Det är smöre som göre!

Mannen tycker att jag börjar bli lite tjatig. Varje gång jag tillagat något gott utbrister jag "det blir så gott med smör". Som att räddning på allt är att klicka ner smör. Kanske är det så enkelt? Riktigt smör. Inget margarinblask här inte. På tal om smör så hittade jag en hög med cd-skivor från mannens ungdom. Radio City Love Songs. Kommer ni ihåg dem? Jag minns första skivan. Jag gick högstadiet. Hade den avspelad på kassett. Nothing´s gonna change my love for you... Åh, så det griper tag i hjärtat! Sen blev det som fult att lyssna på smörmusik. Eller inte fult, men lite löjligt liksom. Som att det var för enkelt. För lättillgängligt. Precis som att nästan ingen erkände att dom hade en ABBA- eller Roxette(för oss lite yngre)-skiva hemma. Fastän dom har sålt hur mycket som helst och bevisligen borde finnas i var och varannan skivsamling. Är den enkla smaken ful? Ibland är det skönt när saker inte behöver vara så komplicerade. Lite lagom fredagsmysigt lättsmält bara. Som julskum med polkasmak.

Att ta gröten som den är

Alltså det är inte bara lätt att ha barn som sover hela nätterna. Jag vaknar på morgonen och har ont i ryggen för att jag har legat stilla så länge. Som att kroppen inte är van att vara i stillhet så många timmar i sträck. Igår var det visst kladdkakans dag. Jag åt en delicato i centralhallen på NUS i Umeå. Satt där och matade Elia och tänkte tillbaka på när vi var där för drygt 7 månader. När Elia var nyfödd och vi bara längtade hem. Nu satt jag och han och väntade på storebror som låg nedsövd och hade röntgat skallen. Mannen var med honom på uppvaket. I livsplaneringen ingår sällan såna här moment. Det är sånt där som tillkommer. Vad annat är att göra än att försöka hänga med? En trygghet en dag som denna var ändå att vi kunde vara tillsammans alla fyra. När Aron vaknat upp lämnade vi sjukhuset för en sen middag på Max. Mannen hade kokat havregrynsgröt till Elia på morgonen som vi hade med. Vi hade glömt skeden i bilen, så jag matade honom med en plastgaffel. Kall havregrynsgröt. Han är stjärna den där lille killen! Vem behöver någon speciell bebisutrustning? Åsså det där med kladdkakans dag. Vi fixade den ikväll istället. Kladdkaka. Lycka i en liten form.

Ett annat väldigt bra koncept

Frukost och en ny tidning. I detta fallet senaste numret av Family Living. Dessutom hos mina föräldrar, helpension. Frukostbuffé och barnpassning. Hösten visade sig från sin bästa sida idag. Några goda vänner kom förbi och åt våfflor och mammas fantastiskt goda äppelmos. Mannen i den familjen frågade hur jag mådde. Jag kunde inte komma på en enda krämpa jag hade just då. Solen sken. Jag mådde bra. Mår fortfarande bra. Nu sover snart sönerna och jag ska trycka i mig godis som om imorgon inte fanns. Men imorgon finns fanns den ännu inte syns. Om inte här så ovan där.

Ett steg mot något annat

Igår var deadline för en inlämningsuppgift till kursen jag läser. Tjugo minuter före midnatt skickade jag in mitt bidrag. Tjolahopp vilken kick det var att bli färdig! Ändå var detta bara en liten futtig uppgift på ett par sidor. Den handlade om elever i socioemotionella svårigheter. Hela kursen handlar ju i och för sig om det. I en av böckerna jag läste skrev författarna om att ju större problemet är desto mindre steg måste man ta. Det blir liksom övermäktigt annars. Målen måste gå att nå. Det måste vara möjligt, annars ger man upp. Om jag applicerar det på min vardag så tror jag det är bra att uppmärksamma de små stegen. Som att vi fått sänka madrassen i Elias säng eftersom han snurrar och har sig. Eller att vi tagit bort en barnstol eftersom Aron helst sitter på vanlig stol nu. Och att mannen och jag åt knäckebröd framför tv:n ikväll istället för massa kakor. Jag var dock tvungen att ta fram lite nonstop från New York till slut. Någon måtta får det väl ändå va! Är det små steg så är det! För övrigt är mina steg oftast små i jämförelse. Men nu ska man ju inte hålla på och jämföra hela tiden utan rikta strålkastaren mot sig själv och kolla om man har en bjälke i ögat. Det är så lätt att tycka. Det är så lätt att känna att man ska tycka. Ha en åsikt. Har sett två program ikväll. "Barn till varje pris" och "Landet brunsås". Jag försöker landa i vad jag tycker. Om jag nu måste det. Ska jag uttala mig när jag har två små gullungar som ligger och sussar sött samtidigt som falukorvarna och baconpaketen anfaller mig från frysboxen? Mina tankar nu är ungefär lika spretiga som mitt inlägg. Det bjuder jag på. Förhoppnings bjuder jag på mindre billig skit i framtiden. Visst borde det funka?

Saker jag borde fotografera och visa er

1. Dom nya garderoberna i vårt sovrum. Platsbyggda med en sådan där riktig och rejäl inredning.
2. Barnmatstillverkningen i frysen. Nu är det dags igen. Har införskaffat chockrosa iskubslådor. Det blev ju faktiskt en kille den här gången.
3. När mannen lekte trädgårdsmästare idag och skapade en jättehög med diverse ris på gården. Jag tror det blir fint.
   
4. Jag där jag nu sitter vid datorn strax före midnatt. Dricker rabarbersaft och trycker i mig lösviktsgodis så jag lär bli illamående. Är man vuxen så är man.

Rödbetsbrödet

Idag har jag bakat det här brödet. Det bästa med brödet är nog att degen är rosa. Sen är det ju gott också.

Dagen när internet stod stilla

Igår funkade inte internet värst vidare bra här hemma. Allt vi kunde komma på var saker som vi behövde internet till. Crazy. Nu hade vi ju en livlina med mannens telefon, men ändå. Dessutom kändes det som att jag varit internetlös en evighet. När jag nu satte mig vid datorn och kollade fb-statusar och annat hade nästan inget hänt. Jag har alltså inte varit borta från cyberspace så länge. Allt är inte som det känns helt enkelt. Under min internetfria tid passade jag på att bli bjuden på musslor för första gången i mitt liv. Jag gillade det, så dom får gärna bjuda igen! Nu ska jag duka i uterummet. Idag kommer andra gäster hit och dom har med sig fisk av det där slaget som luktar en massa.

Vi åt lunch häromdagen

I fredags åkte mannen, yngste sonen och jag till Umeå. Läkarbesök för mannen och shopping för övriga. Vid lunchtid dök mannen upp på stan och vi åt lunch ihop. Vi åt lunch ihop utan att frenetiskt skära upp maten i små bitar och blåsa för att den ska få ätlagom temperatur. Vi åt lunch ihop utan att behöva vara på givakt så att inte glas eller tallrikar kom flygande. Vi åt lunch ihop utan att torka snor. Utan att lyfta upp ur barnstol. Utan att torka upp vatten. Vi åt lunch ihop och det var fint. I takt med att vi svalde maten, svalde vi också läkarbeskedet. Det var inte ett slag i magen. Mer som ett jaha. Något vi anat, men inte fått bekräftat. Att få en diagnos kan kännas begränsande. Men det kan också öppna möjligheter. Möjligheter att få rätt medicinering, träningsprogram eller vad det nu kan handla om. Det är inte hela världen, men det är våran värld. Dom tror att mannen har något som kallas för Bechterews. Alltså inte besserwisser som min bror trodde. Även om mannen har vissa såna tendenser också.

Att dra nytta av reklambladen

I fredags hade vi ett litet kräftkalas hemma hos oss. En impulsgrej efter jag att bläddrat igenom reklamhögen tidigare under veckan. Det blev en helkväll i uterummet. Vi fick uppleva pensionärkuvösens fördelar. Vännerna som skulle komma på besök ville gärna bidra till ätandet och hade med sig västerbottenspaj och vinbärspaj. Uppskattat. Själv hade jag svängt ihop en yoghurtpannacotta med rabarberkompott. Och bakat bröd. Och tryckt ut falukorvstjärnor som Aron åt. Något av det mest fantastiska var att en av vännerna hade med sig partyhattar. Jag hade bara skojat om det innan, att han skulle göra sådana och ta med. Han tog skojet på allvar. Sånt är bra ibland. Egentillverkade och, som vi skulle säga inom skolan, individanpassade hattar. Jag fick strössel på min(som Aron sedan åt upp), mannen fick ett visst sorts apple och Aron fick ett flygplan. Sånt där blir jag rörd av. När någon gör något som egentligen inte är nödvändigt, men som ändå gör hela skillnaden. Den här kvällen hamnar lätt på sommarens tio-i-topp. Och till er som gärna hade sett en familjebild med hattarna på säger jag bara tyvärr. Vi bär minnet i våra hjärtan istället. För allas trevnad.

Ljusblåa dagar seglar förbi

Sommaren är kort. Så kort så att man måste komma ihåg att njuta. Stoppa in varje liten härlig sommargrej i minnenas arkiv, så att man sedan kan plocka fram dom den där dagen när det är dryga minus trettio grader för sjuttioelfte dagen på raken. Minnas varenda liten jordgubbe. I år är dom ganska många. Några polare till oss har varit i USA i två veckor. Vi har haft förmånen att vattna deras blommor. Och skörda deras jordgubbar. Åh, så gott! Häromdagen kom en granne över med en skål av de röda bären. Plus att vi har fått ett gäng i vårt land också. För att toppa detta så bjuds det på jordgubbar i överflöd i Änglagård också. Lyckliga vi. Vi tar för oss. Solen skiner idag.

Kronhjort, kondis och kardemumma

Vi inledde dagen storstilat och gick en runda på djurparken. Jag har skolat äldste sonen väl. Han tyckte att vi skulle fika på en gång. Han är ju inte så talför, men han gick och satte sig på en bänk och slickade sig om läpparna. Svårtolkat? När regnet började falla gick vi hem och åt lunch. Och sen gick nog luften ur oss alla. Aron tog sin sedvanliga vilostund efter lunch. Vilostunden som varade ända till middagen. Föräldrarnas ork sträckte sig till att en av dom åkte till bageriet i stan och köpte hem bakelser. Vi orkade äta upp dom med. Inga problem med det. Segheten ville dock inte släppa sitt grepp. Mannen for iväg till jobbet. Halv nio sov båda sönerna i sina sängar. Vad passade den trötta modern på att göra då? La en ansiktsmask och kröp ner under täcket? Nej då. Förutom sedvanlig plock å disk å tvätt, så drog hon igång ett bullbak. Men kanske är det så att det inte bara är vila som behövs ibland. Ibland kanske det är att göra det där som tänkt att man vill göra. Troligtvis kommer jag att somna gott strax efter midnatt. Med bulldoften hängande över mig.

Recept på begäran

Retade en av mina bloggläsare genom att sms:a honom och berätta att jag skulle ha nöjet att bjuda en av hans systrar på lunch idag. Självklart blev han avis. Jag bjöd på kycklingsoppa. Kan tillägga att jag inte brukar ha lika mycket krossade tomater som det står i receptet. Sedan funkar det bra att skippa en kycklingfilé och buljongtärning om man bara är några få som ska äta. Det blir rester ändå. I alla fall i det här hushållet.

Final med lingonsylt och smöre

Igår var det mammas sista pappadag. Efter fika på Skiråsen åkte vi till Åbacken och åt palt till middag. Som jag längtat. Första gången för killen på bilden. Fast jag vet inte om han åt palt. Blev nog mest lingonsylt och smör. Det är ju mat det med. Jag kämpar på med påskgodiset. Alla andra gäster har åkt hem. Bara jag och godisskålarna kvar. Plus husfolket. Och det är inte så bara!

Här ligger vi inte på latsidan inte

Nu kanske ni tänker att jag bara är och latar mig hos mina föräldrar. Så fel man kan ha. Jag drar mitt strå till stacken ska ni veta. Mamma har köpt en jättepåse med godis inför påsken. För att det inte ska bli torrt förvaras godispåsen i en burk. Burken är för liten eller så är det påsen som är för stor. Jag hjälper i alla fall till att minska mängden i påsen så att det ska gå att stänga locket på burken. Började igår, men måste fortsätta ikväll. Plikten kallar!