I helgen var det Duvan cup. När man har mer koll på juniorturneringens spelare och dess föräldrar borde det betyda att man börjar vara till åren. Det är mycket som inte är som förr. För första gången gjorde jag ingen insats där förutom att betala inträde och köpa fika. Betala inträde, har jag gjort det någon gång förut? Och fikabiljetter brukar jag ha mängder av. Ett år hade jag dessutom parkeringstillstånd bakom skolan. Tiden rusar fast det är långsamt ibland. Duvan cup rymmer många tankar och spår. Skulle kunna göra en längre skrift om min lillebrors väg från burkinsamlingsansvarig, till huvudansvarig och sen ledare för ett av de mest framgångsrika svenska innebandylagen. Eller the story om jag och mannen. Som alltid varit nära varann men bara känt varann dom sista ljuva åren. Vi spelade exempelvis i samma lag under Duvan cup för massa år sedan. Men brydde vi oss om det då? I år fick jag i alla fall ryggvärk i flera dagar på kuppen. Åldern tar ut sin rätt. Eller kanske främst barnet i magen. På tal om det. Idag var det ett riktigt kodak moment när jag låg på britsen hos barnmorskan. Hon skulle mäta magen och lyssna på hjärtljud. Mannen och sonen var med. Sonen satt bredvid mig på britsen och knackade försiktigt på magen. Vem där?
PS. Både den här och den här skriver om nästa års cup. Verkar lovande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Aron sötnosen! Snart (store)bror! :) Kram sis
Skicka en kommentar