Först ska jag bara skriva att jag verkar visst ha ett blogguttryck i ansiktet. Mannen har kommit på mig. När jag sitter och tittar ut i tomma intet frågar han om jag bloggar. Oftast är det så.
Får jag chans på dig? Kärlek. Kompisar. Killar. Pojkvän eller en vän som är en pojke? För mig som en liten tjej var gränsen hårfin. En stor del av min kompiskrets var just killar. Under låg- och mellanstadiet frågades det chans kors och tvärs. Jag höll mig till två killar som jag turades om att fråga chans på och tacka ja om dom frågade chans på mig. Låg det en lapp i bänken en dag som meddelade att det var slut med den ene, så var det bara att fråga den andre. Praktiskt. Jag umgicks dock med båda mest hela tiden. Nu medan jag skriver kommer jag ihåg att klassens coolaste kille frågade chans på mig en gång. Han var så modig. Vågade cykla hem till mig och fråga chans. Vi övriga skrev lappar eller skickade en kompis. Jag svarade nej. Minns att det var något i hans coola attityd som störde mig. Hade mina glansdagar under lågstadiet. Var rätt poppis, duktig i skolan och vågade säga vad jag tyckte. Även till klassens coolaste kille.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag minns en kille från förskolan, som du var som klistrad vid./Mm
Kul inlägg o roligt formulerat=) Har dock svårt att se var det står nåt om din 1a kärlek... Men kanske var det han från förskolan? /sis
Skicka en kommentar