Mojängen

Idag besökte en förskollärare vårt hem. Förskolläraren som ska ha hand om inskolningen. Jag var inte hemma, så jag missade det. Det fyller upp mitt huvud mycket nu. Sonen ska börja förskola. Lite av en ny värld samtidigt som det är lite av den värld jag befinner mig i under dagarna. Jag tycker det är kul! Känner ärligt ingen fasa över att han ska börja där. Lite märkligt. Trodde jag skulle känna att det var lite obra. Så det är ju bra att det inte är så. Bara pirrigt. Jag ska vara ledig tre dagar nästa vecka och hänga med sonen på förskolan. Nästa vecka tar vi ett kliv djupare in i vardagen. Mannen börjar pendla igen. Scheman. Matlistor. Busstider. Kanske hälsosamt att smaka verklighet några veckor innan det är dags att lägga jobbnycklarna på hyllan igen. Eller försöka jag övertala mig själv det?