Har hon lärt sig krypa än?

Små barn ska ju liksom vara duktiga. Olika saker observeras och beröms. Exempelvis om dom är långa. Att  dom lärt sig gå tidigt. Eller lärt sig prata. Att dom är matglada. Lagom matglada. Sedan ska dom också gärna sitta stilla och vara lugna, men ändå nyfkna och våga testa saker lagom mycket. Är det drömmen om den perfekta människan? Som bara levererar framgång. Visst jag kan låta lite bitter här eftersom jag har korta barn(särskilt den yngre) som passerade ettårs-strecket med råge innan dom började gå(den ene går ju inte än) och som inte börjat prata. Dom har dock varit matglada. Lagom matglada. Alltså jag behöver inte att mina barn ska uppnå dessa kriterier för att jag ska älska dom och känna att dom duger. Jag är fullt medveten om deras goda egenskaper som inte alltid syns på utsidan. Jag behöver inte höra att dom är underbara, för det tycker jag och mannen att dom är. Våra ovärderliga skatter. Jag har bara tänkt på det här på sista tiden. När jag mött olika små gulliga barn. Vilka kommentarer dom får. Hur vissa attribut hyllas. Oj, vad han är lång för sin ålder! Vissa tror att hon är 4 år men hon är ju bara 2! Jag har aldrig kunnat stoltsera med dom där attributen eller skriva stolta statusar på facebook om hur tidigt dom kunde stå själva utan stöd. Fast det går rätt bra att visa sin stolthet ändå. Sneglade med glädje på äldste sonen som idag la ett pussel han tidigare inte kunnat lägga själv. På kartongen stod det +5 år. Och angående det där med att vara duktig. Strunt i det ordet.