Idag är idag

I vårt tillfälliga boende finns hunden Harry. Han skällde just till. Arons små blå hade alldeles precis stängts och han vaknade så klart. Panikgråt. Jag tog upp honom, kramade honom och torkade hans tårar. Han slappnade av och jag kunde lägga ner honom i sin säng och han somnade om. Hur länge kommer det att vara så? Tiden går så fort säger dom som vet. Snart är han en stor pojke. Sedan en man. All den närhet jag ger honom nu kommer det inte att finnas tid till. Räcker bara att tänka ett halvår fram. Förskola och sånt. Och sen är han helt plötsligt utbytesstudent på Nya Zeeland och jag får ett mail per halvår där det står : "Jag mår bra. Hur mår ni?" Dramatisk? Kanske aningens. Men vi har ju så roligt och då sägs tiden gå fort. Paus. Njut av nuet. Andas. Ta in. Idag på gudstjänsten satt jag längst fram. Aron satt nästan längst bak med sin farmor och farfar. Jag kunde höra hur han pratade och sjöng på sitt egna lilla sätt. Värme i hjärtat.