I början var det ett vitt hus med bruna knutar...

Huset före

En hälsning från ledigheten. Just det där med ledighet kan ju diskuteras så här i småbarnslivets sus och dus. Men vi har i alla fall få tider att passa, jag kan sitta och dricka kaffe länge på morgonen och vi är hemma mest hela tiden. Mannen ägnar massa tid till vårt takkupeprojekt med tillbehör. Själva takkupan är på plats, men nu ska det fyllas med något mer än luft och sågspån. Det ska bli ett badrum och ett sovrum. När vi är klara med detta har vi alltså tre sovrum på ovanvåningen. Två får dela och två får eget rum. Gissa vilka! I samma veva som detta görs har vi också bytt tak. Projektet att ta bort alla bajsbruna detaljer på huset som inleddes ifjol, ska också försökas göras klart. Även farstukvisten. Det går framåt. Det blir bra. Men huvudet är ganska ockuperat av detta. Känns som att vi blir i en liten familjebubbla. Ett mycket trevligt inslag är alla fina människor som är på genomresa och hinner landa en stund på soffan i vårt uterum. Såna där små stunder att spara i hjärtegropen och plocka fram under vintern när snövallarna är höga och frosten biter i tårna. Vill också slå ett slag för Sommar i P1. Ett bra sätt att ta sig ur sin lilla bubbla för en stund och vidga vyerna! Nu för tiden kan man väl lyssna när man vill, men jag tycker att det är rätt bra att höra reprisen på kvällarna kl. 22. En slags godnattsaga. På tal om det så är det hög tid att sova nu. God natt!

Ryck upp dig mamman!

Jag räcker till. Det är bra det jag gör. Även fast den ena hinner stoppa sin hand i avgasröret (?) på åkgräsklipparen så att han fick en jätteblåsa i handen. Även fast den andre leker i cykelvagnen så att den tippar och han slår sig på asfalten. Sådana situationer som uppstår stup i kvarten. Sådana situationer då man som förälder kan känna att man brister. För det är ju min uppgift. Att motverka alla farligheter jag bara kan. När vi är bara vår lilla familj kan jag känna mig tillfreds med hur vi har det. Visst, det finns en del saker jag och mannen pratar om att vi kanske skulle göra annorlunda. När det gäller barnuppfostran. Men i det stora hela mår vi ju bra och trivs med varandra. Då när man befinner sig i andra sällskap ifrågasätter jag våra gränser. Är vi för slappa med våra barn? Är vi för hårda? Jaha, dom säger till sina barn i den där situationen, ska vi då säga till våra? En osäkerhet helt enkelt. Jag minns när Aron var alldeles nyfödd och vi var på Barn4. Jag var rädd för att göra fel. Där var det förstås höga krav på renlighet som gjorde det lite mer komplicerat. Exempelvis skulle händerna tvättas x antal gånger och kärlen man använde vid tvätt och matning skulle rengöras på ett särskilt sätt. Jag inväntade deras godkännande innan jag gjorde något med mitt barn. Mitt barn. Sedan fortsätter det där "godkännandet". Alla kontroller på BVC där man väntar på att få okej-stämpeln i rumpan. Där man så fort man avviker något från kurvan får höra någon kommentar om längd, vikt, sömn eller hur mycket eller lite barnet äter. Sedan ska barnet in på förskolan. Passa in. Fungera. Acceptera. Accepteras. Jag vill påpeka att vi hittills på resan träffat på mycket fin personal, så det är inte dom det här handlar om. Det handlar om mig. Och kanske dig. Jag behöver inte jämföra mig. Jag kan ta råd. Inspireras. Och få känna att det är bra det jag gör. Jag räcker till. Nu ska jag gå och lägga mig i vårt sovrum där två viljestarka avkommor sover. Skapade övermåttan underbara. Tack Gud för förtroendet!

Puss på dig solen!

Värmen och sommarljuset gör något märkvärdigt med mig. Fyller mig med en extra puff av glädje. Gör saker lättare. En del iallafall. Låter tecken på sommar fylla mig. Grönska på byxben. Såpbubblor mot blå himmel. Ljudet av gräsklippare. Allt det där som hör till. Vaknar till ljudet av fågelkvitter. Att bli väckt är inte så ofta en hit. Men man kan ju välja vad man vill höra. Hör jag fåglarna som väcker mig eller hör jag fåglarna som sjunger in sommaren. Är lätt för mig att säga, jag vet, som har förmånen att sova gott om natten. Blir ofta väckt, men somnar oftast om. Jag vill välja att höra det vackra. Jag vill inte tro att människor går omkring med dold agenda. Jag vill tro gott om människor. Leva livet. Njuta av fågelkvitter. Sen får det supereffektiva tvättmedlet ta hand om grönskande byxben. Vi ska alla ägna oss åt det vi är bra på. Och tro att den blomstertid kommer.