Med CP i september

Ut ur bubblan in i verkligheten. I början av sommaren skrev jag något om att jag var trött på analyserandet. Att jag bara skulle vilja få vara ifred. Att vi skulle få vara. Så har sommaren varit. Den har passerat. Och gett mycket solsken över oss. Nu fylls åter almanackan. September bjuder på ett gäng träffar. Vart dom leder vet vi inte. Men vi observerar, funderar, googlar. Märker hur jag lägger märke till människor, främst barn, som sticker ut på ett eller annat vis. Ett sätt för mig att se att det är så. Alla är inte likadana. En hel del människor behöver anpassningar. Och livet kan vara bra ändå. Vår vardag rullar på precis som grannens. Men det är just det jag undrar. Är den likadan? Nu vill jag inte skriva svart. För jag upplever inte livet så. Vi har en styrka i vi. Det flyter mycket kärlek i vårt hus. Därför inte bara svart. Utan regnbågens alla färger. Regnbågen. Löftets båge. Om att vi inte är lämnade ensamma. Oavsett solsken eller regn.

Det ni inte kunnat läsa

När man av misstag råkar tippa telefonen åt sidan så försvinner all text. Bara så ni vet. Två inlägg har jag skrivit som bara försvunnit ut i tomma intet. Fina formuleringar och stora visdomar pang bom borta! Det är väl lite så det känns med sommaren? Som att vi tappar greppet nu när augusti stormar in. Ordning och reda basunerar inredstidningarna ut. Nu kommer vardagen. Sortera i hallen och gör dig redo för rutiner. Jag ger sommaren tummen upp. Den har varit fin på många plan. Men det kanske jag återkommer till. Nu ska jag avsluta medan jag kan hålla telefonen i upprätt läge. Och alltså jag menar inte att sommaren är slut. Än finns det tid.