Mormor i matsalen

Till skollunch var det idag köttbullar. Inte mamma Scans perfekt rundade bullar. Lite så där hemmagjort skavankiga. Där och då i matsalens brus av elevernas surr började jag tänka på min mormor. Jag förflyttades till deras kök i kapellet. De många grytorna på bordet. Grytlapparna. Lukterna. Färgerna. Det var nånting med köttbullarna som kastade mig tillbaka i tiden. Jag försökte behålla stunden. Det kändes märkvärdigt fint. Minnen bleknar. Små bitar blir kvar. Skärvor av tiden. Som tillsammans skapar den mosaik som utgör mitt liv. Blundar en stund och tar in barndomsminnet. Kapellet. Köttbullarna. Mormor.

Här. Där. Nu. Då.

Försöker bromsa tiden. Backa tillbaks. Förflytta mig. Efter en helg med begravning är det nära till nostalgiska tankar. Jag minns det som var. Hur det var. Hur han var. Vill tillbaka. Och samtidigt helt nöjd med att vara här. Har träffat delar av släkten. Känt hur mycket jag tycker om dom. Hur bra jag mår av deras närhet. Vill förflytta mig. Alltid vara nära. Dela en vardagskaffekopp. Ta en promenad en vanlig tisdag. Fantiserar att jag bor nån annanstans. I sydligaste Sverige. I huvudstaden. Vid norrlandskusten. Kommer hem till vårt lilla vita trähus och känner att här bor jag. Alla dessa känslor. Och att förstå vad som är vad. Landar i kärlek. Stannar kvar. Längtar bort. Känner frid.

Kladdkaka för alla slags dagar

På barnmottagningen med yngste sonen i måndags. Läkaren säger att det inte är aktuellt i nuläget med hjärnröntgen. Skönt besked. Ändå klump i magen för att det tidigare varit aktuellt. Att hon blev konfunderad förra besöket. Jag tar upp lite för många gånger exemplet att han sitter framför tv:n och kollar snett. Läkaren säger att han är så liten att han inte behöver se tv. Det vet vi väl alla föräldrar vad förskräckligt bra tv:n ändå är? Fast när man pratar om det ska man säga att det är dåligt. Särskilt med såna som vet. Det ska väl vara en balans med det mesta tänker jag. I samma veva som jag försöker förklara bort tv-tittandet för läkaren, säger sonen hejdå till läkaren. Sedan tittar han på mig och säger "pela äppen". Den meningen översätter jag inte för läkaren. Som fel tillfälle efter tv-förmaningen. Jag vill spela på Ipaden. Går på något vis lättad ut från läkarrummet. Kollar telefonen. Sms från mannen som är med äldre sonen på badhuset. Han ville inte bada. Åsså den där klumpen i magen igen. Och den där irriterande ordbristen. Åker hem med barnen. Bestämmer mig för att fika något som inte klassas som nyttigt. Det är vi väl värda? Kommer hem och möts av Kallas hurtigt glada ansikte från reklambladet. Stör mig på att hon kan vara vältränad och glad. Öppnar kylskåpet och hittar kladdkakerester. Om inte annat så är jag glad.

PS. Sen säger världens bästa psykolog att det är bra att äldste sonen kan säga nej. Lutar mig mot det då.