Du och jag, är vi ett undantag?

Ligger det vackra i undantaget? Tanken slår mig när jag ser alla underbara vinterbilder på Facebook idag. Jag tänker mig att det för tillresande julfirare blir ännu vackrare. För dom som det inte blivit vardagsmat för. Där vyerna kanske inte längre bär samma fascination. Mina föräldrar bor naturskönt vid älven. Nya besökare berömmer utsikten. Bor man där året runt tror jag man måste bestämma sig för att fortsätta se det vackra. Min mamma är föredömlig på det området. Hon förundras fortfarande av sin varjedagsutsikt. Hon var en av dom som delade sina bilder på vackra vyer idag. Igår tjuvstartade vi julen med svärföräldrarna. Vi har haft en mysig helg trots att mannen jobbat emellanåt. Det har varit lugnt. Sista halvtimmen innan han skulle iväg och jobba idag uppstod en stress. Tror den satt hos mig. Vad kort sträckan kan vara från det lugna till puttrande surhet. När mannen åkt till jobbet tänkte jag på det där om det vackra ligger i undantaget. Vi glömmer lätt det vackra som finns nära oss. Alla dagar. Tar för givet. Det gäller att fortsätta förundras över sin varjedagsutsikt. Och känna tacksamhet. Den är en gåva.

En hälsning

Hej min blogg! Du är inte bortglömd, jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till dig just nu. Du har fått mig att förstå hur mycket jag tycker om att skriva. Andras uppmuntrande ord har också hjälpt mig att förstå. Genom dig har jag fått skriva av mig lite av det som bubblar inom mig. Det glada och det ledsamma. Kanske har det sistnämnda behövts mest. Eller är det glädjen jag behöver skriva om så att jag aldrig glömmer? Livet just nu är välfyllt. Jag skulle inte påstå att jag har lite tid. Det jag har lite av är tid med bara mig. Fast har jag inte alltid strävat mot det? Det jag vill säga är att jag inte vet hur det blir med det här. Kanske blir det så att jag skriver här i väntan på det stora författargenombrottet? Tack för att du finns hur som helst!

Att visa upp sig

La ut en bild på mina lussekattsbakande söner i några sociala medier. Det är svårt det där. Av flera aspekter. Tänker främst på det där att visa upp en fasad. För hur mysigt det än ser ut så är vi fortfarande människor, varav två väldigt unga människor. Vi skrattade och lyssnade på stämningsfull musik. Men det var även gråt och degkastning. Jag hoppas att jag inte målar upp en osanning med vad jag fotar eller skriver. Jag tycker mycket med livet är fantastiskt. På samma gång är det väldigt intensivt att ha småbarn(det är säkert ingen vilostund med äldre barn heller). I ärlighetens namn är det lätt att dagarna känns som en lång och fartfylld sträcka som leder till att jag får gå och lägga mig och sova för att samla kraft inför nästa dag. Då när det glimmar till. När jag hinner göra det jag vill. Baka lussekatter med mina barn. Då är det svårt att låta bli att skvallra på Facebook.

En av mina bästa

När jag gick högskolan hade vi en uppgift att skriva en dikt. Med min tanke i Jönköpings centrum skrev jag den här dikten på någon minut. Jag minns att jag stod vid det kaklade matbordet i lägenheten på Bymarken med den fantastiska utsikten. Min lägenhetskompis hängde inte riktigt med på mina poetiska utsvävningar(tycker om henne ändå). Läraren gav mig de finaste lovord. "Den har plats för många bottnar", skrev han och tyckte den var färdig för en antologi. Jag tycker detta ögonblicksverk håller än idag. Anser att det hör till ett av guldkornen i min samling. Länge leve den barnsliga spontaniteten! Här kommer den:

Hon gör änglar i snön
för hon vet inte än
att man inte gör så
mitt i parken
mitt i staden
en vanlig tisdag.

Hurra för svärföräldrarna!

På väg till parkeringen efter avslutad arbetsdag(när nu en arbetsdag slutar för oss i lärarkåren är en annan femma) för att hämta bilen sms:ar jag svärmor "vill ni ha middagsgäster?". Får snabbt svaret "ja, välkomna". Hämtar upp barnen från sina förskolor. Den ene springer emot mig med ett skrattande ansikte och den andre säger nej och traskar iväg till sina leksaker. Den ene säger dom har ätit för en hel avdelning, den andre har petat i sig lite majs. Sötaste barnen i världen. Åker till svärföräldrarna. Känner en tacksamhet till livet. Det lilla känns stort en novembrig tisdag.

Tittar tillbaks och hittar mig själv

Så här skrev jag i bloggen för två år sedan:

Jag är 31 år. Känner mig ung, så länge jag inte nämner min ålder. Jag kan vara ganska lat, men ändå få mycket gjort. Jag gillar ordning och reda, men lever inte alltid upp till mina ambitioner. Lådor och burkar med etiketter gör mig glad. Utger mig ibland för att vara en slarver även om det bor ett kontrollfreak inom mig. Jag älskar att fika. För mig innebär att gå på stan främst att besöka ett kafé. Lyckas nästan alltid göra frukoststunden till en evighet. Tycker om att återanvända. Går gärna på Second Hand. Finner belästa, kreativa och målinriktade människor attraktiva. Gillar inredning och skapande, även om jag själv oftast bara kommer till tanken. Jag är kristen. Tror att Jesus lever, men har ändå svårt att få ihop vissa saker. Jag är också fru, mamma, lärare och husägare. Det bloggar jag rätt mycket om. Jag är lycklig. Det är jag.

Det mest stämmer ju. Förutom att jag är 33 år nu. Och lite tröttare. Men jag kommer igen. Det känner jag.

God morgon pappa!

Det var lite rart när de två små barnen gick med sina morgonstappliga ben med varsitt paket i famnen till sin pappas säng. Minstingen gav motvilligt ifrån sig paketet medan den äldre sa hurra, hurra, hurra. För det ska man ju göra vid paketutlämning. Sen var det så där mysigt en stund som det kan vara ibland. Alla fyra i stora sängen och alla glada trots att föräldrarna nog kunnat sova en timme till. Alla morgnar är inte så gulligull. Ganska vanligt att dagen inleds med gråtigråt och panik efter grötigröt. Men idag var det som enligt manus. Iallafall just då.

Är det CP som gömmer orden?

Åh, vad jag längtar efter orden. Den här oförståelsen som så ofta stör vår harmoniska tillvaro. Ibland när jag känner mig maktlös säger jag åt honom att "du måste ju säga vad du vill". Det är korkat av mig. Hur ska han kunna göra det? Försöker bara uppmana till kommunikation, men tänker samtidigt att jag kanske sabbar den lille människans språkliga självförtroende genom en sådan fras. Jag och mannen delar glatt de små språkliga utvecklingssteg vi upptäcker. Samtidigt pågår en konflikt inom mig. Eller en slags arghet mot något. För att orden inte finns där. Så hör jag lillebror härma mannen när han pratar. Han lyckas bra. Då tänker jag att han kommer börja prata före storebror. Åsså blir jag ledsen inombords för det. Fast i ledsenheten finns en glädje. En slags lättnadens suck. Ibland skulle jag vilja se in i framtiden, men det ligger en djupare tanke med att vi bara får ett ögonblick i sänder. Blåser ut ljusen och kryper under täcket. Vilar i vissheten.

Spa med storasyster

Vi skulle ha en spa-helg min syster och jag. Bara vara vi. Kanske inte åka på spa direkt. Men umgås. Gå i affärer. Döda timmar på kafé. Helgen som gick inbokades. Tills vi insåg att lördagen var en söndag. Skulle de små butikerna ha öppet? Skulle vi hitta något kafé? Nånstans där gick luften ur och snåltarmen vann. Det bidde ingen spa-helg för bara vi. Det bidde en helg med alla barn hemma hos min syster och hennes familj. Fullt ös. Jag åkte tåg med barnen på fredagen och sen anslöt mannen på lördagskvällen. Det där med att hinna prata klart en mening tar vi en annan helg. Att få träffas är lycka. Och jag fick äta sushi.

Flytta klockan

Vintertid idag. Jag väljer att se det som att vi fick en timme extra att vara vaken på. Det där med sovmorgon är väl ändå överskattat? Höstlov på skolan innebär planeringsdagar för oss lärare. Och massa annat. Problemet är bara att jag har för trevliga arbetskamrater. Ett angenämt problem. Sommartid i huvudet. Kryper under täcket och säger god natt!

Att få det på pränt

När jag stod och lagade middagen (när hade den gått sönder?) i fredags och hade en hand ledig, passade jag på att kolla jobbmailen på min smarta telefon. Brev från Skolverket. Vadan detta? Dom hade fattat ett beslut. Efter 10 år i tjänsten är jag nu legitimerad lärarinna! Vet inte riktigt om detta kommer att ha någon som helst effekt, men jag blev då glad iallafall! Lite förvånad över vissa ämnen jag hade behörighet i. Typ teknik upp till årskurs 7. Sms:ade mannen och meddelande nyheten. När han kom hem tittade han sig omkring och sa "Var är den där legitimationen"? Han hade förväntat sig nån sån där bricka som jag skulle kunna fästa på tröjan och stoltsera med. Nja. Men jag har det på papper ändå! Som jag fått skriva ut själv. Vart tar det vägen med dessa lärarlegitimationer? Vad händer i praktiken i skolan? Och vad händer i praktiken i lönekuvertet? Fortsättning följer. Hoppas jag. Känner en viss bävan att allt bara kommer rulla på. Varför skulle lärare vara särskilt märkvärdiga?

Lite mera jag lite mindre mamma

Imorgon åker jag iväg på en helg för ledare i den kyrka jag tillhör. Lämnar man och barn hemma. Känns sådär. Det är sannerligen intensivt att va mamma. Att nu få en helg där jag inte behöver göra särskilt mycket mer än att skicka längtans-sms känns skönt men också gruvsamt. Jag kan känna det som att jag sviker barnen. Även om jag vet att det kanske nog eventuellt är hälsosamt att vara ifrån varann en kortare stund. Det är ju underbart att ha något som är så svårt att lämna!

Att fylla 90

Har skrivit några inlägg i mitt huvud, men än funkar visst inte bloggtelepati. Idag är det 90 år sen min farfar föddes. 90 år är svindlande länge. Lite fint ändå när små barnen här stoppade sina barfota fötter i stövlarna och följde med ut för att hissa flaggan. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Och samtidigt. Blott en dag ett ögonblick i sänder. Hurra för farfar!

Ögonblick

Vi har haft magsjukan på besök. Jag skriver haft, för jag hoppas den är på väg härifrån. Dom senaste dagarna, nästan en vecka, har varit fyllda med torkande, tvättande, klorinande. Sen ska man inte ha klorin på en tygfåtölj. Då bleks tyget. Det har varit dagar utan att jag träffat någon utanför familjen. Jag har mest haft mig själv att prata med. Tog fram en kartong med diverse papper som blivit ståendes i källaren. Alla grattishälsningar från vårt bröllop. När jag läste korten från andra sidan jorden blev det en påminnelse om vilka vi är. Mannen och jag. Aningens flummiga tankar, men dom fortsatte när jag tittade på Skavlan. Människor som presterar. Människor som åstadkommer. Vem är jag i detta? Vad vill jag med mitt liv? Stora frågor men samtidigt ligger allt i de små stegen. Jag tror inte på att skuldbelägga eller ge dåligt samvete. Jag tror man blir bäst när man blir lyft. Nu har jag just läst en krönika av den där Tomas Sjödin igen i Jag lutar åt Gud: "Tänk om boven i dramat är tanken på att livet först måste förändras om det man drömmer om ska bli möjligt? Barnen måste först växa upp, ekonomin bli en annan och åtskilliga projekt avslutas. Den bästa stunden ligger gömd i det vardagliga, den är en vacker fjäril som i ett ögonblick flyger in när fönstren till våra rum lämnas öppna."

Kusinkärlek

Där vi är nu

Svinkoppor. Luskamning. Magsjuka. Det är charmigt med barn. Och mina händer luktar klorin.

Tårtbitar

Födelsedagsveckan har passerat. Det blev tre tårtor. En rosa våningstårta, en kattårta och fisktårta. Allt enligt treåringens direktiv. I stort sett. Jag skrev ju lite om det där med tårtutsmyckandet. Jag har inget emot det. Inte alls. Det är bara så att det blivit en ganska stor grej nuförtin(å det där att jag kan känna pressen av det). Men det kanske inte behöver vara något fel i det. Känner till flera tårtkreatörer som skapar konstverk av sina tårtor. En blogg att gå in och inspireras av är Johannas tårtor. Så fina att man knappt vågar smaka, men jag antar dom är supergoda!

Treårsdagen

Vi väckte födelsedagsbarnet och gav honom hans paket i sängen. Han undrade om lillebror skulle få något av paketen. Vi bar ner barnen en trappa. Där brann elden i kaminen. Aron upptäckte med ett glädjepirr att bordet var kalasdukat. Han satte sig vid bordet och jag lyfte fram tårtan. Han hade önskat få en som liknande en katt. Trodde bara det var hittepå. Men han gav sig inte. Upprepade sitt önskemål flera gånger. Klart jag gjorde en sån tårta då. Han tyckte att tårtan var så fin att han inte ville äta den. Till slut fick den otålige lillebrodern en bit medan Aron fortsatte titta på sin tårta. Det blev en födelsedagsmorgon att stoppa i glada arkivet. Ibland blir det som
man tänkt sig. Till och med bättre.

Minst tre om dan!

Varför är dom så gnälliga? Jag vet att gnället slutar när jag ger dom en kram. Efterjobbetstunden. Så klokt på nåt sätt. Att inte ge sig förrän man fått den där närheten man behöver. Kramen. Mamma har sagt att man behöver tre kramar varje dag. I dagens samhälle kanske fler. Har du fått dina kramar idag?

Tårtan

I veckan fyller Aron 3. Han kommer att fylla år typ hela veckan eftersom vi har x antal bjudningar. För mig har barndomens födelsedagar varit magiska. Nu vill jag överföra det på mina barn. Det ska få vara så där extra speciellt. Aron har fått sitta och bläddra i tårtböcker och peka på vilken tårta han vill ha. Det känns fint att han får välja. Eller är det fult att låta honom välja? För hur lätt är det? Visst råder det lite tårthysteri nu? Den ena tårtan ska överträffa den andra och jag hakar på tåget för jag vill ju vara en god mor. Sedan finns det dom här människorna som är tårtproffs och som lever på det, det är en annan femma. Nu pratar jag om du och jag. Jag tänker att det blir en hysteri när man i varenda lite stuga ska få till en tårta med sugarpaste och favoritfiguren. (Of course är detta bara ett slags avundsfriskinlägg. Jag kan inte det ni kan. Jag skulle vilja ha framförhållning och beställa alla dom där fina tårtgrejerna som finns att beställa). Vad bryr sig Aron egentligen om tårtan? Jo, nog skulle han trilla baklänges av lycka om jag gjort en Blixtentårta eller kanske en skuttande Tigger. I mitt huvud har jag gjort världens bästa tårta. I verkligheten bakar jag tårtbotten i sista stund. Dock fortfarande med ambitionen att det ska bli en våningstårta. För han pekade på en sån i en av böckerna. Nu har jag nästan bränt tårtbottnen på grund av att jag hänger vid datorn. Sån är jag. God natt!

Om ni glömt hur dom ser ut

Jag vill inte att livet ska kännas som en kamp. Jag är en motståndare till slitet. Därför var denna eftermiddag fin. Att gå fram och tillbaka längs gatorna vid vårt hus och invänta pappan som var på väg hem från jobbet. Det behöver inte vara gnäll och gråt och tjat hela tiden. Det finns utrymme för plaskande i vattenpölar och provsmakning av rönnbär också.

Ett och ett halvt

1,5 år. Vaccination. Plåster på armen. Fick det uttömmande svaret "det gick jättebra", när jag sms:ade mannen om hur bvc-besöket hade gått. I måndags var lillkillen hos sjukgymnasten. Han har nästan perfekt (säkert inte korrekt uttryck) rörlighet och kan sluta ha dom där plåstren på halsen. Det var tur, för han verkades störa sig på dom nu på slutet. Den lille krabaten har börjat visa sin vilja och det är ju sunt. Bara det att det är så skönt med söta små barn som ler åt allt och inte bryr sig om vilken tröja man tar på dom på morgonen. Jag hoppas att det bara är små yttringar och att Elia fortsätter vara samarbetsvillig ett tag till. Det känns tillräckligt med ett litet barn som ska göra som han vill. Skickar genast en tanke till er tvillingföräldrar... Detta har varit en bra dag. Möte på jobbet i slutet av dagen. När vi kör rundan där alla uttrycker hur dom tycker att läget på jobbet är just nu, säger min kollega att han just fått sms att Bob Dylan ska släppa ny platta. Bara så där. Mitt i allt jobbprat så släpper han en sån kommentar. Jag tycker det är befriande att få ha sådana kollegor. Seriösa människor som vågar vara sig själva och som inte drunknar eller förblindas av arbetsbörda. Körde för att hämta barnen genom en solig stad. Fick in dom i bilen med bara lite gråt. Bullens till middag och till slut somnade dom. Nu ska jag samla ihop alla legorester på golvet. Gjorde förresten en klok sak imorse. Gav mig själv 30 minuters sovmorgon. Tror jag hann allt jag borde ändå. Eller kanske därför.

PS. Imorgon är det fredag!

CP-nätet

Vi är med i något som kallas Nätet. Ett samarbete mellan habilitering, förskolan och vi föräldrar. Idag träffades vi för att sätta upp ett mål. Under en sexveckorsperiod ska det tränas mot det målet. Innan vi bestämde vad som skulle vara målet, gick vi igenom ett häfte med massa punkter vi skulle svara på. Vad kan Aron och vad kan inte Aron. Jag känner mig rätt ödmjuk efter en sån träff. Särskilt i mötet med föräldrar på skolan. Min bästa fortbildning är nog att få gå igenom detta. Att sitta på andra sidan bordet. Se deras blickar, försöka tolka vad dom egentligen säger. Skjuta undan tankarna på att det är vi som gjort något fel. Idag när vi satt vid middagsbordet funderade jag på att säga upp mig som förälder. Själva middagen var väl inte så anmärkningsvärd. Elia åt för glatta livet, Aron satte sig på sin stol och började äta efter lite lirkande. Kanske är det tröttheten som kastar in såna tankar? Nu sitter jag mellan deras sängar i myslampans sken och ser hur dom sover. Och jag är glad att jag inte skickat in uppsägningsansökan.

Regnrock

Papperstopp i kopiatorn tidig måndagsmorgon. När jag tagit mig iväg till jobbet för att hinna avverka lite måsten innan skolklockan ringer in. Åsså ska jag stå där och peta och dra ut skrynkliga papper. Också lärargöra. Förutom det är livet bra. Jag lär mig nya saker mest hela tiden. Att jag till exempel kan bli rörd av hårdrock. Bara en sån sak. Nu är det september. Kalasen väntar runt hörnet. Hoppas du också har det fint!

Jag lutar åt Gud igen

"Att dra sig undan larmet en stund, att våga möta sina egna känslor, kan paradoxalt nog vara det enda sättet att bli riktigt närvarande i världen. När det stillnar runt oss hör vi hjärtats slag. Det egna, men också de andras."
(Tomas Sjödin, Jag lutar åt Gud)

God natt!

Vardagen tar tid. Existerar det ens någon kväll? Jag nattar barn och sen är det dags att natta mig själv. Ska inte förskolan trötta ut barnen så dom somnar på momangen? Hade en kamp med äldste sonen ikväll. Han ville inte sova i sin säng. Han har de senaste nätterna fått somna i vår säng, men jag vill inte att det blir en vana. Stängde demonstrativt dörren till vårt sovrum. Satt i barnens sovrum och avvaktade. Äldste sonen ute i hallen. Plötsligt blev det tyst. Tittar ut och ser att han somnat i fåtöljen. Vet inte vem som vann kampen. Han somnade iallafall. Och inte i vår säng.

CP och förskola

För två veckor sen påbörjade vi inskolning för sönerna på en förskola här i stan. Kanske världens smidigaste inskolning. Det kändes det så bra. Fast mitt huvud dunkade efter andra dagen. Att prata om Arons CP-skada gör jag gärna. Men det kan också göra mig trött. För jag tror inte jag accepterat än. Det gör lite ont att se att han behöver samma hjälp av personalen vid rutschkanan som hans bror. Och då är dessutom inte lillebror särskilt snabb i sin motoriska utveckling. Förra veckan fick vi erbjudande om plats på språkförskola för Aron. Vi tackade ja. Jatackardagen var vi nog rätt mosiga inombords både jag och mannen. Allt blir en påminnelse. Så klart mitt i allt en tacksamhet över all stöd och hjälp som vi får ta emot. Imorgon startar en ny inskolning för Aron. Krävs lite mer av logistik nu när barnen ska vara på olika förskolor i olika delar av stan. Ikväll bad Aron, på sitt sätt, Gud som haver högt när han skulle sova. Jag blundade och kände vilken kraft bönen är. Även från ett litet barn utan ord.

Hoppar in i hösten*

Igår kom mannen hem med sitt schema för kommande 9 veckor. Genast började jag fylla i almanackor, tänka ut vilka tider barnen ska vara på förskola. Jag gillar ordning. Även om jag gärna ger sken av att vara lite flummig, så föredrar jag att ha full koll. Det känns som att vardagen är välkommen hem till oss. Vi har haft massa mellandagar. Trivsamma dock, men ändå den där känslan. Att det är så här för att det blev så här. Inte för att vi valde det. Nu ser arbetssituationen i höst för oss inte riktigt ut som vi tänkt oss, men vi har båda jobb och den tryggheten som en anställning innebär. Att mannen går på rullande schema, eller vad det kallas, gör att barnen inte behöver vara heltid på förskolan. Det känns skönt tycker jag. Sen så ska alla övriga aktiviteter passas in, men det ligger väl i vardagens utmaning. Barnen inskolas nu för fullt. Det går bra för dom. Och för oss. Just nu är dom där själva och jag sitter hemma med kaffekoppen. Det är inte så att jag tar tillvara på att jag är ensam hemma mitt på dagen. Inga större renoveringsprojekt pågår. Ingen dammsugare som brummar. Men tids nog blir allting gjort. Eller så blir det inte gjort och det kan bli bra det med. Det är inte så många stunder den här sommaren som jag har suttit så här. Mitt i ingentinget. Också ett sätt att ta tillvara.

*= Höst behöver nödvändigtvis inte innebära höstväder. Jag syftar mer på den nystart hösten är i vardagslivet.

Utanför mitt köksfönster

Här står jag i mitt kök och rör ihop en citronkräm. Den som tittar noga kan även se att jag har ett retrorätt förkläde på mig. Solen sken, två sorters kakor(kladdkaka och italiensk citronkaka) var nästan klara och mina fina Skånesläktingar parkerade just utanför. Vilken glädje! En annan källa till glädje är att vi börjar få bort det bruna på vårt hus och istället har vi vitt vitt vitt. Fönsterfodret på bilden var exempelvis brunt förut. Sedan håller vi på att bygga ny farstukvist, i alla fall nya stolpar och räcken. Mindre kurvigt, mera stelt. Skön känsla när sådant man planerat och pratat om blir verklighet. Även om det mesta tar så mycket längre tid än vad man skulle önska. Men hörrni, är det nåt vi har så är det tid!

Väskorna packade!

Imorgon är det dags. Jag ska följa bröderna H på inskolning. Jag tror vi är redo. När jag pratar om förskolan med Aron så vinkar han och säger hejdå. Eller gågå. Jag tolkar det som att han fattat grejen. Alternativt minns han hur det var förut. Han har ju en kort förskolekarriär bakom sig. För Elia är detta däremot nytt. Men jag känner ingen oro. Tror jag. Ingen bävan inför att lämna bort dom. Fast lite pirrigt är det. Det ska jag inte sticka under stol med! Kom igen måndag, nu kör vi!

Veckofinal!

Knöt ihop påsen i sopkorgen i köket. Kom att tänka på dess innehåll. Hela dagen låg i påsen. Den sönderkastade gröttallriken. Nu har lillebror börjat också... Ett gäng kaffefilter med sump. Kärnhus och skal från frukten jag använde till fruktsalladen. Korv med bröd som det bara tagits en tugga av. Chicken Tikka-kryddpåse. Det av citronen som blev kvar efter tillverkandet av Italiensk citronkaka. En av gästerna som åt den sa att det var den godaste kakan han ätit på länge. Det värmde mitt lilla bagarhjärta. I påsen låg säkert ett och annat snorpapper, torkamunnenpapper och ojjagspilldeutmjölkenpapper. Och blöjor. Säkerligen ett knippe icakvitton. Åsså den där frukostmackan som ingen åt upp. Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi idag ätit gott, visat känslor och tömt kroppen på olika vis.

Målarvila

Jag har börjat måla gårdshuset. Det är faktiskt en slags vila. Att få göra nåt annat än alla vanligheter. Att hinna tänka. Att se direkta resultat. Att kunna visa våra gäster vad jag har presterat. Vi visar ju sällan med beröm upp sopkorgen som rymmer alla blöjor man bytt under dagen eller hur mycket tvätt man tvättat och hängt upp. Dom där vanligheterna som rullar på dag ut och dag in. Det är sällan något som uppmärksammas och beröms. Det bara förväntas. För att det är så vanligt. För att alla gör det. Eller i alla fall någon i varje hushåll. Vanligtvis.

Att luta åt Gud

Äntligen satte jag mig här. I uterummet med en kopp te och en bok. En bok sprängfylld med vardagliga sanningar. Tomas Sjödins krönikesamling "Jag lutar åt Gud". Läsvärd både för dig som lutar åt Gud och dig som inte gör det än. Just nu faller skymningen lätt. Vår ljusslinga i uterummet sprider ett mysigt sken. Fullmånen gör sig synlig på himlen. Det är så fridfullt. Just nu väljer jag att vara i detta. Ignorerar myggen och molnen som skymmer månen. Imorgon får vänta ett tag. Avrundar med ett citat ur boken: "Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig. Oavsett om detta leder till ny inspiration och nya friska tag eller inte är hasande en del av livet."

Dom är mitt favoritmotiv

Igår bakade jag och Aron medan lillis låg och sov. Aron var så söt i förklädet. Blev frestad att ta ett kort och visa för allmänheten. Hejdade mig. Barnkort i all ära, men dom är ju mest speciella för närmast anhöriga. Men jag tror det är naturligt. Att man som förälder tycker att ens barn är alldeles underbar och speciell. Trots allt gnäll, skrik och utspilld mat. Att man gärna visar upp sitt fina barn. Det är dock inte alla som får uppleva detta. Jag känner till två familjer som akut fått ta hand om varsitt barn. Små barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Barn som i tidig ålder fått se sånt som en del aldrig behöver se under hela sin livstid. Det ger lite perspektiv. Att jag behöver städa köket efter bakningen som så klart urartade känns som en fis i rymden. Tryggheten är så värdefull. En stund senare fikar vi chokladbollar och rabarbersaft. Emellanåt är livet idylliskt.

Ett försök att förklara

Sommaren flyger fram. Försöker njuta av den tid som är kvar av min så kallade ledighet, för än är den ju inte slut! Sommaren har innehållit mycket. På samma gång känns det som att vi inte gjort någonting. Jag har än inte läst någon bok eller tagit ett dopp. Förutom i grannens pool, men jag vet inte om det räknas? Jag har spelat massa rumble och wordfeud, men det är ju liksom inte som att läsa. Har dock bläddrat igenom Godnatt, Alfons Åberg och Mamma Mu bygger koja x antal gånger. Något som jag däremot hunnit med är att prata med människor. Släkt och vänner jag sällan träffar. Det var den bästa resan. En kväll i Kavelmora, på en lunchrestaurang i Stockholm, en promenad i Barsele, på en filt i Vasaparken och så klart hemma i vårt uterum. Möten där man får tillfälle att berätta. När man uppdaterar varandra om livet. När man delar sånt man tänker på. När jag iakttar hur andra beter sig och reagerar. Då startas något inuti mig. Det där som gör att jag vill bli lite bättre än vad jag är idag. Främst för min närmsta familjs skull. Dom ska få det bästa.

Sommarens höjdpunkter

21 juni faster. 23 juli moster. Den 23 juni, när jag färgsorterade böcker i bokhyllan som bäst  och lyssnade på Anjas sommarprat,fick jag veta att min syster gift sig i smyg. Kärlek! Vädret kan jag klaga på, men inte på att det varit händelselöst! Oj, vilken sommar! 

Den dära semestern

Vi har haft en rolig vecka på resande fot. Fina människor. Gott tilltugg. Nya upplevelser. Att semestra med småbarn ger inte tanken utrymme att sväva fritt så värst vidare mycket. Det som jag annars tycker hör ihop med ledighet. Drömma och visionera. Barnen tvingar en att vara här och nu. Det är också viktigt. Och kanske vilsamt på sitt sätt. Nu har vi landat hos mina föräldrar. Mannen har åkt hem för att jobba. Nån måste visst göra det med.

Hälsning från ledigheten

Huvudet på skaft

Vi håller sjukgymnasterna rullande. Återbesök för lille E idag. Han har ju huvudet på sned. Han har en slags tejp över en muskel nedanför örat, eller faktiskt en på varje sida nu. Tejpen ska få honom att hålla huvudet rakt. Det är han och idrottstjärnorna som ägnar sig åt sånt. Tänk vad tejp kan göra. Lite Mc Gyver över alltihop. Vi får väl se om han har huvudet rakt när träden börjar avlövas så han ser längre från vårt köksfönster.*



*=boktiteln jag anspelar på finns säkert att köpa på Lappis som nu dragit igång här i krokarna.

Klokt från en ko

"Det gör väl inget om man böjer en spik eller två, det blir en koja ändå." Mamma Mu, en barnboksfigur för er som inte känner till henne, är befriande i sitt sätt att uttrycka sig. Hennes vän Kråkan försöker få henne förstå hur hon bör vara. Kråkan påpekar ofta att Mamma Mu är en ko och att kor inte klättrar i träd, bygger kojor eller åker bob. Mamma Mu bara stänger av och kör på. Bygger en koja exempelvis. För vem bestämmer egentligen?

Midsommar som en dröm

Man kan väl säga så här: Jag gillar när positiva nyheter dominerar! Vilken midsommar det blev! Både vädermässigt och nyhetsmässigt! Jag lär väl få anledning att återkomma till nyheterna. Just nu ska jag gå i mitt lyckorus och städa källaren.

Första semesterdagen

Här är vi och leker alldeles intill den plats där jag och mannen gifte oss en blåsig vinterdag för drygt fyra år sedan. Idag sken solen och myggorna surrade glatt runt våra huvuden. Förutom myggen var denna förmiddag helt underbar! Vilken start på ledigheten!

Tänk att få vakna tidigt en morgon...

Det är mysigt med barn... Mitt emellan barnen på bilden har jag legat och sovit. Nu skiner solen och jag sitter vid frukostbordet. Ska strax cykla till jobbet för sista arbetsdagen. Imorgon börjar semestern!

Har hon lärt sig krypa än?

Små barn ska ju liksom vara duktiga. Olika saker observeras och beröms. Exempelvis om dom är långa. Att  dom lärt sig gå tidigt. Eller lärt sig prata. Att dom är matglada. Lagom matglada. Sedan ska dom också gärna sitta stilla och vara lugna, men ändå nyfkna och våga testa saker lagom mycket. Är det drömmen om den perfekta människan? Som bara levererar framgång. Visst jag kan låta lite bitter här eftersom jag har korta barn(särskilt den yngre) som passerade ettårs-strecket med råge innan dom började gå(den ene går ju inte än) och som inte börjat prata. Dom har dock varit matglada. Lagom matglada. Alltså jag behöver inte att mina barn ska uppnå dessa kriterier för att jag ska älska dom och känna att dom duger. Jag är fullt medveten om deras goda egenskaper som inte alltid syns på utsidan. Jag behöver inte höra att dom är underbara, för det tycker jag och mannen att dom är. Våra ovärderliga skatter. Jag har bara tänkt på det här på sista tiden. När jag mött olika små gulliga barn. Vilka kommentarer dom får. Hur vissa attribut hyllas. Oj, vad han är lång för sin ålder! Vissa tror att hon är 4 år men hon är ju bara 2! Jag har aldrig kunnat stoltsera med dom där attributen eller skriva stolta statusar på facebook om hur tidigt dom kunde stå själva utan stöd. Fast det går rätt bra att visa sin stolthet ändå. Sneglade med glädje på äldste sonen som idag la ett pussel han tidigare inte kunnat lägga själv. På kartongen stod det +5 år. Och angående det där med att vara duktig. Strunt i det ordet.

Min löparkarriär

Hängde upp mina tvättade träningskläder. Har inte blivit någon fler joggingtur sen rävmötet i skogen. När min bror, långdistanslöparn, kommer upp i sommar har jag sagt att jag ska följa honom på en joggingrunda. Ovisst dock hur lång rundan är...

Barnuppfostran 1

Idag gjorde vi en utflykt till bagarstugan där mina svärföräldrar var och bakade med några vänner. Jag och mannen gjorde det vi gör bäst, satte oss vid bordet och fikade. Aron styrde upp verksamheten och bakade några bröd. Elia var mest överallt och lyckades få i sig några liter smet... Nu har dom fått med sig det här kulturarvet från sig barndom. Bara att pricka av det på listan.

Nu tar vi och lever

Bläddrar i mammas tidningar. Såna där magasin för kvinnor som uppnått mogen ålder. Jag tittar mest på bilderna i inredningsreportagen. Ögonen faller dock rakt in i en text som handlar om kvinnor som testat någon ny bana på äldre dar. Typ skolat om sig. En kvinna säger nåt i stil med att "jag väntade hela tiden på att livet skulle börja". Dom där orden höll mig sällskap på bilresan hem längs Blå vägen. För jag tror det är farligt. Det där att tänka på att leva sen. Och glömma bort att leva nu. Jag tror att man ska försöka förverkliga lite fler drömmar redan idag. Så svårt kan det väl inte va? En del drömmar kanske man ska ge upp. Andra får finnas kvar som ett rosa lull-lull. Åsså dom där som får bli verklighet. Innan man fyller pensionär.

CP-utlåtande

Igår damp läkarutlåtandet ner i brevlådan angående Arons CP-skada. Orden "livslångt funktionshinder" var svårsmält tyckte jag. Att se det i skrift är speciellt. Orden snurrade runt i huvudet hela kvällen. Fick av någon outgrundlig anledning tanken att fara ut och springa. När barnen somnat snörade jag på mig skorna. Sprang ut i skogen och upp i berget som ligger alldeles runt knuten. Att jag bor så nära skogen! Var uppfylld av naturen och känslan av att jag var ute och motionerade. Kände dock en lätt rädsla för eventuella björnar. Släppte rädslorna och sprang med lätta (?) steg längs spåret. Då korsade en räv min väg. Finns det liv här? Är räven jagad av en björn? Jag hittade mina rädslor igen och sprang hem. När jag kom in genom dörren undrade mannen om jag ens hann bli varm. Jo typ lite. Ikväll har jag äntligen skrivit klar vårdbidragsansökan. Det är en process att skriva om allt som inte är bra. Jag skulle lätt kunna betala en summa varje månad för att Aron skulle slippa sin CP-skada. Nu finns den där. Får vi några slantar är det så klart positivt. Skrev just som status på fejjan att "tur det finns många snälla människor." En medmänniska gav mig idag två handskrivna A4-sidor peppande text för att genomföra ansökan. Förstår ibland inte hur det fungerar. Men det är härligt att bli drabbad av godhjärtade människor.

Att ha världens bästa mamma

Igår var det mors dag. Tänka sig att jag fick världens bästa mamma. Mina barn får nöja sig med den nästbästa alltså. Mamma är duracellkaninen som somnar innan huvudet landar på kudden. Jag undrar var hon plockar fram sin energireserv. Tänker att jag ska bli som henne när jag blir vuxen. Kommer sedan på mig själv att jag är vuxen. Och har varit det i typ 15 år. Jag är lite annars helt enkelt. Jag beundrar mammas effektivitet och hennes positiva livssyn. Det är inte alla som säger att "Idag är det strålande sol" när det mesta av himlen är täckt av moln och man endast anar lite solsken. Dessutom kan hon sitta länge och dricka kaffe. Hon hinner ofta mycket, men hon hinner också göra ingenting. Med mamma kan jag släppa alla världens ansvar för en stund. Det är befriande.

Vad blir det till middag?

Vi har sjösatt projektet matschema. Jag, organisatörernas okrönta drottning, har gjort matlistor för 6 veckor. Tanken är sen att detta ska vara ett rullande schema, alltså när 6 veckor har gått börjar man om på vecka 1. Antalet veckor går ju också att utöka. En del middagar är rena klassiker som typ ugnspannkaka och Carbonara, medan andra är nya recept. Dom där nya recepten är kanske blivande klassiker eller så blir det sopkorgen för dem. Än så länge sitter inga recept i pärmen, just nu ligger allt i en hög, men planen är att ha vecka 1:s mat under en flik, vecka 2:s mat under en annan flik och så vidare. När man närmar sig veckan, tar man fram pärmen och kollar vilka recept som gäller för veckan. Jag har gjort 6 recept för varje vecka, eftersom vi ofta äter borta någon gång per vecka eller råkar beställa hem hämtpizza. Eller så kan det ju rent vara så att vi är supersugna på något speciellt eller att matbutiken har kanonpris på något gott. Ni förstår konceptet? Vi har kört det några veckor nu och trivs med det. Variation i vardagen. Ett försök i att inte missbruka falukorven. En möjlighet att få upptäcka något nytt. Utmaningen blir i höst när vi båda jobbar och ska få till det här med matlagning. Vi kör utvärdering om ett halvår eller?

Min familj

Fyra dagar hemma

Fyra lediga dagar tillsammans. Ute en del regn. Inne hos oss mest sol. Mina föräldrar har varit och hjälpt oss med källargolv och fönsterputsning. Vi har fått besök av vänner och besökt vänner. Gått på stan. Fikat på kafé. Planterat om blommor och målat sockeln på huset. Byggt lego och sett film. Bakat kaka och ätit kakor. Tränat på att gå och slagit huvudet i golvet. Fantiserat och levt i verkligheten. Lunchat hos svärisarna och som middagsgäster ikväll väntas syster yster och hennes Ellen. Fyra lediga dagar tillsammans. För bra för att vara sant. Men det är inte sant. För ikväll ska mannen jobba extra. Jag visste det! Det händer alltid. Tur är väl det. För smakar det så kostar det. Hej!

Det magiska med skogen

Gångstigen som förbinder de två stadsdelarna. I den ena stadsdelen skolan jag jobbar i. Samma skola jag själv gick i som barn. I den andra stadsdelen växte jag upp. Knapp 1,5 m. Gångstigen bär ett skimmer över sig. Stigarna. Höjderna. Ljuset. Mörkret. Cyklade där igår. Spelar ingen roll att jag är över 30 nu. För mig är det där sträckan som tog mig från hemmet till skolan. Från skolan till hemmet. Min barndomsväg. Lite lustigt att nu vara gift med en man som också sprungit på dom där stigarna. Som också får något fånigt nostalgiskt över sig när vi promenerar där och pratar historia. Åter till barndomen. Mamma bestämde till slut en tid när jag skulle vara hemma. Jag förlorade tiden längs gångvägen. Det är något sagolikt med skogen. Det tänkte jag på idag när jag var ute med barnen på fritids. Några barn var och lekte för sig själva i en skogsdunge. "Det är så lugnt och tyst här". Jag förstod dom. Några stackars träd kan tyckas. Dock en hel kuliss för fantasin.

Vad hände sen?

Jag gick upp med tidningarna under armen. I samma veva panikgråt från Aron som aldrig slutade, så Elia vaknade. Efter lite turbulens somnade dock båda om och valde att ta sovmorgon. Tack o lov! Vilken gåva! Elia sov till kl 8 och Aron hämtade jag ner strax före 9. Min svägerska tror att dom läste gårdagens inlägg och ville hjälpa sin lilla mor. Hur som haver så gav detta mig energi. Tre arbetsdagar nu och sen långhelg på det! Det här blir bra!

Sovit gott?

Ska ta mina inredningstidningar och lägga mig under täcket. Njuter av att barnen somnade i sina sängar ikväll. Hur sedan natten fortlöper är en annan historia. Vi skulle behöva var sitt ljudisolerat bås till barnen. Då kanske dom tidiga morgnarna skulle försvinna. Det blir kanske bättre med tiden. Man säger ju ofta det. Jag läser gamla inlägg i bloggen och ser att jag brukade sova gott, så det låter ju bra. Sover inte som en kratta nu, nej då. Har förmågan att ha lätt för att sova, men även lätt för att vakna när barnen ger sig tillkänna. Och dom ger sig tillkänna rätt mycket. Känner mig som en småbarnsförälder nu. Efter cirka 3 år som mamma. Kanske är dags. Barnen har dock ganska bra snooze-funktion båda två, problemet sitter i, tror jag, att dom "stör" varandra och inte alltid somnar om innan tuppen gal. Lösning på det? Som ni vet så tycker jag om att bli störd av dom här barnen. Det finns alltid en kram till att ge. En till puss på kinden. Ett till gulligt ord. Fast, i ärlighetens namn känns vissa timmar ensam med barnen som en evighetssträcka. Samtidigt som jag ofta vill stanna upp tiden en stund för att bara få vara kvar i det som är nu. En fin lördag börjar ta slut. Många vänner har passerat idag. Mellan besöken passade Aron på att gå över till grannen. Dom har en lekstuga helt i Arons smak. Slut i skallen och full av liv. Så känner jag när jag tar tidningarna under armen och går en trappa upp. Sov gott!

Snälla sol vill du lysa

Det räcker med att solen visar sig någon timme så tinar alla människor upp. Helt plötsligt är det liv på gatorna och inte bara gammvolvos som drar raggen. Ligger med sovrumsfönstret öppet och tar in känslan. Snälla vår visst är du här nu?

CP-resan och språket

Vet inte riktigt var jag slutade sist. I slutet av hösten, gjordes en individuell planering för Aron på barnhabiliteringen. En fråga vi föräldrar väckte då var detta med språket. Förståelsen finns där, men inte förmågan, eller vad du när, att uttrycka ord. Än så länge är Aron så ung så det kan ju handla om att han är sen i utvecklingen bara. Vi har i alla fall fått träffa en logoped vid ett tillfälle och nästa vecka är det dags igen. Logopeden uppmuntrade oss att använda tecken som stöd. Bland annat gjorde vi pärmen ni ser på bilden. Den är fylld med olika bilder och tecken som hör till bilderna. Vi har också planscher och en film med sånger som dom gör tecken till. Jag och mannen är inte direkt superbra på att använda oss av tecken, men dom finns ändå med på ett hörn i vår vardag. Aron har lärt sig (tanken är inte att vi ska lära honom tecken utan att tecknen ska förstärka vårt tal) en serie tecken som han gärna visar upp. Han följde med mig på klädparty ikväll. Mitt när försäljaren presenterade sortimentet, ställer sig Aron bredvid och kör sin teckenuppvisning. Han vill så gärna kommunicera, men han har inte hittat orden än. Även om stegen är små, kan vi ändå se att han utvecklats. Han kan säga "gubbe" nu. Det kommer man långt med.

Lördagspop

Något av det mysigaste. Mormor och Aron med en popcornskål emellan sig. Kollar på Postkodmiljonären. Han kunde alla frågor. Hon kände sig rik.

Det stora i att det glädjas åt det lilla

Ibland gör livet små glädjehopp. Dom där små detaljerna som gör stor skillnad. Som det där sittskyddet jag har på cykeln (Tack S och din make!) och morgonkaffemuggen jag alltid dricker ur hos mamma och pappa. Jag tänkte skriva det igen. Att man ska vara duktig på att att ta tillvara på glädjehoppen. Att jag ska vara duktig på att ta tillvara. Livet är mycket. Jag är liten. Och Gud är alltid större.

Är jag godkänd nu?

Sitter på sängen i vårt sovrum. Målar  naglarna i rödorange och förbereder mig mentalt för utvecklingssamtalen imorgon. Med eleverna och deras föräldrar. Nu för tiden får eleverna skriftliga omdömen. Även fast dom bara går i tvåan. Det är bra med tydlighet, men också svårt. Tittar ut genom fönstret. Ser grannens barn som just lärt sig cykla. Föräldrar och syskon hejar ivrigt på och har kameror i sina händer. Sånt blir jag rörd av. Tycker det är fint. Det känns som kärlek. Det är så långt ifrån en självklarhet att få uppleva detta. Tillhörigheten. Samspelet. Tryggheten. Glädjen. Att kunna sätta ut stor bokstav och punkt. Att kunna ental, tiotal och hundratal. Kunna någon teori om hur universum bildades. Känna till världsdelarna. Kunna simma. Fina människa, du är godkänd oavsett. Skolans mål är viktiga, men inte det viktigaste. Du är inte dina prestationer. Du är du. Hur förmedlar jag det?

Nu lugnar vi ner oss

Vi har lagt in matta i uterummet. Slängt ut matbordet och stolarna. Tagit dit en soffa. Mannen har gjort ett bord av lastpallar, målat det vitt och satt på hjul. Idag kände jag för att pausa tiden en stund. Solen sken. Barnen sov. Vi drack kaffe och läste tidningar. Allt var ljuvligt! Jag hittade inte pausknappen, så dagen fortsatte. Kanske lika bra det, för det blev en bra dag. Jag hjälpte våren på traven och skottade fram rabatten som jag anlade ifjol. Spännande att se om det blir någe blomster. Det är då något grönt som sticker upp i alla fall. Jag känner att jag älskar tanken på att det snart är sommar. Och att det är arbetarnas fridag imorgon. Sköna maj välkommen!

I vårt kök

Vi har börjat köpa lokalproducerade ägg. Fick nys om en kvinna här i stan som har höns. Det känns på riktigt. Olika storlekar och färger. Lite äggstra bra.

Är det en vanlig dag?

Har varit med mina kollegor och firat en 60-åring. Vi sjöng i en sång "att du blivit äldre det tror inte vi". Så det där med ålder är inte så himla viktigt. Det viktiga är att få möjlighet att ha kalas! Idag är en kalasbra dag av fler anledningar. Några av mina finaste vänner blev föräldrar i gryningen. Detta ofattbara mirakel. En ny liten människa (som säkert inte kommer att vara särskilt liten i framtiden) har sett dagens ljus. Ska krypa under täcket med ett leende på läpparna. Oj, vad jag känner mig glad.

Det där med nappen

Vi har pratat med Aron under en period att sluta använda napp och kasta in alla nappar i sopbilen. Hur mycket av dom samtalen som han tagit till sig är ovisst med tanke på att han inte ger respons i ord, men han gör kaströrelse med armen så det har han hört iallafall. Jag skrev lite kort i fredags om detta att sluta med blöja och napp. Kändes som en omöjlighet. En läsare, som nästan är min granne, skrev en kommentar. Jag blev peppad. I lördags kände jag att jag hade orken. När jag frågade om Aron kunde samla alla nappar i en påse hakade han på. Först tänkte vi att han skulle få ha kvar en napp att använda under natten. När kvällen kom testade jag utan. Nu har han inte använt napp sen lördagseftermiddagen. Visst är det kämpigt när han vaknar mitt i natten och gråter och nästan har panik för att han vill ha sina nappar. Vi har hunnit bli experter på distraherande samtal. Och nog tycker jag att det känns som att det är en lite större kille som kommer emot mig när jag kommer hem från jobbet. Mamman känner sig på ett sätt trött eftersom det varit några oroliga nätter, på ett annat sätt känner hon sig pigg. Förändring är möjlig. Det känns hoppfullt!

Vara i våren

Var är våren? Det kan man fråga sig när snömoddet fastnar i cykelhjulen och snö blåser in i ögonen på min färd mot jobbet. Läste för eleverna ur Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Där är dom i våren. Här kommer ett smakprov:

Hon lossade sin skinnrem. En sådan hade Birk nu också skaffat sej, och med sina snaror beredda gömde de sej bakom en sten invid gläntan där alla vildhästar brukade beta. Det gjorde dem inget att de måste vänta.
"Jag kan så bra bara sitta här och vara i våren", sa Birk.
 Ronja såg på honom i smyg och mumlade tyst: "Det tycker jag om dej för, Birk Borkason!
Länge satt de där stilla och var i våren. De hörde koltrast och gök spela och gala så att det fyllde hela skogen. Nyfödda rävungar kultrade omkring utanför sin lya ett stenkast ifrån dem. Ekorrar flängde i talltopparna, och de såg harar komma skuttande över mossan och försvinna in i snåren. En huggormhona som snart skulle få ungar låg fredligt i solen alldeles nära. De störde henne inte, och hon störde inte dem. Våren var till för alla.

 

 

Fått napp?

Nu hoppas vi att alla sover gott i natt, så kan jag berätta resten sen. Har redan ropat Hej och skickat skryt-sms.

Mitt hjärtas skatt och glädje

Det väntas många bebisar i min närhet. Jag känner ett uns avundsjuka. Inte för att jag skulle vilja ha fler barn, just nu i alla fall, utan bara den där känslan. Väntan på barnet. Det nyfödda barnet. Detta under. I samma veva gläds jag åt att mina små barn börjar bli lite större. Deras personligheter blir tydligare och utbytet blir liksom av ett annat slag. Och en väldigt skön detalj är att dom roar sig själv vid kortare stunder. När jag satt i deras rum ikväll och inväntade att dom skulle somna, googlade jag. Som vanligt. "Sluta med napp". "Sluta med blöja". Väldigt mycket när det gäller barns utveckling så handlar det om att man ska vara lyhörd till barnet. Att barnet tar det där utvecklingssteget när det är redo för det. Ändå vill man ju som skynda på. Alternativt skuldbelägga sig själv. Jag kan känna mig osäker. Tänk om jag gör fel? För på ett vis tycker jag att jag platsar i kategorin världens bästa förälder, men rätt ofta känns det som att det nog är mitt fel att dom inte kan det eller det. Mamma i 2,5 år. Typ ingenting. Samtidigt som jag inte kan tänka hur livet var innan. För det känns så självklart att dom finns.

PS. Det där med att sluta med napp och blöja, berätta gärna hur ni gjorde! I nuläget känns det som att det aldrig kommer funka här.

Till idolen

Till dig som flera gånger velat se mina vita stövlar. Dom har fått flytta vidare till dom sälla jaktmarkerna. Dom hade gjort sitt så att säga. Stövlar med hål är ingen hit. Nu traskar jag runt i trädgården (läs: snögården) i dessa små globetrotterkängor. Kvinnan på bilden har knappt skostorlek 35. Så små är dom.

När jag fyllde 33

Omständigheter gjorde att jag tog ut en föräldradag idag. Passande nog min födelsedag. Mannen skulle på anställningsintervju på annan ort. Inte optimalt att ha med barnen på sånt. Det blev en sån bra dag. Lugn förmiddag då vi bara hade det mysigt. Eller bara råder väl inte småbarnsland. Det var gråt och snor och bajs i blöjan även idag. Lillkillen sov många timmar efter lunch, så jag kunde förbereda kvällens middagsbjudning och tårtkalas. Lyckades behålla lugnet också. Märks att jag blivit 33 och fått rutin på livet. Sedan var huset fullt av folk i några timmar. Det är lite märkligt det där när så många man tycker så mycket om är på samma ställe samtidigt åsså hinner man knappt prata. Men jag satt och njöt inombords av det fina av att ha så mycket bra folk i ens närhet. Det är det som spelar roll. Eventuella presenter är bonus.

När det blev rätt

Strålande sol hela långa dagen. Vi har suttit vid elden nere vid älven. Haft finbesök av en väninna och hennes två barn. Grillat, druckit kaffe, pratat med andra trevliga människor som hängde på isen denna dag och njutit. Så här ska en vårvinterdag vara enligt mig.

Vi drar igen!

Jag har påsklov och inget inplanerat. Mannen jobbar och jag och barnen låter dagarna passera. Den stunden dom båda sover sitter jag med en kopp kaffe. Bläddrar i någon tidning eller surfar. Vardagslyx. Det är många tårar som ska torkas och snoriga näsor som ska snytas under en dag. Men det är ju inte allt. Det händer massa guldkorn hela tiden. Nu ska jag packa bilen och ta med mig barnen till mina föräldrar. Igen. Jag älskar verkligen att vara hemma, men ensam hemma med dessa små pluttar blir inte riktigt samma sak. Då är det skönt att åka iväg och få helpension. Och mannen hinner se lite science fiction under tiden.

Alltså hej

Det bidde påsk och jag blev helt uppslukad av att få umgås och äta i parti och minut. Nu har jag ledigt i en vecka. Känns underbart.

Att bli bekant med CP

Historien fortsätter. Tidigare i detta ämne finns att läsa exempelvis här och här. Röntgenbeskedet visade att Aron har en liten ärrvävnad på vänster hjärnhalva. En skada som nog uppkom i samband med förlossningen. Ni hjärnbevandrade vet att halvorna styr motsatt sida på kroppen. Alltså den vänstra hjärnhalvan styr den högra sidan av kroppen. I nuläget vet vi alltså inget mer än att Aron är stelare i höger ben. Vi vet också att han inte kommit igång med talet. Och jag tror att språket sitter i vänster hjärnhalva. Han har dock god förståelse och kommunicerar mycket på sitt sätt. När man är 2,5 år spelar det inte så mycket roll att man haltar lite när man springer. Eller att man måste lyfta upp armen samtidigt som man springer för att balansera. Ibland tänker jag på när han är 10 år äldre. Då kanske det spelar mer roll. Ibland tänker jag också på hur det varit om det blivit kejsarsnitt direkt. Fast det gör ingen skillnad att jag tänker på det. Skadan finns ju där ändå. Jag tycker det är skönt när människor vet om hur det är. Därför berättar jag gärna när någon vill lyssna. Även om jag fortfarande har svårt att ta ordet CP-skada i mun.

Fyndat, fikat, fröjdats

Idag har jag varit med min faster på Second hand. Introducerat pappa på wordfeud. Dragit Elia på pulka på isen. Åkt skrana med min systerdotter. Ett åk och sen var kroppen paj. Kändes det som. Ätit tre-rätters som mamma lagat. Runt bordet satt halva tjocka släkten. Pratat bort Earth hour med min syster. Summan av kardemumman är att detta varit en alldeles ypperlig lördag. Släcker lampan och tänker på min man. Vi slipper ju tjafsa med varann när vi inte ses. Fast jag ses hellre ändå.

Men orka!

Det är så härligt att gå på stan. Inhandla grejer till kommande projekt. Drömma och fantisera. Sen kommer man hem och fyller hallen med sina inköp. Då blir det liksom på riktigt. Då ska drömmen genomföras. Ärligt så är inte det alltid lika härligt tycker jag. Vi har en ganska, enligt mitt tycke, trivsam vardagslunk just nu. Vi äter frukost tillsammans. Jag cyklar till jobbet. Kommer hem till middagen. Umgås med barnen. Vilket kan innefatta sång, film, skrik, dusch, bokläsning, gnäll, promenad, bilåkning, gråt etc. Sedan ska barnen läggas och efter det kan jag ägna mitt fokus åt något annat. Men hallå! Som ikväll. Kommer ut ur barnens rum kl 20 med en inspiration som får mig att duscha och sen sätta mig i soffan. Nu ska jag städa lite i och för sig, men min poäng är att jag tycker att det är svårt att hinna med. Eller visst hinner jag med en hel del, men orka! Några som verkar orka är den här familjen. Kolla in före- och efterbilderna! Nästan lite provocerande. Jag ska försöka rikta min energi till att inte bli provocerad utan inspirerad. Inleder med att städa toaletten. Vem vet vilka storverk jag uträttar sen? Kanske till och med diskar stekpannan.

Den som inga byxor har...

I lördags åkte jag och mannen på bröllop. Mina föräldrar kom hem till oss och tog hand om barnen. Det är vi mycket tacksamma för! Ett trevligt bröllop med massa skratt! Vi bodde på hotell. Det blev sommartid mitt i natten. Jag vaknade i arla gryning och kände lätt stress över att jag inte visste vad klockan var. Hade telefonen automatiskt justerats till sommartid eller ej? Telefonen visade 07:00. Jag ville ju inte missa hotellfrukosten. Som i och för sig var öppen ända till kl. 11. Alla tankar är inte logiska. Vi åt en god frukost och hängde sedan på låset när Biltema (!) öppnade. Införskaffade en cykelvagn. Nu blir det åka av! Sedan gick vi in i klädbutik. Mannen hittade några plagg och gick in i provhytten. Han tyckte väl att smakrådet dröjde, så han ringde mig från hytten. Vi provade kläder. Ratade kläder. Och köpte kläder. Efter det blev det lunch på en av de större snabbmatsrestaurangerna. När vi satt där med vår mat skulle mannen ta fram sin telefon. Den fanns inte. Fickor genomsöktes. Han gick till bilen och kollade. Jag missade nog stundens allvar, för jag satt bara och skrattade. Mannen körde tillbaka till klädbutiken. Jag stannade och åt. Prioriteringar. En kort stund senare kom mannen tillbaka. Han hade hittat telefonen. I ett par byxor som han provade. Som nu hängde fint på sin galge bland andra kläder. Jag skrattar fortfarande.

Kalasfredag

Det blev kalas i fredags. Solen sken. Vi hade en tårta som såg ut som en etta. Fina vänner och fina svärföräldrar på besök. Så där perfekt lagom. Det enda som störde var min täppta näsa. Det är så spännande att få vara förälder. Få se en människa växa fram. Lära känna personen. Vem är du? Historien med storebror har gjort att jag känner oro för lillebror. På måndag ska vi träffa läkare och sjukgymnast igen. Alltså man vet ju aldrig. Därför var det en glädje att den lille killen just före sin ettårsdag tog ett rejält utvecklingssprång och började röra på sig. Då får man ta att pannan hans har diverse blåmärken...

Till Elia

En skatt till vår familj

kärleken räcker

den känns outtömlig

Undrar vad som rör sig inom dig

du känns så lugn

och glad

Nu fyller du 1 år

Det är ju ingenting

samtidigt har du aldrig varit så gammal

Kärleken räcker

den känns outtömlig

Ängeln i dunjackan

Igår jobbade jag. Långt ifrån på topp, men glad att få vara tillbaka. Att möta eleverna och ta del av allt positivt dom ger. Att sitta med några kollegor man tycker om och dricka kaffe och skvallra en stund. Skulle vara rastvakt på lunchen. Tog på mig dunjackan. Någon hade visst missat att det var plusgrader... Stoppade ner telefonen i vänstra jackfickan. Men hallå, vad trångt! Kände efter med handen. En välbekant form. Kexchoklad! Underbara arbetskamrat! Förstår inte varför jag blir utsatt för såna här positiva bus, men jag blir glad ända in i hjärteroten!

Sjukhuset

Det har varit sjukt här hemma i veckan. Diverse sjukdomar har passerat. Har på sin höjd orkar med wordfeud. Nu hänger förkylning och feber kvar. Jag börjar dock ana hopp om liv. Tänker mig på jobbet imorgon. Det var den arbetsveckan liksom! Mannen är och handlar gofika som ska intas medan barnen, förhoppningsvis, sover. Har börjat kolla på reality-serien Drömmen om landet på svt. Det är något kittlande med uppbrott, tänker jag och drar filten över mig och slumrar en stund i soffan.

Om sanningen ska fram

När vi kom in efter att ha druckit kaffe i solblåsten, så blev det alldeles mulet. Sedan började det snöa. På tvären. Helt galet! Och för att radera ännu mer av den romantiska bilden av vårt liv och leverne, så kan jag meddela att mannen är däckad och ligger hemma sjuk. Allt går inte planera. Det där livet kommer alltid emellan.

I love Götas

En ledig dag tillsammans. Promenad till Götas efter lunch. Yngste sonen sovandes i vagnen utanför. Äldste sonen fokuserad på ett pussel i min telefon. Mannen och jag kunde prata. Fördriva tid på kafé är ett av mina favorittidsfördriv. Det är väl använd tid. Iallafall för oss. Fikat resulterade i att jag tog med mig barnen till mina föräldrar över helgen och mannen hyrde en bilmaskin. Nu är vi ett steg närmare ett trevligt gästrum i källaren. Under tiden njuter jag och sönerna av palt, nybakta bullar och solsken.

JAAAAAAAA!

Idag har jag varit fru i fyra år. Fyra år låter lite. På ett vis känns det längre. Det har sannerligen varit fyra innehållsrika år. Men visst kan det kännas så? Som att tiden bara rinner iväg och samtidigt så är det ju en massa saker som händer hela tiden. Både godsaker och skit. Bröllopsfester i all ära. Dom första vakna minutrarna den här bröllopsdagen var vi hela familjen i dubbelsängen. Det kändes fint på något vis. Som att jag inte önskade något annat. Fast om jag ska önska något så är det en lugn frulle med tidningsbläddring. Kanske imorgon. Kram!

Nu får det bli vår

Vilken ljuvlig tid det är! Ljuset återvänder, butikernas sortiment fylls av glada lätta färger och det ligger en härlig förhoppning i luften. Nu vill jag byta kuddfodralen i kökssoffan och få fräscha växter i fönstren. Hur gör vi med fönsterputsningen när dom där 10 pappadagarna är slut? Välkommen vår!

Till fjälls!

I helgen var mannen och jag tillsammans med några vänner i fjällen. Lördagen bjöd på ett sagolikt väder. Strålande sol, klarblå himmel och vindstilla. Barnen var hos mina föräldrar. Skönt att känna att det fungerar. Jag finns kvar. Man kan både ha och äta kakan.

Vackrast på måndag

Drömstart på veckan. Jag och en vän besökte frisören, som också är en vän. När den ena klippte sig, satt den andra i finfåtöljen och drack kaffe. Sen bytte vi plats. Förutom frisören som fixade två fina frisyrer. På kvällen var jag och barnen, den yngre sov hela tiden, på min systerdotters tvåårskalas. Kärlek rakt igenom! Där emellan cyklade jag och tänkte att jag skulle börja svära. Vad nu det skulle vara bra för. Men jag kände mig ledsen. Jag skulle vilja få höra att allting är bra någon gång. Cyklade hem till mannen. Han är det bästa val jag gjort. En kaffe med honom och livet blir ljusare. Sen hjälper så klart promenad med föräldrarna, pepp-sms från systeryster och en semmeltårta, som någon lämnat utanför vår ytterdörr, till. Imorgon fortsätter sportlovet.

Stege, stege på taket där

När man känner att man har kontroll. Det funkar. Allt det där som hör vardagen till. Man har hittat en lunk. När det enda som lyser med sin frånvaro är motionen. Hur får man till det när det ska hinnas bilas upp betong på lediga kvällar? Men jag förstår ändå att det är precis så mycket jag kan hantera. När jag får sms:et att takstegen lossnat och jag inte vet vilka skador den orsakat, får jag en stor tung klump i magen. Det där man inte räknat med. Turligt nog var ingen större skada skedd. Fick mig ändå att tänka på hur skört det är. Hur nära gränsen är.

Den mysiga fröken

Jobbar med dikter just nu med eleverna. Dom går i tvåan. Igår skulle jag introducera namndikter. Ni vet, man skriver ett beskrivande ord som börjar på varje bokstav i sitt namn. Jag skrev mitt namn på vita tavlan. Hade svårt att komma på ord till varje bokstav. Sökte ett ord på M. Då räcker en kille upp handen och säger: "Du kan ju skriva mysig." Då var den dagen gjord. Dessa elever som trängs i mitt hjärnkontor, gör mig frustrerad och testar mitt tålamod. Dom ger också så mycket tillbaka. Positiva saker. Jag har ett sånt bra jobb!

Äru sne eller?

Arga snickarens efterträdare? Nja, han är snarare fokuserad än arg. Huvudet på sned har han också. Efter läkarbesök i veckan, hos samma trevliga dam vi mött tillsammans med Aron, fick vi veta att det är något han vant sig vid. Att ha huvudet på sned alltså. Ska träffa Arons förra sjukgymnast och få tips på hur vi kan träna huvudet. Vi ska försöka vända allt vi kan för att stimulera honom att använda andra sidan. Exempelvis har vi ändrat sida som han ligger på i sängen. Fast just nu ligger han i vår säng. Igen. God natt!

Alla dessa CP-undersökningar

Det blev alltså inskrivning på habiliteringen för Aron. Träffa sjukgymnast och kurator. Skriva individuell planering. Svara på massa frågor jag knappt visste fanns. Synen kollades på ögonmottagningen. Ni som varit på olika undersökningar med en tvååring vet ju hur lätt, eller svårt, det är. Att komma in på i ett rum. Sätta sig på en stol. Träffa en främmande människa som ska peta på dig med olika grejer. Du ska helst samarbeta för att undersökningen ska bli lyckad. Jag vet inte hur mycket dom såg på den där ögonundersökningen. Det såg då bra ut. Tror jag. Skulle bli kallade om ett år igen för att se om det gick bättre då. Hörseln kollades på öronmottagningen. Då var hela familjen med och drog runt som ett teatersällskap mellan väntrummen och försökte hinna ha lite fruktstund mellan hörseltesterna. Det blev också en magnetröntgen. Aron fick sövas. Och visst är det svårt att undvika tankarna på hur det var för några år sedan. Han som gjorde röntgen då. Han som inte finns här mer. "Jag ska komma ihåg att gratta dig Aron på din namnsdag." Lille Aron vaknade upp och fick en piggelin. I ett sådant där läge skulle man kunna ge honom hela världen. Han fick en maxbox. Vi körde lättade de 13 milen hem igen. Att vara tillsammans är ändå något förunderligt. Och varje sån där jobbig gruvsam grej man klarar av, bygger på några slags muskler.

Simkort?

Min telefon blev hemskickad för dåligt uppförande. Idag fick jag en ny i ersättning. Mannen tog på sig tekniskt ansvar för att få den funktionsduglig. I samma veva höll jag på att leta fram badkläder till mig. Vi ska nämligen på badhuset imorgon. Sms:ar mannen med min gamla telefon, vi befinner oss alltså på olika våningsplan och använder den typen av kommunikation, och meddelar att barnen sover. Rotar runt bland bikinidelar för att hitta något att sätta på denna, allt för snarlik en gravids, kropp. Får som svar av mannen att han behöver simkortet. Simkortet? Har vi löst något sådant kort? Eller har vi fått det i present någon gång? Ärligt talat dröjde några sekunder innan jag kopplade vad han menade. Hans hjärna bedrev inte förberedande arbete inför morgondagens utflykt. Telefonen ja! Nu har jag en smart igen. Det osmarta är dock att jag hela tiden glömmer bort lösenord. Nu krävs det ett heltidsjobb att få igång alla program igen. Tids nog mina vänner. Nu är det helg. Vi är hemma. Vi är lediga. Hur gör man då?

Hurra!

Klockan 16:36. "Hur ser det ut hos er ikväll? Om vi tar med kaffe å gammalt juldoppa kan vi komma över en stund?" Ja, kom! Vi har suttit och skvallrat som gamla tanter och farbröder och försökt veta vem som är gift med vem och hur många tvillingpar den där familjen egentligen hade. Min fina barndomsvän som vet allt om det mesta dök också upp och kunde bidra med saknade pusselbitar. Medan vi diskuterade bantningskurer, tog vi en kaka till för att fira att Elia föddes för 11 månader sen. Det var så trevligt att jag blev lurad att tro att det var helg. Har nu ställt väckarklockan. Imorgon väntar en ny dag. Hoppas på fler sms i den där stilen! Det är min kopp te!

Livet efter blöjan

Barn använder visst inte blöjor hela livet. Det känns hoppfullt. Igår ville Aron sitta på pottan. Framsteg. Resultat? Han släppte en fis. Undra om han alltid kommer vara så fin i kanten att han går på toa för att prutta? När Aron var knappa året satt han på pottan typ två gånger och gjorde både ettan och tvåan. Jag skulle säga att det var mer lyckträffar än kunskapskännedom. Vid en av de gångerna kände jag sådan stolthet. Hur reagerar jag spontant då? Jo, fram med mobilen och tar en bild på den fine sonen som sitter på pottan och ler. Skickar bilden till min syster och känner mig så där lagom mallig. Vad händer? Pojken och pottan tippar. Plockade fram ödmjukheten och torkade bort skiten.

Början på vår CP-resa

För ungefär ett år sedan reagerade förskolepersonalen på hur Aron gick. Kanske var det något med höften? Vi tänkte inte så mycket på det. Vad visste vi liksom? Vi hade en läkartid inbokad på BVC för en rutinkontroll och spruta bara några veckor senare, så vi beslöt oss för att nämna det för läkaren då. BVC-läkaren sa inte så mycket utan gav oss en remiss till barnmottagningen. Vid det här laget var lillebror alldeles nyfödd. Besöket på barnmottagningen, där vi fick träffa läkare och sjukgymnast, resulterade i en höftröntgen och uppmaning att se till att Aron har stabila skor. Foppatofflor göra sig icke besvär på hans fötter. Höftröntgen. Då satt jag med Elia i väntrummet och hörde Arons gråt ljuda över hela röntgenavdelningen. Jag visste inte då att det skulle fortsätta vara jobbigt. Jag trodde att ett positivt röntgenbesked skulle vara det bästa. Men visst borde det vara lättare att laga en höft än en hjärna? Det visade sig inte vara något knas med höften. Jag tänkte att det kanske bara är någon utvecklingsgrej. Han kanske måste träna mer på att gå helt enkelt. I juni när det var soligt och varmt och sommaren just hade börjat. Då sitter vi återigen på barnmottagningen. Undersökningen har gått bra. Läkaren säger något i stil med att "eftersom det inte blivit sämre kan vi utesluta en tumör". Första chocken. Tumör? Han är ju bara lite dålig på att gå! Läkaren fortsätter att prata. Säger att deras arbetshypotes är att han har en lindrig CP-skada. CP-skada? Är man CP-störd då? I det här läget tänkte jag inte mycket alls. Det var mest bara tom chock. Med den tomma chocken åkte vi hem. Skulle återkomma vid Arons 2-årsdag. 3 månader senare. Det finns många faktorer som samverkar till att sommaren för mig var som ett töcken. Självklart var detta en av faktorerna. Samtidigt är det ju inte hela världen! Det kunde varit värre. Min syster fällde dock kommentaren som varit den jag upprepat mest under den här tiden "det är ändå en sorg att allt inte är som det ska". I september, dagen före Arons 2-års dag, fortsätter CP-pratet. Det är så det är. Nu ska syn och hörsel kollas, hjärna röntgas och inskrivning på habiliteringen ske. Det skriver jag om någon annan gång. Tänk att man kan tro att allt är bra fastän det inte är det?

När är det mysigt?

En kollega berättade en historia ur hennes familjs verklighet. När dom hade dukat upp med godsaker, tv:n visade favoritprogrammet och ledigheten lagt sitt skimmer över det vardagsgrå, då låg barnen i soffan och bråkade. "Sluta bråka, nu ska vi ju ha fredagsmys!" Finn fem fel i den meningen liksom. Vi skrattade åt situationen. Det kan man göra i efterhand. Kollegan berättade sen att dom köpt en ny soffa och att fredagsmyset nu brukade infinna sig. Om det nu beror på soffan eller på att barnen blivit äldre kan man ju undra. Det gäller att hänga med när man lever tillsammans med barn. Fånga guldstunderna. Överleva gnällgråtförtvivlanbajsskrikspott-träsket. Vår fina lördag idag kan beskrivas på olika sätt. På förmiddan hann vi grilla korv ute, åka skoter, åka pulka, skotta snö, kasta oss i snödrivor, sparka (spark) och nästan se solen. Samtidigt hände massa gråtrelaterade saker också som gör att jag som vuxen är på helspänn för att det ska bli så bra som möjligt. Mycket väsen för ingenting känns orättvist att säga. Men det går åt en hel del energi bara för att ta sig ut och grilla en korv. Skickade ett frestande mms från vår grillstund. Frestade med det fina. Gemenskapen, elden och korven. Gråt och skrik gör sig inte så bra på bild. Inte heller i minnet. Därför väljer jag att minnas detta som dagen då Elia i färgsprakande overall gjorde sin entré på snöhyddohögtidens underbaraste plats! Känner glädje över att det ljusa fortfarande dominerar i mitt liv!

Sommaren är under snön

När jag klev ut genom ytterdörren imorse för att ta mig till jobbet, kom grannen på andra sidan gatan gående mot brevlådorna. Följande dialog utspelade sig:
- Nu är det kallt, sa han lite bistert.
- Var är sommaren? undrade jag lite muntert.
- Under snön, svarade grannen.
Så klart.

Det rara med alla hjärtans dag

Som vanligt steg jag upp före övriga familjen idag. När grötarna var kokade och tekoppen stod och drog bakade jag en hjärtlig kladdkaka. Kladdkakan var färdig precis när resten av familjen gjorde entré i köket. Ibland funkar det. Aron hetsåt gröten och slängde blickar mot den hjärtliga kladdkakan. Fast eftersom vi är hälsosamma vänner i det här huset, fick han slänga sina blickar mot Fåret Shaun istället. Kladdkaka blev det till efterrätt*. Vid middagen. Cyklade till jobbet med den tillfredsställelse det ger att hinna det man har tänkt. Hur ofta händer det liksom? På jobbet fick jag och kollegan en alla hjärtans-gåva av en elev. Jag blev varm inombords. Så fint! På tisdagar arbetar jag på fritids. Tittade på alla barn som gjorde olika hjärtliga hälsningar. Barn som just lärt sig skriva. Som plitar ner kärleksförklaringar till sina föräldrar. Kanske måste det till en sån här dag för att vissa kärleksfulla saker ska bli sagda? För att toppa den här rara dagen, ska jag promenera till min syster. Dricka te och försöka lösa så många världsproblem vi bara kan under en dryg timme.

*= Det var någon som hade ätit av kladdkakan under dagen för det mesta var faktiskt slut när det var efterrättsdags. Denne någon hade dock införskaffat fler bakverk, så sockerchocken uteblev inte! Hjärtligt gott!

Välkommen sömn!

Från virrvarr till tystnad. Från lek till sömn. Det är fascinerande att befinna sig i rummet där barnen ska somna. Försöker skapa lugn. Då börjar 10-månadersingen fejkhosta. Han som inte ens kommit på hur man kryper fejkhostar så han får igång storebror. Jag har närt två clowner vid min barm. Några minuter senare, en evighet en kort sekund, är det tyst så när som på tunga andetag. Är det möjligt att dom sover? Då återstår det för mig att resa mig från pallen, ta mig en trappa ner och ge mig hän åt det aldrig sinande plocket. Imorgon är en annan dag. För oss i branschen, i den här landsändan, säger jag bara: 3 veckor till!

Vem vill bli pensionär?

En fredag med skiftgång. Kommer hem från jobbet, tar en snabbdusch och hinner tvärfika med mannen innan han åker på jobbet. Eller jag tvärfikar inte. Sitter kvar med tekoppen än. Båda barnen sover och jag laddar för några intensiva timmar innan det är dags för dom att sova igen. Jag har inte hängt med så mycket i den här pensionsdebatten. Jag tycker ändå att den blir lite överdriven. Alltså till statsministerns fördel. Dom där skämtteckningarna om att gamla människor som knappt kan gå ska jobba. Eller skola om sig till något helt opassande. Överlag är jag ingen förespråkare av att jobba. Jag är dock för sysselsättning. Jag tycker det är en intressant tanke att höja pensionsåldern. För dom som har hälsan och arbetsuppgifter som kan anpassas så klart. Kära vänner, jag har en naiv syn på livet kan tyckas. Kan så vara. Personligen har jag aldrig trott att jag ska bli pensionär. Jesus hinner väl komma innan. Särskilt om jag ska jobba till 75.

Älska barnet!

Igår, äntligen, lyckades jag och min väninna ha tid samtidigt för ett samtal. Hon som just fått barn. Det var en glädje att ta del av hennes förlossningshistoria. Höra hennes lyckliga stämma. Ana nybebisjoller. Det varade dock inte länge för när väninnan förde telefonen mot sonen så avslutade han samtalet med en liten fingertryckning. Inte illa av en treveckors! Men, hörrni! Alla barn föds inte in i familjer med föräldrar som tar emot sina barn med tindrande ögon. Alla barn blir inte kramade just för att dom är den dom är. Alla barn blir inte ivägsläppta för att pröva sina vingar. Testa sina gränser. För att sedan få återvända till den trygga vuxna människan som står kvar. Väntar. Längtar. Älskar. Det tar väldigt mycket energi av mig att bearbeta mötet med dessa trasiga barn som jag träffar i jobbet. Även fast jag bara är pedagog. På ett vis är det ju så enkelt. Att älska ett barn. Göra sitt bästa för att ge barnet det han eller hon behöver. Och ändå verkar det vara så svårt. Tycka vad du vill om skolan, men där finns människor som sliter sitt hår och går över gränsen, för att elever, på olika vis, ska överleva. Det saknas ofta pengar i skolan, men det saknas sannerligen inte engagemang för att eleven ska få må bra! Struntar i om jag är partisk. Jag har rätt i alla fall! Så de så!

Om melodifestivalen

Jag är uppvuxen med melodifestivalen. När jag var ung så var det inte insamlingsgalor var och varannan helg på tv. Jag minns faktiskt inte så mycket tv-tittande så här rent spontant. Melodifestivalen. Då dukades det upp med skålar fyllda med chips, ostkrokar, godis och säkert något annat gott. Det var då man åt. Åtminstone minns jag det så. Läskeblask. Och ett program som aldrig tog slut. Jag var trött redan som barn även om min mamma alltid sagt att jag inte behöver så mycket sömn. Det är för övrigt samma mamma som ser sömnen som lösningen på det mesta. Har du ett prov i skolan? Se till att sova ordentligt! Är du sjuk? Se till att sova ordentligt! Jag somnade ofta framför melodifestivalen. Vi hade bäddat med våra täcken framför tv:n. TV:n som satt ihop med en ställning med hjul. Det var annat än plattisarna det! Det fanns ingen fjärrkontroll på den tiden. Inte hemma hos oss iallafall, så vi förbrände 2-3 ostkrokar varje gång vi skulle höja volymen. Jag minns inte att jag drömde om att stå på melodifestivalscenen. Det är väl mer i vuxen ålder. Tänk att få vara programledare! Lät fantasin flyga iväg medan jag borstade tänderna ikväll. Viftade med armen. Levde mig in i rollen. Slungades tillbaka till verkligheten med mitt flottiga hår och nergrötade tröja i samma veva som tandkräm rann nerför kläderna.

Denna kyla kräver ett inlägg

Första gången jag vaknade imorse kände jag mig så glad. Vi är hos mina föräldrar. Lugn, ro och massa godsaker. Somnade om. Vaknade efter någon timme. Kollade termometern. - 42. Jag la mig under täcket igen. Det är bedårande vackert ute idag. Men det väljer vi att se genom fönstret.

Ett litet försök

Testar nu för första gången att blogga från telefonen. Det gäller ju att samarbeta med nya teknik även om just den här är rätt gammal. Nu är jag på väg till soffan för att försöka ta reda på vart vi är på väg.

Tack för i helgen!

Stänger dörren till en fin helg. I lördags, alltså igår, var första lediga dagen tillsammans för jag och mannen på väldigt länge. Det blev en långpromenad till second hand där vi åt korv och fikade tillsammans med mannens föräldrar. Det gemytliga med kaféet där är att man pratar med alla förbipasserande som man känner. Det är som ett enda stort mingelparty. I anslutning till kaféet ligger passande nog barnavdelningen där Aron fördrev större delen av tiden. På kvällen kom mannens föräldrar hem till oss och tog hand om våra barn medan vi drog iväg på middag på stan och sedan bio. Oj, så roligt det var! Idag har jag och mannen åkt skidor, vi har ätit hos hans föräldrar och haft goda vänner på fikabesök. Lagade kalops till middag som final på en mysig helg. Det är skönt att ta det lugnt, men det kan vara skönt att göra någonting också. Det ligger en avslappning i även det. Att få umgås ensam med mannen är så värdefullt. Att få äta middag tillsammans utan att samtidigt mata, torka, muta, trösta. Att se film tillsammans utan att pausa för att en behöver springa en trappa upp och ge napp till gråtande barn. Att åka skidor tillsammans och skratta åt den frånvarande konditionen. Vardagligheterna tar så mycket plats. Det gäller att armbåga sig fram så att vi alltid har utrymme för varandra. För det som är vi.

Finns det större sängar?

Dom sover nu. Mina små juveler. Den ene reagerar på minsta rörelse, den andre snarkar som en gammal människa. När dom ska somna på kvällen känns det ofta som en kamp. Som att jag har världens minsta tid och bara vill få det överstökat. Nu när sömnen råder, skulle jag kunna lyfta upp dom bara för att få andas in deras underbara väsen. Det är så märkligt den här kärleken. Några nätter på raken har vår säng varit belamrad med hela familjen. I tanken, eventuellt, är det mysigt. Den ene sonen vill ligga nära mamma, den andre vaknar så fort man rör honom. Mamman, ja hon vill bara sova. Det slutade i natt med att jag la mig skavfötters med övriga familjen. Ibland är det bra att vara kort. Lite benutrymme har sällan varit ett bekymmer för mig. Dom sover nu. Mina små juveler. Hur skönt det än är, så längtar jag redan efter att få vara nära dom igen. Efter en god natts sömn i rymlig säng.

Vardagslunken

Lite för trött. Börjar nästan gråta åt alla bloggar jag plöjer igenom och läser. Lite för sur. På mannen utan anledning. Mitt i min surhet fixade han i princip all städning. Och samtidigt. Väldigt glad för att jag tog mig ut på en kvällspromenad. Och för att jag har ett jobb som jag tycker är roligt. En familj som är så mycket kärlek. Oops. Nu kommer snart tårarna. Slutar här och går och städar toaletterna. Något bidrag ska jag väl skänka till husets välmående.

PS. Imorgon är det fredag!

Om att ha tid

Är det inte lite oschysst att säga att man inte har tid? Ibland tycker jag det. Mitt liv är så välfyllt och viktigt så jag har inte tid med det där banala du föreslår. Ibland tycker jag det känns så när jag får svaret att en person inte har tid. Jag vet att allting inte ryms i ett dygn. Jag vet att man måste prioritera. Den där frasen "jag har inte tid" kan vara en dålig ursäkt. Jag upprepar mig. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

Bara för att dom är fina

21 januari

Också känd för att vara kramens dag. Enligt mina förfäder är detta dagen då solen orkar sig över Storberget, vilket kan beskådas från min föräldrars hus. Ett sant vårtecken som får en att hoppas. Detta är dagen då min svåger föddes. Alltså inte idag precis då utan för x antal år sedan. Detta är också dagen då mannen föddes. Solen gick upp och det blev dag. Mannens mormor fick, eftersom hon hade hand om mannen så mycket när han var liten, välja vilket andranamn mannen skulle ha. Hon hade fattat tycke för den där versraden som var ett citat från några Kinamissionärer om jag minns rätt. Dom dära missionärerna, om dom nu var missionärer, hade utifrån den textraden, som säkert var längre och mer ordrik, gett ett av sina barn namnet Dag. Mannen fick därför heta Dag i andranamn. Saker med en historia blir ofta finare. Solen gick upp och det blev dag. När det blev dag här denna lördag hade vi varit vakna till och från hela natten på grund av ett febersjukt 10-månaders barn. Det gråtande barnet som vi kan kalla honom idag. När mannen skulle få sitt paket grät fortfarande gråtande barnet och det större barnet började gråta eftersom paketet inte var till honom. Åh, vad det är mysigt med barn! Vi fick färska frallor levererade i brevlådan och det förhöjde frukosten, men sänkte tyvärr inte volym på det gråtande barnet, som ibland fick gråthjälp av brorsan. Det blev en trevlig dag ändå. Kalasfika. Fick till slut ringa sjukvårdsrådgivningen och få rådet att ge gråtande barnet en tesked vätska (kaffe?) varannan minut. Det, och att mina föräldrar stannade, hjälpte. Det gråtande barnet försvann och ersattes av det lilla stackars sjuka barnet. Samtidigt som vi tittade på presskonferens. Livet kan bli så intensivt på nära håll att man tappar perspektiv. Jag har funderat på den här frasen "det kunde varit värre". Varför säger man så? Är det ett slags försvar? Eller för att liksom undröja eventuella tvivel att det är så synd om mig som går igenom det här? Livets baksidor smäller på oss alla på olika sätt. Det får vara jobbigt. Jag behöver inte jämföra mig med den mest extrema situation jag kan tänka mig. Bläddrade igenom mannens grattiskort innan jag la mig. Det var inte bara en hög av presentkort på skidor. Det var en hög av kärlek. Febern är på besök här som topping på vardagsslitet. Den hamnar dock i skymundan när jag tänker på allt gott som drabbar oss. Känner sådan tacksamhet över familj och vänner! Du gör livet mitt större!

Halva halva

Vad är det som äter upp all energi? Varför ligger man död som en pannkaka i soffan vissa kvällar medan man kan halvsitta upp och skala en apelsin andra kvällar? Det kan ju vara så att förkylning är mindre påtaglig den ena kvällen. Eller att det tar mindre på krafterna att leda barn i att färglägga mönster större delen av dagen istället för att hålla ihop en hel klass själv med allt vad det innebär. Eller så är det den här efterlängtade tillställningen. Det vi väntat på. Undrat när det är dags. Och då plötsligt är dagen här. Kommer hem till dukat bord. Röding på menyn. Svärföräldrarna på besök. Mitt bland röding och potatismos säger min svärmor att hon varit på Åhléns idag. "Det är halva rea-priset nu." Jag tittar på klockan. Försöker andas lugnt. Känner en smygande lycka. Jag vet att det inte är årets nobelpristagare i litteratur som tillkännages men utbrister ändock ett tyst "äntligen"! Svärisarna dricker snabbt upp sitt kaffe-på-maten. Jag försöker verka oberörd. Tar med mig äldste sonen, som med facit på hand kanske både borde följt med och borde stannat hemma. Mysigt på något vis ändå att ha med honom. Svettigt på många andra vis. Han somnade fort när vi kom hem sen. Fin bonus! Vi kommer till butiken. Jag får hålla sonens tempo. I behärskad panik springa fram och förhindra att han river ut ett torn av vinglas. Slänger på måfå ner några förpackningar servetter i kundkorgen. Det är ju så billigt! Vi klarade oss utan extra utgifter. Förutom allt jag köpte då. Rean förenar. Träffade en vän som också uttryckte sin förtjusning över detta fenomen. Sms:ade en annan vän och meddelade att stora fyndartiden var igång. Reashopping må ge tillfredsställelse av tillfällig art, men det tillfället fångar jag gärna. Nu ska jag landa med huvudet på kudden. En stor källa till energi. God natt!

Att knyta an

Idag kom första babyn! Det kommande halvåret väntas en handfull barn i min närhet. Idag fick min fina vän, partypinglan, och hennes man en pojke. Grattishälsningarna på facebook är många. Så klart. Detta är sannerligen något att fira! Jag har känt mig väldigt berörd hela dagen. En vän som jag umgåtts så mycket med, har nu fått sitt efterlängtade barn. Jag reagerar dock på grattishälsningarna. Hur folk skriver. Människor som själva har fått barn, som i sin hälsning speglar sin egen upplevelse. Födelsedagen beskrivs ofta som magisk, underbar och fantastisk. Främst då tiden efter födelsen. När man får sitt barn, lägger det mot sitt bröst, tittar trött leende på personen man har med sig i förlossningsrummet. Tiden står stilla. Lyckan är påtaglig. Det är bara nu och här. Du, eller ni, och lilla barnet. Du känner att det här var värt allt. Det här kan du göra om många gånger. Stopp! Med all respekt för din och min unika upplevelse av att föda barn, så vill jag få på pränt att det inte behöver vara gullesnuttepluttigt och duochjagmotvärlden. Jag vill inte heller lyfta fram mig själv som någon martyr eller "åh, vad det är synd om mig". Inte alls. Jag vill bara skriva hur jag upplevt det. Jag som fick spara det där magiska till några dagar efter födelsedagen. När min äldste son skulle födas drog det igång med värkar med dunder och brak, efter igångsättning. Lillplutten kom dock inte ut ens med hjälp av sugklocka och eftersom han började må dåligt inne i magen blev det urakut snitt. Allt gick fort. Mannen fick stanna i hallen eftersom dom inte hade tid med honom. När jag låg där på britsen i operationsrummet sa jag: "Fick han en pall? Han har lätt för att svimma." Omsorgspoäng till mig. Det var glädje i operationsrummet och jag var så omtumlad efter allt som hänt, och troligtvis efter allt smärtstillande jag hade i kroppen, att jag minns det med ett leende på läpparna. Barnmorskan passerade mig i fullt fart och sa "Grattis mamma" så jag förstod att barnet var fött. Sedan låg jag där, i ovisshet, såg personalen granska ett långt kvitto, barnets värden. Efter en stund kom mannen in, bärandes på vår son. En sjukskötare tog massa bilder med mannens mobilkamera. Jag minns att vi skrattade mycket. Och att jag försökte vända huvudet för att se honom. Det lilla barnet. Jag tror inte riktig jag tog in doften, mjukheten i skinnet, fascinationen av de små fingrarna och tårna förrän några dagar senare när vi fick lämna intensivvårdsavdelningen och åka hem. Det är svårt att förstå vad man varit med om när man ligger på olika våningsplan i ett stort sjukhus i en annan stad och mest har fokus på sitt eget mående. Ikväll låg vi i soffan och lekte med olika appar i min mobil. Hans varma kropp som lutar sig mot mig. Nu spelar roll. Ett och ett halvt år senare var det dags igen. Denna gång planerat snitt. Jag är ju en person som gillar ordning och reda, så detta med planerat passar mig. Men luras inte tro att planerat snitt är en enkel lösning. Jag tror det ska till lite dramatik och blod,svett och tårar när nya människor gör entré. Jag ligger återigen på britsen i ett operationsrum. Känns det inte mindre den här gången? Eller är det för att halva Umeå universitets sjukvårdsstuderande ska vara med också? Kom och var med, jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är att det ska födas ett litet barn. Den här gången får mannen var med. I snygg sjukhusmundering. Jag mår illa och tänker att det blir inga fler barn. Och nu väntar vi tvillingar! Nä, det var ett skämt. Åter till storyn. Innan barnet snittas fram blir jag skönhetsopererad. Förra snittet lämnade ett fult ärr efter sig, som nu tas bort. Efter lite slängande hit och dit och med en narkosläkare som imponerat med bedövningen(han tyckte det var lite klurigt eftersom jag är så kort, men doserade perfekt), så lyfter dom upp gosse nr 2 i fötterna. Jag ser pillevinken och tänker tyst "det blev en pojke som jag trodde". Jag är glad. Mannen får följa ut och klippa navelsträngen. Dom kommer in igen och jag försöker än en gång så gott det går böja huvudet så jag ser barnet. Nu ska jag till iva och invänta att bedövningen släpper och sen ska vi till vårt mysiga rum på lilla BB och njuta av vår nyfödde son. Eller så får lilla barnet åka helikopter, som sin bror, till universitetsjukhuset för intensivvård. Mannen köra bil dit för att hänga med i förloppet. Jag, den nyblivna tvåbarnsmamman, återvänder ensam till det mysiga rummet på lilla BB. På mammagruppen pratar dom sedan om dom där första timmarna, dagarna. Hur härligt det är att få dom tillsammans. Jag äter svampsoppa i ett rum med dunkel belysning. Sover en god natts sömn och får dagen efter åka bårtaxi till min man och mitt nyfödda barn. Där följer 10 evighetslånga dagar som ändå blir en betydligt positivare upplevelse än förra gången. Gosse nr. 2 hade andningshjälp och massa slangar runt sig. Det tog nog fyra dagar innan jag fick se honom utan alla masker och mössor. Nu kramar jag nästan sönder honom, för jag känner så obeskrivligt mycket kärlek till honom och till hans bror. Det är magiskt, underbart och fantastiskt! Det här att få barn.