Dagens filmtips

Vill bara tipsa om en film vi såg igår. My name is Khan. Har du samma smak som mig ungefär kommer du att gilla denna! Fast jag blev lite nedstämd för jag råkade halka in på tankar om mina barn och vad dom kan komma att möta i livet. Filmen var bra. Den handlar om relationer, religion, Aspergers syndrom. Att leva utifrån vad man tror på, inte vad andra dikterar. Att inte sätta etiketter på människor och placera dom i fack och utgå från att dom därför agerar och tänker på ett visst sätt. Okej, nu ska jag inte snurra till det. Ett filmtips helt enkelt. Två timmar av ditt liv.

En rätt så festlig vecka

Hemma igen. Borta har varit fest, men hemma är ändå bäst. På något vis. På tal om fest. Fatta vilken vecka vi går in i! Titta här:

• Måndag: Första träffen med föräldragruppen. Kan bli festligt.
• Tisdag: Arons sista dag på förskolan den här gången.
• Onsdag: Mannens sista studiedag.
• Torsdag: Examensmiddag hemma hos oss med nära och kära på besök.
• Fredag: Åker vi till kusten.
• Lördag: Firar vi min syster som tar examen. Vi ska hålla till på ett mysigt ställe vid havet där vi också kommer att sova över.
• Söndag: Loppis?

Dags att sova och ladda för presentfix, menyarrangemang och finklädesbeslut.

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund...

Bloggar med älvsutsikt. Inte fy skam. Är hos mina föräldrar igen. Fick idag frågan av en man som bor här i krokarna om det inte var lika bra att vi flyttade hit. Kan man ju tycka ur hans perspektiv. Idag har jag och mamma sålt grejer på en loppis här i byn. Självklart gillade jag det. Självklart såg jag massa saker jag själv ville köpa, så någon större vinst är det inte prata om. Till loppisen kom mina vänner som gått mot strömmen och flyttat från kust till inland. Dagen när dom åkte upp med första flyttlasset stannade dom till hos oss. Bilen var fylld till bredden. Sonen deras var missnöjd att kaffemaskinen skulle trängas mellan honom och hans syster. Han kunde ju inte spela innebandy i bilen då... När dom åkt sa jag till mannen att det är ändå någonting speciellt med uppbrott. Någonting kittlande. Mina vänner har fått jobb båda två och barnen har fått plats på en gång på en förskola. Jag är ju som jag är. Jag tror att nån med lite mer power haft ett finger med i spelet. Eller typ hela handen. Det är modigt att våga flytta. Ibland är det modigt att stanna kvar. Jag ska sova nu. Eller i alla fall göra ett försök. Jag råder inte riktigt över det just nu.

På besök hos Aron

Ett vackert utbrott

Slöhörde på radion idag. Dom pratade om vulkangrejen på Island. Ett vackert utbrott sa dom. Jag tycker det var en härlig formulering. Det är ju så det ska vara. Säga vad man tycker med stil. Vara ärlig utan att kränka. Kunna brusa utan att skada. Okej, ni kanske fattar? När jag bäddade våra sängar imorse tänkte jag på hur glad jag kan bli av påslakan. Inredningsdesigners brukar förespråka vita lakan, jag vet. Men har man en förkärlek för de färgglada årtiondet så har man. Att finna glädje i vardagssysslorna är inte det sämsta. Kanske kan bli ett vackert utbrott då. Om det nu behöver bli något utbrott.

På en gata i stan

I söndags var vi ute och gick. In på ett bostadsområde där jag hängde mycket som ung. Nostalgins vindar var påtagliga. Hos en kompis föräldrar var vi nästan jämt. Det var som vår fritidsgård. Satt i gillestugan i deras gröna plyschsoffor. Spelade TP, såg film och byggde sockerbitsborg. Vi hade inga mobiler då. Vi ringde hem till varann. Det var inte säkert att kompisen svarade. Man kanske var tvungen att prata med kompisens föräldrar. Eller till och med någon cool storasyster. Hos kompisen med plyschsofforna lärde jag mig dricka te. Hans pappa var en slags expert. Hade utförlig undervisning om hur bubblorna i tevattnet skulle se ut när det var dags att hälla upp. På den här tiden hade man inte vattenkokare. En annan kompis som alltid var med, fyllde år i söndags. Hemma hos honom var dörren alltid öppen. Eller inte öppen, men olåst. Det var praktiskt. Eftersom vi inte hade mobiler kunde vi inte alltid få tag på varann. En gång ville vi låna ett spel av honom. Han var inte hemma och hans föräldrar sov. Gissa hur jag och en annan kompis, denna gång en tjej, gjorde? Jag vågar nog inte avslöja det här i skrift. Men om vi säger som så, tjejkompisen var orädd. Kanske därför hon bor i Bolivia idag med man och barn. En annan kompis som jag umgicks mycket med på den tiden, plingade på min ytterdörr förra veckan. Bättre överraskning får man leta efter! Denna skatt vänskap är. Glad, gladare, jätteglad!

Rik, rikare, rikast

Imorse kom pappa förbi med en tia-lott som jag vunnit genom idogt motionerande. Skrapade den. Vinst! En guldstart på veckan helt enkelt! Några minuter senare ringer en kvinna från försäkringskassan och meddelar att slantar jag väntat på ska sättas in idag. Klockan 07.33 en måndag. Veckan har bara börjat. Hoppas det fortsätter i den här takten! Jag vill bli miljonär!

Om att bli lite bättre

För det mesta försöker vi mysa så gott det går. Eller så gott vi förstår. Är man knappt 2 år är det inte lätt att veta hur hårt man ska klappa eller peta. Var går gränsen? När det startas dansmusik ska man ju upp och dansa. Inte ligga och sprattla bara. Är man knappt 2 år är det svårt att förstå att man bara ligger där om man är knappt 2 månader. Ibland känns det mig övermäktigt. Fast det bara är två barn. Inte det här praktiska som att fixa mat, blöjor, kläder, åka hit och dit, läkartider, vägtider, sovtider. Utan att hinna se och bekräfta. Uppmärksamma deras person. Det är en sån himla viktig uppgift man har som förälder. Vi såg en film förra veckan. Eller vi såg ganska många filmer i och för sig. En av filmerna handlade om 2 barn som växte upp i husen jämte varann. Man fick följa deras uppväxt och hur deras relation utvecklades. Fin film. Jag föll för värmen som fanns i den ena familjen. Varma och stöttande föräldrar. Hur blir man det? Att vara trygg i själv. Åh, vad jag vill skicka vidare fina kvalitéer till mina barn. Jag vet att jag är bra. Jag fiskar inte efter sådana kommentarer. Men jag vet också att jag pratar illa om andra, är avundsjuk, lättirriterad och uttalar mig om sånt jag inte har någon koll på. Nä, dags att rensa lite i rabatten. Låta det fina dominera. Det är ju det jag vill ska synas. Även för dom som tittar riktigt nära.

Nu hoppas vi en massa

Mannen skulle jobba i helgen, så jag och kidsen drog till huset som kallas Änglagård. Service dygnet runt. Jag har sovit och ätit gott. Dom andra har nog haft det rätt bra med hoppas jag. Var lite djärv och tog inte med datorn på resan. Det gick ju faktiskt bra. Fast jag var tvungen att låna mammas dator och stilla lite av internetsuget i lördags. Nästa lördag ska vi ha ett bord på en loppis i byn. Helgen har varit vissa förberedelser för det. Jag säljer ju faktiskt saker lite nu och då. Är återförsäljare för aloe vera. Har just skickat in en beställning. Efter middagen ikväll gick vi en promenad i solen. Trillade in på hustitt och kaffe. Sånt gillar vi! Nu ska jag landa i att vara hemma. Världens bästa ställe. Imorgon börjar nästa vecka. Mannen ska göra reklam för sig själv inför företagare och kommunmänniskor. Håll tummar och bed böner för honom så att han får jobb. För det är så att jag bestämt att jag får en ny telefon då. Imorgon ska son 1 röntga sina höfter. Behöver jag skriva vad jag hoppas?

Såna jag känner

Jag brukar säga att jag slösurfar. Om sanningen ska fram så utbildar jag mig i cafévetenskap, bensinmacksbeteende och friskvårdskunskap. För övrigt blir jag nästan tårögd glad av vad internet åstadkommer. Fina vänner i förskingringen känns plötsligt närmare igen. Jag tycker om er! En vacker dag kanske jag tar användning av mina pedagogiska kunskaper även här. Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Idag är idag. Jag dricker kaffe ur en mugg med Stig Lindberg-mönster och son 1 dansar på bordet. Ute är det regn.

Hit med pengarna!

Papper hit. Inkomstuppgifter dit. Avskyr allt sådant där. Varför kan inte myndigheter kommunicera med varandra så att jag bara med en enkel knapptryckning kan meddela mitt "okej"? Dom får gärna snacka med fackförbunden också. Bara låt det funka så jag får ägna min energi åt roligare grejer.

En morgon hemma hos oss

Vaknar trött. Då blir jag sur. På mannen vanligtvis. Imorse försökte jag komma på vad jag kunde vara sur på honom för. Just det, sekatören på köksbänken. Vad gör den där? Vän av ordning kanske tycker att jag kunde ta bort den själv om den stör mig så mycket. Men vem har sagt att man är bästis med logiskt tänkande i arla morgonstund? För övrigt känns det vuxet att ha en sekatör. Visst märker ni hur stolt jag är eftersom jag redan nämnt det 3 gånger? Vad göra om man känner sig helt slut, dagen knappt har börjat och mannen har tagit bussen till studieorten? Jo, man testar sina gränser lite mer. Drar igång ett brödbak 30 minuter innan son 1 ska lämnas på förskolan, medan son 2 fortfarande ligger oklädd i sängen och jag själv har på mig nattlinne. Vet ni vad? Allt behöver inte bli kaos. Jag hann klä mig. Son 2 fick ligga i vagnen i pyjamas. Son 1 kom i tid till förskolan. Brödet blev gott. Det enda som inte blev bra var den där sura kommentaren till mannen. Där måste jag bli bättre. Helt klart.

Jag drömmer om en jul...

Att längta är inte så tokigt det med. Det tänker jag så här på måndagsmorgonen när regnet öser ner. Att längta till den där resan, familjeträffen, konserten, kalaset. Att ha något som lockar längre fram. Som gör regnet mer okej. På kylskåpet i mitt barndomshem fanns en liten lapp där det stod: "Vännerna jublade, för den glädje man känner i förväg är alltid störst." Kanske är det så. Mycket av det roliga vi planerar ligger just i planerandet. Nu är det måndag. Någonting får mig att tro att djungelvrål och vinägerchips i mjölkform kan vara lite svårbearbetat för en tvåmånadersmage. Nu ska vi dra till sjukhuset. Äldste sonens ben/höft/fot ska kollas upp. Alltid är det nåt.

Vad har du gjort i vardagen?

Jag är ledig alla dagar. Det fina med helgen är att fler är lediga. Det är så mysigt här i grannskapet nu när kylan släppt sitt grepp och snön försvunnit. Helt plötsligt upptäcker jag att det finns grannar åt höger och vänster och syd och nord. Det vinkas och hejas. Skrattas, grävs och hängs tvätt. En del gör så otroligt fint i sina trädgårdar. Känns som att vi är hundra steg efter. I helgen har vi vid två tillfällen haft besök av en familj som vi tycker så mycket om. Det är som att dom tillhör vår familj. Så är det nog. Vi tenderar att flytta så mycket fokus till speciella tillfällen. Typ helger. Jul. Semester. Att det är då som allt ska hända. Att det är då som livet ska levas. Då ska vi umgås, hitta på dom dära sakerna och må helt perfekt. Men hur blir det? Jo, vi anstränger oss för att ha roligt och att alla ska trivas, så vi blir så slut på att vi måste få bråka litegrann för att orka med. Dom där vanliga dagarna är inte så tokiga ändå. För guldstunder kan inträffa även då. Eller kanske just då. Vardagen kan glittra. När jag tar fram en fin kaffekopp. När goda vännen passerar genom stan. När favorittidningen dimper ner i brevlådan. När jag dansar loss med min son. När mannen och jag struntar i att vara duktiga och istället dricker lyxkaffe från storstan. Fråga inte vad jag ska göra i helgen. Påminn mig hellre om att göra något i vardagen.

Nu är jag som en ko igen

Att sitta ihop med en människa. Beroendet. Glädjen i att vara behövd. Och ibland. En kvävande känsla av att jag är fången. Det här med amningen alltså. Mitt val. Så länge jag inte får ett sammanbrott tänker jag hålla på med det i ett halvår. Det är grymt praktiskt, även om jag inte är så förtjust i det. Det fixas lite här och där i vårt hus just nu. Det är kul. På morgonen kan jag vara fylld av energi och tänka på allt jag vill göra. Men någonstans bland blöjor och bröstmjölkskräk rinner inspirationen bort. Då blir jag sur på mannen. På att han blir klar med det han vill för dagen medan jag bara sitter med brösten i vädret. När jag skärper till mig tycker jag ju att det är väldans bra att någonting annat än bespisning blir gjort. Och idag har jag ju ändå fikat och ätit några gånger (och tillagat det), badat båda sönerna, tvättat, handlat, dammsugit, surfat, sett på tv, lyssnat på radion, sms:at, vattnat gräsmatteodlingen och fröodlingen, tömt sopor, tagit in post, planerat kommande middagar, fotograferat, plockat leksaker och plockat leksaker och plockat leksaker och nästan blivit klar med ett syprojekt. Dessutom har jag nog aldrig skrivit så mycket om bröst.

Plåster på såren

Jag fick skoskav. Som tur var jag fick ett plåster av en kompis. Satt och fikade ett tag i kompisens kök. Fyllt med energi och inspiration! Sedan gick vi till en hemslöjdsbutik och Kupan. Det verkar som att vi ska lära känna Morbus bechterew. Blir nog en följeslagare i vår familj. När stora saker passerar genom skallen är det ganska skönt att avsluta dagen med lätta grejer. Som att bläddra i boken Loppisfynd. Fina färger och glada tips. Min plåsterkompis tipsade mig om den. Den är som en karamell. Hur vi fick sängborden är en lång och rolig historia. Historian slutar med att plåsterkompisen gav dom till oss. Nu fick jag ett sms av mannen. "Fika?" Jag tror inte han behöver invänta mitt svar. På en sådan fråga finns bara ett svar från mig. Ja, så klart!

Vi befinner oss på olika ställen i livet

Denna förmiddag tänker jag på dom jag känner som har sorg och ska ta avsked på fredag. Måtte dom hitta någon tröst. Jag tänker på min man som just nu är på läkarbesök. Måtte dom hitta något svar. Jag tänker på min vän som tar ett modigt steg. Måtte hon hitta trygg mark att sätta ner fötterna på. Jag tänker på en annan vän som fick ett otrevligt sms. Måtte hon kunna radera det. Även från sitt huvud. Åsså tänker jag på mig. Måtte jag kunna gå i frid idag. Utan att få skoskav.

Att vakna med öppet fönster

Måndag morgon. Sovrumsfönstret lite öppet. Fågelkvitter. Solen skiner. Just nu är hela huset nästan tyst. Hör att radion är på nere i köket. Äldste sonen sitter troligtvis och äter gröt. Yngste sonen ligger i mitt knä. Då tar vi och njuter av det här en stund. Kan vara bra att ha med sig i bagaget senare idag. Med tanke på att äldste sonen var vaken länge igår och vaknade tidigt idag finns viss risk för diverse trötthetsyttringar. Och med tanke på att solen skiner nu och det var varmt igår så finns viss risk för en härlig dag. Kaffe och sen kör vi!

PS. Plattorna på framsidan är borta och där ligger en blivande gräsmatta. Fint med framsteg. Mindre fint med barnsteg i nyplanteringen.

Fortsätter tacksamhetsparaden

Kaffe på maten. Läser på fb att min kusin fått en dotter till. Jag känner hur glad jag blir. Glad över livet. Att allt inte är svart. Bara mitt kaffe just nu. Solen lyser över vår lilla täppa och vi ska påbörja piff av framsidan av huset. Just det. Vi börjar där. På den sidan som alla ser. Även om det är insidan som räknas. Vi jobbar på den med. Lite nu och då.

Ett litet tack

Fina kommentarer på bloggen gör mig glad. Samtidigt skapar dom lite press. Nästa inlägg vill jag ju inte ska vara sämre liksom. Annat som gör mig glad är en påse med Anton Berg-choklad som finns i skafferiet. Snart tom dock. Sedan har jag också känt mig glad ikväll över att vi har en tvättstuga. Underlättar sannerligen tillvaron. Dessutom har jag haft inspiration och energi till att klippa tyg till ett litet projekt jag håller på med. Förut brukade vi innan vi bad "Gode Gud välsigna maten" säga en sak var som vi var tacksamma eller glada för som hänt under dagen. Vet inte varför vi tappat bort det. Så bra för både stämningen runt bordet och inom sig själv.

Och på oss lyser solen

Varför klättrar du så högt om du inte vet hur du ska ta dig ner? Den kommentaren sa jag just till sonen som blir 2 år i höst. Bra sagt va? Man fattar liksom att jag har högskolepoäng i pedagogik. Eller inte. Till mig själv säger jag nu varje morgon: Natten är glömd, en ny dag väntar. Varsågod, här är ditt kaffe! Vi är hemma nu efter 10 dagar hos mina föräldrar. 10 dagar fyllda med massa trevligheter. På vägen hem kände jag mig stark. Kropp och själ har mått bra av den här vistelsen. Nu gjorde han det igen. Klättrade upp och visste inte hur han skulle ta sig ner. Det är kanske det jag också skulle göra. Klättra upp för att se något nytt. Se vad som finns där lite längre bort. Inte oroa mig för hur jag tar mig ner. Endera får jag stanna däruppe eller så finns det Någon som tar emot när jag faller. Får lämna mina formuleringar. Hör hur ytterdörren öppnas. En liten nyfiken människa är på väg ut...