Från en känslig förälder

Förra söndagen fyllde Elia 3. Dagarna runt födelsedagen var jag fylld av sentimentala tankar. Jag kastades tillbaka till hur det var för tre år sedan, för att sedan kastas tillbaks till nu. Till nuet där Elia är så levande. Sådan självklar del av vår familj. Vi fyllde i ett häfte i morse inför treårskontrollen på BVC. En fråga var något i stil med: Vilka egenskaper uppskattar du mest hos ditt barn? Mannen och jag tittade på varandra och konstaterade ju att det var hela han. Det går inte att plocka ut en särskild del, vi uppskattar den människa som han är. Röjde upp bland leksakerna som låg utspridda kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för en liten stund sedan. Stannade upp vid ett legobygge. Översvämmades av föräldrakänslor. Hur orkar man vara förälder egentligen? Alla dessa känslor. Jag har varit arg så kroppen nästan skakat idag. När jag ser legobygget bryter jag nästan ihop av gråt. Dessa små människor som jag har nåden att få dela livet med. Tror jag går en trappa upp och bara ställer mig och tittar när dom sover. Hur orkar man vara förälder egentligen? Jag tänker på all denna kärlek. Jag tror att jag spricker. Sedan finns ju det där andra också. Oron. När jag tänkte på det här att få barn förr såg jag nog mest styra barnvagn och värma välling framför mig. Jag tänkte aldrig på oron. Allt det där som inte blir som man tänkt sig. Allt som man inte visste kunde vara något att oroa sig för. Men det ryms också i den där kärleken. Som jag säkert skrivit tidigare så har föräldraskapet gjort mig mer ödmjuk till livet. Tårarna och alla dessa träffar är en bisak. Kärleken till mina barn. Oerhörd. Obeskrivlig. Jag böjer mitt huvud och tackar för förtroendet.

Vem har patent på föräldraskapet?

Och när vi står där och snicksnackar om väder och vind kommer vi plötsligt in på barnens åldrar. Nej men oj då, är våra barn lika gamla! Va roligt! säger jag. Vad läskigt! tänker jag. Nu blir det ju till att jämföra. Hur man leker. Hur man äter. Hur man inte äter. Hur man pratar. Längd. Vikt. Skostorlek. Napp. Blöja. Tänder. Sömn. Ojojoj. Jag vet att boven är jag. Det är jag som tänker så.

Förälder - sträck på dig! Du är bra! I de flesta fall bäst faktiskt! I kända svenska bloggar skrivs det om föräldraskap. Den nyblivna blondinmamman som kan låta rätt naiv och som skriver om hur hon tränar sin lille plutt, får utstå många gliringar och kritiska kommentarer. Jag reagerar först på vad hon skriver. Det provocerar. Tänker sen. Vem har patent på föräldraskapet? Låt mig citera Mamma Mu: "Det finns mer än ett sätt att göra rätt." Vi gör så här och dom gör så där och allt kan vara bra. Nyss hamnade vår familj runt ett kalasbord tillsammans med en annan familj som hade en son i samma ålder som en av våra söner. Typ fem år. Det blev dags för mat. Deras son åt själv en liten stund och matades sedan med resten. Hans tallrik bestod av allt som erbjöds denna måltid. Vad jag kunde se. Vår son åt några tuggor av en smörgås och drack lite. Vi tittade på varann, vi föräldrar och på barnen och dess tallrikar. I ett slags försök att förstå hur dom andra gör. Vad har ni för gränser? Sedan någonstans flyttades fokus tillbaks till oss själva och vårt regelverk. Där i min släng av osäkerhet fick jag en dusch av säkerhet. Vi gör som vi gör och dom gör som dom gör. Allt kan vara bra. Inget behöver vara fel. Jag tror man ska lita på sin inre känsla, det sunda förnuftet. Det räcker långt. Man får ödmjuka sig och medge att föräldraskapet är ett livslångt lärande. Samtidigt sträcka på sig och se att det är bra grejer som sker. Så länge vi inte har gått i den andre förälderns mockasiner bör vi inte uttala oss negativt om deras sätt att vara. Såvida det inte handlar om uppenbar skada för barnet så klart. Nä, vi ska fortsätta att peppa och stötta! Dela med oss av tips och idéer. Ta saker med en nypa salt och se till att skratta ordentligt emellanåt!