lördag 31 december 2011

Hejdå 2011

2011. Det här var året då vi var trötta. Det har jag förstått när jag tittat i backspegeln. Trötta på att mannen haft ont i ryggen hela tiden så han inte kunde sova, lyfta barn och uträtta dom praktiska göromål han skulle vilja. Trötta på allt som rördes upp kring Arons mående. Trötta för att vi fick ett litet barn. Trötta för att det blev så konstigt på jobbfronten för mannen. Trötta för att livet pågår hela tiden och drabbar dom i vår närhet på ett brutalt sätt. 2011 var också året då mannen fick ett namn på sin smärta och medicin som radikalt förbättrat vår vardag. Det var året då Aron lärde sig gå och vi blev omfamnade av både förskola och sjukvård. 2011 var året då vi fick gåvan Elia. Ett underverk! Det var året då mannen tog examen, fick massa extrajobb på macken och vi beslutade att han skulle vara hemma efter jul och att jag ska ut i arbetslivet. Detta var också året då flera av våra favoriter meddelat att dom väntar barn. Dessutom förlovade sig min syster på självaste julafton. Vilket år 2012 kommer att bli! Skakar av mig dammet från 2011, pussar mannen gottnyttår och ser hoppfullt på framtiden! Det bästa ligger framför!

fredag 23 december 2011

Kvällen innan

Jag satt med Aron i knäet på en kudde framför granen i väntan på middagen. Middagen var för övrigt rester från mamma. Halleluja för rester säger jag bara! Vi har julklapparna i en gammal trälåda vid granen. Jag sa till Aron att imorgon är det julafton och då kommer vi att öppna paketen. Han sa, på sitt vis: hurra, hurra, hurra! Det är vad han förknippar med paket, att man säger hurra. Jag log lite, men kom sedan på att han har rätt. Det är ju Jesus födelsedag imorgon. Visst är det lätt att glömma bort bland revbensspjäll, knäck, paketinslagning och alla julhälsningar hit och dit? Vi har fixat massor idag och samtidigt lyckats kombinera det med att ha mysigt tillsammans. Klockan 20 satt vi bänkade framför På spåret. Godsakerna var framdukade. Barnen sov relativt bra. Som en dröm! När På spåret var slut borde jag lagt mig. För allt jag försökt åstadkomma efter det har liksom blivit pannkaka. Eller för att citera mannen när han ringde sin mamma: "Miriam har spårat ur". Då är det bra att komma tillbaka till anledningen till denna högtid. Det viktigaste ha redan hänt. Jesus föddes till vår jord. Då får det bli hur det vill med knäcken. God jul!

onsdag 21 december 2011

Om vad fröken kommer att sakna

Långfrukost och second hand-rundor. Det är nog det jag kommer sakna mest med att börja jobba. Förutom all den härliga, och frustrerande emellanåt, tiden tillsammans med mina barn. Imorgon är min sista dag som officiellt föräldraledig. Vemodigt? Nej. Spännande? Ja. Gruvsamt? Ja. Genomtänkt? Ganska. Övriga kommentarer? Det är cirka 2 månader till sportlov. Då ska jag kramas och dricka kaffe i lugn och ro. In my dreams.

söndag 18 december 2011

ett två tre fyra

Det har varit en mysig helg. Inleddes med julmiddag med mitt jobb. Sedan körde jag och barnen till Änglagård. Vi har druckit kaffe på säng och ätit lussebullar. Sjungit in julen i kapellet. Traskat i snön och lekt med en spark specialdesignad av min pappa. Bakat stompa med mamma. Kunnat några frågor i På spåret. Adventsfikat med farmor och farfar. När mamma bar in trevåningsfatet fyllt med olika sorters kakor, så jublade jag inombords. Aron jublade högt. Körde sedan hem igen. Jag gick på julkonsert med några väninnor och insåg vad praktiskt det är med benvärmare. Nu ska jag och min syster inte ge varann några julklappar, annars skulle hon nog ha fått sig ett par. Fick tipset för ett år sedan, men trög som jag är så har jag inte köpt några förrän nu. På tal om nu. Tekoppen snart uppdrucken. Nu ska jag chockera mig själv och krypa under täcket före kl 22. Sömn är nog det klokaste valet. På ovanvåningen hör jag en förkyld gosse gråta. Får se hur det blir med sömnen...

fredag 16 december 2011

Till dig som undrar

Fick en fråga varför Aron inte fick ugglan. De vette fåglarna alltså! Grejen var den att han attackerade flera julgranspynt samtidigt. En uggla, en gran, miljarder mobiltelefoner. Det är svårt med val när man är liten. Det är lätt att man som vuxen styr det dit man vill. Klart jag tyckte ugglan var bedårande. Nu blev det en kula som mer ser ut som att min syster har valt den än jag. Det är svårt med val när man stor också. Eller rättare sagt, vuxen. Jag har gift med en som är, i mångt och mycket, betydligt mer beslutsam än jag. Det är skönt. Jag saknade honom idag på stan när jag skulle köpa mockasiner. Jag kunde inte bestämma mig, så det blev inget köp. Jag har stått i timmar på Ikea för att välja duschdraperi. Det är ju faktiskt rent vansinne! Nu har jag lackat naglarna och ska iväg på julfest med jobbet. Jag har en kollega som är som jag i velandet. Nu ska vi trängas vid julbordet och undra vilken sill vi ska välja. Fast jag tar nog lax förresten.

torsdag 15 december 2011

En kul jul

Jag läste på en blogg som länkade till en annan blogg om att dom lät sitt barn välja ett julgranspynt varje år. Det fastnade jag för! Eftersom vi är en ganska ny familj så är det ett ypperligt tillfälle att skapa nya traditioner. Jag tyckte det lät som gulligt. Saker har en tendens att låta så i tanken. Verkligheten är ofta verklig. Jag gick med barnen till Åhléns efter lunch för att Aron skulle få välja sitt pynt. Han somnade i vagnen. Ett nytt försök gjordes när vi skulle till svärföräldrarna på middag. Hela familjen stövlade in(Elia blev buren) på Åhléns strax före middagstid. Aron är 2 år drygt. Han tjöt av lycka. Jag lyfte honom till pyntet. Direkt tog han tag i en fin uggla. För 80 kr. Jag blev lite skärrad av summan även om han gjort ett fint val. Visade honom att det fanns pynt på olika ställen. Han ryckte ner några i snabb takt. Den ömma modern tog diskret av honom dom. Medan jag stod där med massa julgranspynt i mobiltelefonmodell(julgranskulor verkar kunna se ut hur som helst nu för tiden) så tog sig Aron en runda runt i butiken. När han återvände, efter en nätt jakt av modern, hittade Aron en julgranskula. Mannen, som ville få ett avslut, undrade om Aron ville ha den och han svarade på sitt karaktäristiska "jåå". Det blev en kula helt enkelt. En fin. Det finns vissa tveksamheter till den här traditionen. Först kan man ju undra varför man låter en tvååring välja ömtåliga föremål i butik vid middagstid strax före jul. Finn fem fel liksom. Sedan köper man med den här, jämfört med vad som i övrigt hänger i granen, dyra kulan och hänger upp i sitt hem i ett par veckor. I närheten av 2 små lekande barn. Hur länge håller den? Om nu barnen ska få välja julgranspynt varje år så blir det ju ganska många i granen. Med nuvarande barnaskara blir det typ 35 stycken. Vi får kanske ha en alternativ gran i uterummet. Eller i tvättstugan. Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är gullig tanke. Ikväll klädde vi granen. I vår familj klär man granen den 15:e eftersom detta är ett speciellt datum för oss. Aron klädde nedre delen. Det gör att det är ganska tätt med pynt på vissa ställen, medan andra är rätt glest dekorerade. Återstår att se om pyntet justeras eller ej. Granen passar in hos oss. Här är en salig blandning av det ena och det andra. Här är det långt ifrån perfekt. Igår hade jag besök av mammagruppen. Visst är det kul när folk uppmärksammar eller berömmer hur det ser ut här hemma. För jag bryr mig. Och jag tycker det är roligt med inredning. Men ändå så är det något mer än det som jag vill med vårt hem. Det bästa någon sa igår var "det är så lugnt och skönt här". Atmosfär går inte att köpa på Ikea eller kopiera från ett reportage i Sköna hem.

tisdag 13 december 2011

Tipp tapp tipp tapp...


Luciamorgon. Som traditionen bjuder kom svärföräldrarna hit i gryningen med fika. Vi såg luciamorgon ihop. Efter det drog vi iväg till Öppna förskolan där Aron gjorde premiär i luciatåget. Jag stod bakom beredd på att han inte skulle gilla uppmärksamheten. Han verkade dock trivas på scenen. Gjorde rörelser och kostade till slut på sig att dansa lite. Då hör jag bekanta ljud från publiken. Elia sjunger med så gott han kan. Klart han gör det. Han har ju varit med och övat sångerna han med. Luciamorgon. Med föräldraögon har lucia blivit något annat. Det kände jag idag. Lucia är uppvisningens högtid. Små barn kläs ut till olika figurer. Ställs upp på rad och sjunger fina sånger. En del rent banala, andra med djupt existentiella texter. Släkt och vänner sitter med kaffekopp och lussebullar och försöker få ett bra foto i dunklet. Lucia är fikats högtid. Och idag, just nu för oss, känns lucia som en riktig myspys dag. Även om sockernivån är på topp. Dom där små nissarna mig upp över öronen lycklig!

måndag 12 december 2011

Sonen och kungligheterna 2


Hade laddat för att göra en god repris av det här. I sista stund kom jag ihåg att plocka fram kameran. Då höll Aron på med något helt annat än att kolla på Nobelpartyt. Lite motvilligt ställde han dock upp på fotografering tillsammans med kungligheterna. I övrigt tycker jag det är läckert med kunskap. Prisutdelningen lockade fram tårar hos mig. Två dagar innan han skulle få kanske den största utmärkelsen man kan få, avlider pristagaren. Utan att veta om att det var hans tur att mottaga priset. Undra vilka tankar som åkte genom huvudet på hans fru när hon stod och nickade till ers majestäter, pristagare och mina damer och herrar. Det kan bli försent. Det tänker jag en dag som denna när jag nästan exploderat av surhet här hemma. Var tvungen att avreagera mig genom att dra igång ett bullbak i middagstid. Kvinnan med timing. Att laga mat och baka har tidigare visat sig inte vara det mest ultimata för den här frun. Elia fick vaniljsocker i sin middag. Så då kan vi bocka av det på provsmakningslistan. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

torsdag 8 december 2011

Det kan bli kul efter jul

Idag var jag på jobbet. Jag har ett sådant där jobb där mina kollegor kramar mig när dom ser mig. Även om det inte alltid är en fysisk kram så säger deras blickar kram. En del barn ropar "hej", några andra tittar konstigt på mig och säger: "vad gör du här?". Jag är van att vara där. Jag hittar i lokalerna. För det mesta. Mina nycklar går att använda i dörrarna. För det mesta. Jag vet hur kopieringsmaskinen fungerar. För det mesta. När jag börjar jobba i januari ska jag vara i en ny klass. Eller egentligen i 2 klasser och på fritids. När jag besökte klassrummet där jag kommer att hänga mest insåg jag att dom hade en egen kaffekokare där. Lärarna berättade att dom brukar ha en kakburk undangömd också. Där och då förstod jag hur bra det här kommer att bli. Några detaljer återstår dock att ordna:
  • Täckbyxor (alltså ni i södern kallar dom något annat)
  • Inneskor
  • Almanacka (fast det väntar jag nog med och ordnar på skolan)
  • Väska
Har jag glömt nåt?

Nu får du allt tänka till!

Nu har jag gjort lite efterforskningar på gårdagens tidningsurklippsfynd. På baksidan av urklippet stod det om en flygolycka i München och att det var 35 år sedan det hände. Googlade lite och hittade det här. Så då vet jag när dikten publicerades i VK! Vet du?

onsdag 7 december 2011

Om att hitta saker när man städar

Vi har en orgel hemma. Den byggde en släkting till mannen för en massa år sedan. Dom behövde en orgel och då byggde han en. Hur löste man det annars när man levde långt före internetbutikernas och stormarknadernas tidevarv? Idag tog jag fram dammvippan och försökte rengöra orgeln på ett lager damm. Ut kom det här tidningsurklippet. Jag har inte gjort några efterforskningar än hur gammalt urklippet är. På andra sidan än vad som visas på bilden, står det beskrivet om en händelse, så jag tror inte man behöver vara mycket detektiv för att ta reda på åldern. Nu har jag inte gjort det. Jag fastnade för dikten. Lite som "Hej hallå, du har väl inte glömt?". När man städar kan saker komma fram som man inte visste att man hade. Eller sådant som man tappat bort. Jag tänker på dom som känner att dom tappat bort sig själva. Vilken städning ska man göra då? Vi försöker veckostäda för att vi tycker om att ha det städat och för att det blir lättare att städa om man gör det ofta. Visst tänker du också på det när det gäller dig själv?

måndag 5 december 2011

I min vackra vita vintervärld


Till slut kom snön! Om den är här för att stanna återstår att se. När Aron steg ut i friska luften, gapade han och tog emot snöflingorna i sin mun. Så fascinerad han var! Fötterna sjönk ner i snön och han skrattade åt lilla Grace, min systers hund, som skuttade fram i snön. Att få vara med och upptäcka livet genom barns ögon är en förmån! Idag var snön på allas läppar. Alla samtal inleddes med en kommentar om vädret. Som vanligt. I den här stan längtar man efter snön för att det ska bli ljusare. Eller för att det ska gå att köra skoter. Eller så längtar man inte efter snön, för man vill inte skotta. I den här stan finns det en två-åring som inte riktigt kommer ihåg snön från förra vintern. Som låter sig imponeras av allt det vita. Som gapar mot himlen och tar emot. Ler mot sina snöiga skor. Och som uttrycker visst missnöje mot att behöva gå in...

torsdag 1 december 2011

Att få sig en kram från högre ort

Idag har jag varit på habiliteringen för att göra en så kallad individuell planering för Aron. Jag kände mig ledsen innan. Det har varit och är många träffar och diverse sjukhusbesök den senaste tiden angående sonen. Jag är alltid ledsen innan. För jag blir påmind om att allt inte bara är bra. Vore allt bara bra skulle inte samhällets olika resurser öppna sina armar på det här sättet. Det är fantastiskt hur bra vi har det här i Sverige. Men ändå. Varför ska en sjukgymnast och en arbetsterapeut behöva klämma på min sons ben? Varför är jag ledsen när det ändå bara är en lindrig skada? Jag sitter på träffen och gör planeringen och är inte ett dugg ledsen. Känner mig varm inombords. Dom tar hand om oss. Har med mig Elia i vagnen som sover hela tiden. Går iväg till en väns arbete som just idag också är en öppen förskola. Aron har varit med honom under träffen. Han bjuder mig på kaffe och saffransskorpa. Aron sätter sig bredvid och knaprar han med. Så klart. Känner mig varm inombords. Tackar för hjälpen och kaffet och går vidare. Promenerar till Kupan. Aron somnar i vagnen. Jag fyndar fina barnkläder och duplo. När jag går hem känner jag bara hur harmonisk den här eftermiddagen blev. Som en varm kram. Tack Gud för den!

En liten inbjudan till något stort


"...när hela världen är så underbar att ingenting gör ont..."

Nästa söndag, tredje advent, är det barnvälsignelse för Elia kl. 11 i Pingstkyrkan. Välkomna dit! Det blir Änglafest!


Related Posts with Thumbnails