Att få sig en kram från högre ort

Idag har jag varit på habiliteringen för att göra en så kallad individuell planering för Aron. Jag kände mig ledsen innan. Det har varit och är många träffar och diverse sjukhusbesök den senaste tiden angående sonen. Jag är alltid ledsen innan. För jag blir påmind om att allt inte bara är bra. Vore allt bara bra skulle inte samhällets olika resurser öppna sina armar på det här sättet. Det är fantastiskt hur bra vi har det här i Sverige. Men ändå. Varför ska en sjukgymnast och en arbetsterapeut behöva klämma på min sons ben? Varför är jag ledsen när det ändå bara är en lindrig skada? Jag sitter på träffen och gör planeringen och är inte ett dugg ledsen. Känner mig varm inombords. Dom tar hand om oss. Har med mig Elia i vagnen som sover hela tiden. Går iväg till en väns arbete som just idag också är en öppen förskola. Aron har varit med honom under träffen. Han bjuder mig på kaffe och saffransskorpa. Aron sätter sig bredvid och knaprar han med. Så klart. Känner mig varm inombords. Tackar för hjälpen och kaffet och går vidare. Promenerar till Kupan. Aron somnar i vagnen. Jag fyndar fina barnkläder och duplo. När jag går hem känner jag bara hur harmonisk den här eftermiddagen blev. Som en varm kram. Tack Gud för den!

Hit med pengarna!

Papper hit. Inkomstuppgifter dit. Avskyr allt sådant där. Varför kan inte myndigheter kommunicera med varandra så att jag bara med en enkel knapptryckning kan meddela mitt "okej"? Dom får gärna snacka med fackförbunden också. Bara låt det funka så jag får ägna min energi åt roligare grejer.