måndag 31 oktober 2011

Mannen talar ut

Mannen tycker att jag skrev osanning igår. Han tycker inte att det är han som genomför allt. Det var väl inte riktigt så jag menade. Jag tänkte mer på olika händelser när vi bestämt att "nu gör vi så här", då kan han som ha den extra glöden, eller kanske tjurskallen, att ro det i land. Jag kommer halvspringandes aningens efter. Fast jag vet, mycket av det som händer här i vardagen ser undertecknad till att det sker. Det ena behöver inte utesluta det andra. Då var det sagt. Nu kan jag duscha i frid.

söndag 30 oktober 2011

Och till slut så sov barnet

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev det här. Det är fint med respons. Jag blir så glad. Kanske blev jag också taggad när en läsare med signaturen Marcus skrev att det är smidigt att värma en Billys... På nätet kan man läsa massa olika teorier och tips när det gäller barnuppfostran. Det finns mycket. Så mycket att det blir för mycket. Ändå söker jag och läser. Även fast jag vet vad jag egentligen tycker. Att man ska vara snäll mot sig själv. Tänka efter vad som passar för ens familj. Vad orkar vi med nu? Eller orkar vi med något nu för att inte behöva orka det sen. Jag tror att sunda föräldrar fattar sunda beslut. Jag tror att sunda föräldrar kan vara trötta. Jag tror att sunda föräldrar kan vara pigga. Med sunda menar jag inte här att dom håller på att motionera en massa och skippa gofikat. Hemma hos oss funkar det så att jag grubblar sönder skallen exempelvis när det gäller våra barns utveckling, matvanor och sömnmönster. Mannen verkar ofta rätt oberörd. Till slut måste jag bara få bolla lite tankar med honom. Eller så konstruktivt är det inte. Det handlar mer om att jag får ett smärre sammanbrott. Mannen lyckas ibland tolka vad jag säger och tycker det är bra, alternativt kommer han med en lösning som jag först totaldissar men efter lite eftertanke accepterar som en god idé. Sedan är det ofta han som orkar genomföra förändringen eller vad det nu är. Inte undra på det. Jag är ju vid det laget helt utmattad av alla tankar. Nu åter till det här specifika fallet med att Elia vaknade före vad man kan kalla morgon och ville äta. Förra lördagen när jag var på väg i säng bestämde jag mig för att i natt testar vi att hålla ut(liknande teorier finns att läsa om på nätet. Jag har även pratat med min mamma som testat en variant av detta på ett av sina barn). Inte ge stackars barnet mat. Mannen gjorde först en insats strax efter midnatt och satt vi spjälsängen. En bra stund innan gryning vaknade barnet igen. Jag höll honom och försökte hitta någon slags sovställning som funkade. Var det nästan 2 h? Nästa natt sov killen fram till halv 5. Jag höll i honom och sov från och till. Gråten var vårt sällskap. Natten efter det räckte det att lillsötisen fick ligga mellan oss när han vaknade där i arla morgonstund. Han somnade om och åt sin gröt när vi andra åt frukost. Så har det varit nu i en vecka. Slutet på sagan? Troligtvis inte. Är det något jag lärt mig under mina 2 år som moder är att allt kan ändras. Just när man landat i att "nu har vi en rutin", så blir helt tvärtom. Som förälder kan man bara försöka hänga med och försöka hitta tjusningen i alltihop!

lördag 29 oktober 2011

Att alltid vara där. Eller var det här?

Nya tidens teknologi öppnar för flexibilitet. Man är inte bunden till telefonsladdens längd eller ens att behöva vara i en särskild byggnad. Du kan alltid vara närvarande. När som helst. Var som helst. Och samtidigt gör det att du kan vara frånvarande. När som helst. Var som helst. Frånvarande i det som sker runt om dig. För du sitter med näsan i den smarta telefonen(eller datorn, ipaden etc) och kollar statusar eller lägger ett 85-poängs ord medan barnen bygger tågbana och säger wow. Du är med dom. Det är fint. Men du är inte med dom. Så hårt är det. Jag tänker på det. Vilken signal jag skickar till mina barn. Ändå är jag så fast. Jag har inte haft min telefon särskilt länge. Trots det känns innehållet så värdefullt. När jag behöver återställa den känns det som att mitt liv rycks bort. Överdrivet ja, men lite skrämmande ändå. Jag fascineras av teknikens framfart. Jag ska inte klaga på den utan titta på mig. Det är ju ändå upp till mig hur jag förhåller mig. Hur jag förvaltar min tid. Som nu till exempel. Dags att lämna datorn och vika tvätt. Jag brukar tänka att jag inte ska bli irriterad om mannen viker lakanen åt ett annat håll än vad jag tycker. För det är sannerligen en baggis. Inte värt att slösa energi på. Jag kommer att sova gott ändå. Oavsett om lakanet är vikt åt den ena eller andra hållet.

torsdag 27 oktober 2011

När blir man ledig när man är föräldraledig?

Att andas in lyckan och hinna blunda, för att nästa sekund höra ett skrik och en duns från våningen ovanför. Komma upp och krama ledset barn och försöka trycka undan sitt eget "aj" eftersom jag trampat på en duplobit. För att några minuter senare se mina två barn ligga bredvid varandra på golvet och skratta. Det sköra och starka, vanliga och ovanliga. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar. Ibland behöver jag få gråta litegrann när det känns som att repeatknappen fastnat. Kan hända tar jag en tur ner till tvättstugan för att samla tankarna. Hänger upp kläder med ilskna rörelser. Låter blicken glida över tvättstugan. Ser alla högar. Och där och då kunna känna glädje över alltihop. Det som är vårt liv.

onsdag 26 oktober 2011

Barnvagnshyfs nr. 1

Om man möter någon när man är ute och går som har barnvagn, då kan man hälsa på personen som styr barnvagnen och säga dom dära artighetsfraserna. Beroende på relation så kanske till och med samtalet blir djupare. (Känner man varandra väl uppstår sällan problemet jag ska beskriva här.) Man behöver nödvändigtvis inte börja med att sticka ner skallen i vagnen och säga något käckt typ "här ser dom lite trötta ut" eller skrika lite lätt "men oj, sover dom!". Bevara barnvagnsintegriteten! Alternativt fråga om det är okej att säga hej till barnen. Ganska många som är ute och går med en barnvagn gör det i syfte att få barnen att somna. Intressant är också att många som stoppar ner huvudet i vagnen är sådana som vi knappt känner. Alltså barnen vet inte vilka det är. Ganska läskigt skulle jag tycka om ett obekant ansikte dök upp rakt framför mitt strax före sömnen slog in. Värt att påpeka att barn är också människor. Med känslor, tankar och personligt utrymme.

söndag 23 oktober 2011

Ni-na-ni-na-ni-na-na

Kursen har tvingat mig att läsa en skönlitterär bok. Det är jag glad för. Jag vill så gärna få läsningen till en vardagssysselsättning, men får inte tummen ur. Jag läste i kväll ut Doris Lessings Det femte barnet. Den berörde. Var som bra och otäck på samma sätt. Föräldrar som avskyr sitt barn. Får man det? Kan man det? Så sorgligt att bli berövad den gåvan att få vara älskad av sina föräldrar. Och att samhället inte har utrymme för det "onormala". På någon föreläsningsdag jag var på för skolans räkning, sa föreläsaren lite skämtsamt, när det pratades om diagnoser med diverse bokstavskombinationer, att "den enda diagnosgruppen som minskar är NTV, normal tills vidare."

Skrattpaus.

Ja, för vem ska sätta etiketten? Nu ska jag inte valsa in på någon diskussion om diagnosernas vara eller icke vara. Det var inte dit jag ville. Min poäng är barnet. Människan. Visst är vi alla lika mycket värda? Även om vi är si eller så.

torsdag 20 oktober 2011

Hur gjorde man förut?


Jag spelar ofta wordfeud vid nattning av barnen. Det gör att jag längtar till den stunden. Om det är som det brukar. Att barnen ligger rätt lugnt i sina sängar men kräver viss närvaro. Då kan jag plocka fram telefonen, luta mig tillbaka och producera ord. En slags avkoppling. Inser plötsligt att barnen sover. Säkert sedan en tid tillbaka. Vad vet jag? Fru Hargestam är namnet.

Förra veckans vardagligheter


Vi har varit på ögonmottagningen och kört tåg.

Vi har gjort barnmat.


Vi har utfört gårdssysslor.

Vi har fyndat.

Vi har vilat.

I måndags när stormen passerade

I måndags skulle mannen åka till en mässa i Tyskland med två kollegor. Jag skulle ta sönerna och åka till mina föräldrar. Min syster med dotter och hund skulle komma på middag först. Eftermiddagen var lugn. Aron satt framför tv:n. Jag måste väl börja erkänna vad bra den där manicken är ändå. Jag hinner laga mat liksom. Elia satt i babysittern och var tillfreds med tillvaron. Då, kommer mannen hem från jobbet bara för att byta jacka eftersom frun sagt till honom att ta en annan jacka och även införskaffat en halsduk till. Curling eller kärleksfull handling? Han lyfter in barnvagnen i bilen också med hjälp av min syster som anländer i samma veva. Alla hamnar i hallen. Aron fattar att pappa ska åka och blir ledsen eftersom han nyss blev glad över att han kom hem. Systerdottern som är sjuk gråter hon med. Kanske av trötthet. Hunden lägger en pizza av sällan skådat slag på dörrmattan. Jag står i köket och sprättar bort tvättlapparna från mannens nya halsduk. Det känns som ett mindre kaos. Då plingar det på dörren och mannens kollega kommer in. Hunden skäller. Barnen gråter. De vuxna svettas och försöker vara artiga. Då sticker mannens chef in huvudet genom dörren och tittar på min syster och frågar om det är hon som är frun. Nej, säger min syster samtidigt som hon torkar bort hundspyan. Jag uppenbarar mig i hallen, sträcker fram handen mot chefen och säger att det är jag som är frun. Hejdå, hejdå, dom försvinner iväg och halsduken följer med. Aron gråter och tittar i fönstret. Sedan blir allt lugnt igen. Vi sätter oss och äter middag. Mannen skickar ett sms: "Blev som rörigt."

söndag 16 oktober 2011

Det går bra nu


Titta, han äter! Havregrynsgröt, rotmos, älgkött, fisk... Det fungerar! Jag har inte förstått det riktigt än och klär mig fortfarande amningsvänligt. Fast i och för sig så var igår första dagen som han åt vanlig mat dagtid. Nu återstår en liten detalj. Det där målet i arla gryning. Låt oss säga runt klockan 4. Den tidpunkten är det rätt praktiskt att amma. Drömläget vore dock att alla bara skulle sova i frid och fröjd några timmar till och sen vakna och äta gröt. Ni läsare som varit med om detta, hur gjorde ni? Bortskämd som jag är så har jag inte varit med om detta förr. Jag tänker liksom att man sover på natten. Eller?

torsdag 13 oktober 2011

Vem vill inte vara lite tant ibland?

Några fina kvinnor i min närhet ska starta syjunta. Om ni klickar på länken kan ni läsa att den här typen av umgängesform återigen växt fram på 2000-talet främst bland yngre kvinnor i större städer. Nu är jag ju en äldre kvinna i en mindre stad. Trots detta är jag inbjuden till det här sällskapet. Spännande, spännande. Första träffen är ikväll och då kan jag inte närvara. Detta ger mig lite tid att öva lite på något handarbete. Vad kan jag liksom? Diskuterade detta med mannen här om dagen. Sticka, virka... Då sa mannen att brodera är inte så svårt. Det är bara att sticka upp och ner i tyget. Jag höll på att bryta ihop av skratt och sa att det där måste jag blogga om. Det blir ett kort inlägg, sa han. Jag får väl brodera ut texten, kontrade jag. Ha!

onsdag 12 oktober 2011

Om att det är både livat och glatt

Idag var dagen när gröttallriken flög i golvet och fick hamna i sopkorgen. Idag var dagen när jag bar en tvååring och samtidigt styrde en syskonvagn innehållande en bebis uppför vår stads brantaste backe. Idag var dagen när det blev filfläckar på tapeten. Idag var också dagen då jag på kvällen kände mig lycklig för att vi hunnit med så mycket. Jag var till och med tvungen att ge mannen en puss för att jag kände mig så glad. Livet alltså. Allt och ingenting på samma gång.

tisdag 11 oktober 2011

Om att inte veta hur

Ibland kan det vara svårt att skriva. När man gärna vill skriva något intressant, men hela ens väsen är uppfylld av en enda sak. Mat- och sovklockan hos krabaten på bilden. Det var nyss som jag gick igenom det där med att sluta amma och börja äta vanlig mat med Aron. Ändå känns det som att jag aldrig varit med om det här förut. Är varje människa unik alltså? Var på Öppna förskolan igår. Det gladde mig att fler mammor ur föräldragruppen såg lite slitna ut och pratade om att barnen sover lite tokigt just nu. Att inte vara ensam är skönt. Även om jag så klart unnar alla att få sova gott. Det brukar ju vara så att det inte börjar regna om man tar med ett paraply. Igår ställde jag fram en pall vid Elias säng och la fram en filt. Vis av förra natten då jag stod böjd vid sängen en dryg timme och förvandlades till en isbit. Vad händer? Jag sover hela natten förutom en nappinsats på 30 sekunder i arla gryning. Engångsföreteelse eller inte. Idag njuter av detta.

lördag 8 oktober 2011

Om att leva i en splittrad värld

Nu är jag där igen. Sitter med kniven mot strupen och ska göra klart en inlämningsuppgift om krispedagogik. Jag har i och för sig ett drygt dygn på mig, så det är inte jättestressigt direkt... Men hur lätt är det att koncentrera sig när diskmaskinen kör orkesterrep, Wordfeudmotståndarna gör sina drag hela tiden, facebookstatusar uppdateras och det skickas glada nyheter via sms?

onsdag 5 oktober 2011

Du ska inte tro det blir viiiinter

Dom snackar om att det kan snöa till helgen. För mig får det gärna dröja ett tag. Aron har i alla fall kört barmarksträning med pulkan idag. Jag har just förlorat mot mannen i det där alfapetsliknande spelet. Mannen kom glad ner till tvättstugan där jag stod och vek tvätt. "Ett under har skett", utbrast han med ett leende bredare än Atlanten. Jag, något sur över förlusten, muttrade tillbaks: "Har du planerat middagen?". Är det inte kärlek så säg?

tisdag 4 oktober 2011

Om att det blev vardag


Mannen fick jobb igår och började idag. Man kan ju som säga att jag började idag också. På att vara hemma ensam med kidsen. Det är långt ifrån ett omöjligt uppdrag, men jag har som blivit van att mannen också finns här i krokarna. Därför har jag idag träningsvärk. Jag känner mig trött. Trots att det varit kanelbullens dag. Trots att allt har varit rätt fridfullt. Jag och min goda vän har varit på Puls. Sedan satt vi länge vid vårt matbord, fikade, läste tidningar och avverkade runt 3000 samtalsämnen. Så det är inte synd om mig. Det var inte det jag ville säga. Jag ville bara berätta att jag är trött. Men lycklig ända in i hjärtegropen!

måndag 3 oktober 2011

Vem har sagt att måndagar behöver vara tråkiga?


Igår tog vi fram två bitar oxfilé ur frysen. Passar bra som måndagsmat tänkte vi. Då visste vi inte hur bra det skulle bli. Måndagen kom. Så även ett mail. Från chefen på ett företag där mannen sökt jobb. Dom ville träffa honom igen, samma eftermiddag. Spänningen steg. Vi fortsatte dock dagen som planerat. Vi var på öppna förskolan. Sedan tog vi en tur till mina farföräldrars stuga mitt ut i skogen. Där allmän väg slutar. Jag fick skärpa mig för att inte drunkna i nostalgins hav. På vägen hem hittade vi ett ställe med massa stenar. Jag skänkte min stensamlande granne en tanke, medan vi fyllde bagageutrymmet i bilen. När vi kom hem åkte mannen till företaget. Han kom tillbaka efter något som kändes som en evighet med ett blöjpaket, två kassar mat och en trainee-plats! Hurra, hurra, hurra! Adjö lata dagar! Välkommen vardag! Ni uppmärksamma läsare kommer kanske ihåg vad som skulle hända mig när mannen fick jobb? Nu hade jag fuskat lite och beställt en ny telefon redan innan. Det lustiga var dock att den kom precis idag. Jag tror inte att allt är slump.

söndag 2 oktober 2011

Om det där med att bli gammal

Att finnas till för någon. Att tänka på sig själv. Hur kombinerar man det? Var går gränsen? Det dåliga samvetet kan gnaga inom mig. Gjorde jag tillräckligt? Borde jag göra något mer? Samtidigt ser jag mig själv i spegeln och skippar morgonkaffet för att magen inte är okej. Ibland bryr jag mig inte alls och känner att solen skiner. Ibland borde jag nog göra mer. Ibland borde jag nog känna att jag gjort allt jag kunnat. Jag tycker överlag att man ska vara snäll mot sig själv. Man måste få känna att man är bra och att man duger. Visst kan man en del dagar behöva en spark i baken, men alla dagar behöver man en kram. Min farmor och farfar. I ett nytt skede av livet. På ålderns höst. Jag tycker att en hel del tankar runt åldrandet är jobbiga. Nu strax före sängdags så väljer jag att minnas glädjen i mina barns och min farmors ögon när dom tittade på varann tidigare idag. I det läget var åldern bara en siffra.

lördag 1 oktober 2011

Ett annat väldigt bra koncept

Frukost och en ny tidning. I detta fallet senaste numret av Family Living. Dessutom hos mina föräldrar, helpension. Frukostbuffé och barnpassning. Hösten visade sig från sin bästa sida idag. Några goda vänner kom förbi och åt våfflor och mammas fantastiskt goda äppelmos. Mannen i den familjen frågade hur jag mådde. Jag kunde inte komma på en enda krämpa jag hade just då. Solen sken. Jag mådde bra. Mår fortfarande bra. Nu sover snart sönerna och jag ska trycka i mig godis som om imorgon inte fanns. Men imorgon finns fanns den ännu inte syns. Om inte här så ovan där.
Related Posts with Thumbnails