Skymtar för en stund

Vi väntar barn. Ett tredje barn. Jag har börjat känna rörelserna i magen. Och det är lika magiskt denna gång. Längtan växer. Ultraljudet var inte lika magiskt. När vi var där första gången, alltså när jag var gravid med äldste sonen, så var det ju jättehäftigt. Tänk att få se lilla livet! Den här gången spanade jag bara och väntade på att barnmorskan skulle säga något som var fel. För jag har lärt mig att det kan vara det. I min mage växer ett litet barn som verkar må fint. Bröderna väntar på bebisen. Funderar på vad dom ska göra med bebisen. Lära bebisen gå. Se till att bebisen inte stoppar smålego i munnen. För även om detta är ett hem med massa känslor och flygande bestick, så finns här mycket kärlek och tid för kramar. Så jag tror det blir bra. Det finns plats. Nästan överallt. Det jag funderar på är det här med sängen. På morgontimmarna kommer ofta sönerna till vår säng och lägger sig på varsin sida om mig. Ligger gärna nära, nära. Var ska trean få plats? Kanske Ikea har någon smart lösning? Har inte fått årets katalog än. Bara vänta och se. Det mesta brukar ordna sig.

Att vara olika

Sommar och sol. Vi kan verkligen blicka tillbaka på en sommar som vädermässigt varit en höjdare. Ibland så varmt så man nästan inte pallat. När jag träffat någon bekant i matbutiken har vi viskande sagt till varann att man ska ju inte klaga på vädret när det är så fint, men nog är det väl ändå varmt. Bad hör ihop med sommar. Bad hör ihop med barn. Barn älskar att bada. Springa längs vattenkanten. Kasta sig förtjust från en brygga. Ruska på huvudet och skratta när det råkar trilla med hela kroppen under vattnet. Aldrig vilja stiga upp ur badet. Bara bada, bada, bada till dom ser ut som ett enda litet russin. Eller hur är det? Kanske tar dom på sig badkläderna och sätter sig sedan under parasollet med mammas korsordstidning? Jag har denna sommar tänkt på barns, och alla människors för den delen, olikheter. Vi har just nu två barn. Två olika barn. En som gärna är i solen och badar. En som väljer skuggan och en tidning eller telefonen eller något annat avkopplande. Ibland, ganska ofta, försöker jag pusha den ene att vara som den andre. För jag tänker att barn ska vara på ett visst vis. Barn ska tycka om vissa saker. Men så enkelt är det inte och tur är väl det. Barn är unika människor. Barn tycker olika. Barn gillar olika. Det finns ingen anledning att försöka göra om dom. Dom är ju perfekta avbilder av något stort. Det är mina tankar som måste göras om. Jag måste träna mig i att se det stora i olikheten. Olikheternas möjligheter, som någon så fiffigt uttryckte det. I sommar har jag tänkt på vilken förmån det är att ha två barn som är olika. Det gör människan spännande.