Var är du vardag?

Jag tänker på det då och då. Säger det till mannen ibland. Den här tiden är unik. När kommer vi att ha så här mycket tid tillsammans igen? Okej, hösten har inte riktigt dragit igång än och man vet aldrig vad den bjuder på för överraskningar. Men ändå. Vi jobbar båda hemifrån. Han som student och jag som föräldraledig (alltså föräldraledig, vilket ord egentligen). Mannen kom med förslaget att införa någon slags rutin. Så att vi ska känna att det är speciellt med helgen sa han. Det tycker jag med. I två dagar har vi kört vår nya rutin. Nu ringer väckarklockan på morgonen. Inte så jättedrastiskt för oss som inte är några direkta sovmorgonpersoner. (Jag är mer en slömorgonperson.) Men det blir ändå ett vardagstecken. Efter frukost har vi gått en promenad. Vilka vackra höstdagar det har varit! Blir kämpigare att ta sig ut när regnet attackerar. Sedan har vi återvänt hem och tagit tag i våra sysslor. Mannen har studerat, sonen har somnat och jag har surfat. Min utveckling till imorgon är att flytta morgonkaffet från frukosten till surftiden. Det känns så rätt att sitta med en kopp svart härligt kaffe och läsa bloggar. Ni verklighetsförankrade läsare fattar att alla dagar inte är solsken. Inte ens i det här hemmet. Vi är sura, trötta, hungriga. Hittar inget att ha på oss i en överfull garderob. Suckar högljutt över dammråttor och disk. Barnet skriker när det ska äta. Barnet skriker när det ska få en ny blöja. Vi blir ledsna. Vi förlorar. Vi saknar. Vi längtar. Vi är inte perfekta. Men när jag dansar loss framför min son och jag får ett skratt tillbaka som får hjärtat att göra glädjehopp, då önskar jag inget annat av livet. Kan det bli mer perfekt?