Älska barnet!

Igår, äntligen, lyckades jag och min väninna ha tid samtidigt för ett samtal. Hon som just fått barn. Det var en glädje att ta del av hennes förlossningshistoria. Höra hennes lyckliga stämma. Ana nybebisjoller. Det varade dock inte länge för när väninnan förde telefonen mot sonen så avslutade han samtalet med en liten fingertryckning. Inte illa av en treveckors! Men, hörrni! Alla barn föds inte in i familjer med föräldrar som tar emot sina barn med tindrande ögon. Alla barn blir inte kramade just för att dom är den dom är. Alla barn blir inte ivägsläppta för att pröva sina vingar. Testa sina gränser. För att sedan få återvända till den trygga vuxna människan som står kvar. Väntar. Längtar. Älskar. Det tar väldigt mycket energi av mig att bearbeta mötet med dessa trasiga barn som jag träffar i jobbet. Även fast jag bara är pedagog. På ett vis är det ju så enkelt. Att älska ett barn. Göra sitt bästa för att ge barnet det han eller hon behöver. Och ändå verkar det vara så svårt. Tycka vad du vill om skolan, men där finns människor som sliter sitt hår och går över gränsen, för att elever, på olika vis, ska överleva. Det saknas ofta pengar i skolan, men det saknas sannerligen inte engagemang för att eleven ska få må bra! Struntar i om jag är partisk. Jag har rätt i alla fall! Så de så!

Om att ha tid

Är det inte lite oschysst att säga att man inte har tid? Ibland tycker jag det. Mitt liv är så välfyllt och viktigt så jag har inte tid med det där banala du föreslår. Ibland tycker jag det känns så när jag får svaret att en person inte har tid. Jag vet att allting inte ryms i ett dygn. Jag vet att man måste prioritera. Den där frasen "jag har inte tid" kan vara en dålig ursäkt. Jag upprepar mig. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

Varning för virrvarr

Mannen bär ner julen till källaren. Jag känner pirret i magen inför att vardagen drar igång på måndag. Ett pirr av vemod och ett pirr av glädje. Hejdå lata morgontimmar! Hej hopp väckarklockan! Imorgon har församlingen, storfamiljen, årsmöte. Eller årshögtid kanske är mer korrekt? Jag ska dela med mig av lite tankar jag har inför året ur ett barn- och familjperspektiv. Just nu spretar mina tankar kors och tvärs och överallt. Men det kanske är så livet är? Den här underbara kvällspromenaden i snön som en halvtimme senare byter scen med nattning som känns evighetslång med barn som gråter och försöker fly från sin säng som sedan övergår till en stilla stund med tända ljus och te från NK som störs av samtal om pengar som inte räcker och sedan ska tvätten hängas. Avslutningsvis kryper jag nyduschad ner mellan rena lakan och tänker att det enda som saknas är att golven skulle vara skurade med såpa.

Hejdå 2011

2011. Det här var året då vi var trötta. Det har jag förstått när jag tittat i backspegeln. Trötta på att mannen haft ont i ryggen hela tiden så han inte kunde sova, lyfta barn och uträtta dom praktiska göromål han skulle vilja. Trötta på allt som rördes upp kring Arons mående. Trötta för att vi fick ett litet barn. Trötta för att det blev så konstigt på jobbfronten för mannen. Trötta för att livet pågår hela tiden och drabbar dom i vår närhet på ett brutalt sätt. 2011 var också året då mannen fick ett namn på sin smärta och medicin som radikalt förbättrat vår vardag. Det var året då Aron lärde sig gå och vi blev omfamnade av både förskola och sjukvård. 2011 var året då vi fick gåvan Elia. Ett underverk! Det var året då mannen tog examen, fick massa extrajobb på macken och vi beslutade att han skulle vara hemma efter jul och att jag ska ut i arbetslivet. Detta var också året då flera av våra favoriter meddelat att dom väntar barn. Dessutom förlovade sig min syster på självaste julafton. Vilket år 2012 kommer att bli! Skakar av mig dammet från 2011, pussar mannen gottnyttår och ser hoppfullt på framtiden! Det bästa ligger framför!

Sonen och kungligheterna 2

Hade laddat för att göra en god repris av det här. I sista stund kom jag ihåg att plocka fram kameran. Då höll Aron på med något helt annat än att kolla på Nobelpartyt. Lite motvilligt ställde han dock upp på fotografering tillsammans med kungligheterna. I övrigt tycker jag det är läckert med kunskap. Prisutdelningen lockade fram tårar hos mig. Två dagar innan han skulle få kanske den största utmärkelsen man kan få, avlider pristagaren. Utan att veta om att det var hans tur att mottaga priset. Undra vilka tankar som åkte genom huvudet på hans fru när hon stod och nickade till ers majestäter, pristagare och mina damer och herrar. Det kan bli försent. Det tänker jag en dag som denna när jag nästan exploderat av surhet här hemma. Var tvungen att avreagera mig genom att dra igång ett bullbak i middagstid. Kvinnan med timing. Att laga mat och baka har tidigare visat sig inte vara det mest ultimata för den här frun. Elia fick vaniljsocker i sin middag. Så då kan vi bocka av det på provsmakningslistan. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

Om att hitta saker när man städar

Vi har en orgel hemma. Den byggde en släkting till mannen för en massa år sedan. Dom behövde en orgel och då byggde han en. Hur löste man det annars när man levde långt före internetbutikernas och stormarknadernas tidevarv? Idag tog jag fram dammvippan och försökte rengöra orgeln på ett lager damm. Ut kom det här tidningsurklippet. Jag har inte gjort några efterforskningar än hur gammalt urklippet är. På andra sidan än vad som visas på bilden, står det beskrivet om en händelse, så jag tror inte man behöver vara mycket detektiv för att ta reda på åldern. Nu har jag inte gjort det. Jag fastnade för dikten. Lite som "Hej hallå, du har väl inte glömt?". När man städar kan saker komma fram som man inte visste att man hade. Eller sådant som man tappat bort. Jag tänker på dom som känner att dom tappat bort sig själva. Vilken städning ska man göra då? Vi försöker veckostäda för att vi tycker om att ha det städat och för att det blir lättare att städa om man gör det ofta. Visst tänker du också på det när det gäller dig själv?

Vad är det för en dag?

Jag har haft förmånen att få växa upp med en närvarande pappa. En pappa som fanns där när jag tappade mina första tänder, när jag lärde mig cykla och när jag skulle träna på engelska glosor. En pappa som vallade skidor och skjutsade till diverse aktiviteter. En pappa som, tillsammans med mamma, tog med oss syskon på husvagnssemestrar lite varstans i vårt avlånga land. En pappa som smittade mig med sin kärlek för vackra formuleringar och sköna musikarrangemang. En pappa som ringer till mig nu i vuxen ålder en extra gång för att fråga hur jag mår. Trots att vi träffas rätt ofta så glömmer man kanske ställa den frågan. Jag har fått uppleva och upplever kärlek från min pappa. Kärlek och närvaro. Vad gör en till en pappa? Eller till en mamma för den delen. Kärlek och närvaro. Det är sånt som räknas. Inte vad som står på papperet.

Det är smöre som göre!

Mannen tycker att jag börjar bli lite tjatig. Varje gång jag tillagat något gott utbrister jag "det blir så gott med smör". Som att räddning på allt är att klicka ner smör. Kanske är det så enkelt? Riktigt smör. Inget margarinblask här inte. På tal om smör så hittade jag en hög med cd-skivor från mannens ungdom. Radio City Love Songs. Kommer ni ihåg dem? Jag minns första skivan. Jag gick högstadiet. Hade den avspelad på kassett. Nothing´s gonna change my love for you... Åh, så det griper tag i hjärtat! Sen blev det som fult att lyssna på smörmusik. Eller inte fult, men lite löjligt liksom. Som att det var för enkelt. För lättillgängligt. Precis som att nästan ingen erkände att dom hade en ABBA- eller Roxette(för oss lite yngre)-skiva hemma. Fastän dom har sålt hur mycket som helst och bevisligen borde finnas i var och varannan skivsamling. Är den enkla smaken ful? Ibland är det skönt när saker inte behöver vara så komplicerade. Lite lagom fredagsmysigt lättsmält bara. Som julskum med polkasmak.

En dag av ljus

Den känslan. När man varit hos goda vänner på lunch och ätit våfflor. Gått en promenad i ruggigt höstväder. När man sitter vid matbordet och skriver på en skoluppgift. När lillebror nyss har ätit och leker på golvet. När storebror nyss har vaknat och sitter med pappan i fåtöljen. När man är bortbjuden på middag. Då känns det där gråa orosmolnet inte lika stort. Det dominerar inte livet. Nu ska vi åka och tända ljus för Singa, Linus, Rut och Leopold. Dom som har kämpat den goda kampen.

Skulle jag ha varit tyst nu?

Idag kände jag mig lite osäker efter ett möte. Det kan vara otäckt att öppna sig. Att dela grejer. Särskilt när man inte känner varandra så väl. Hur de andra mottog det vet jag inte. Förutom en person. Som verkligen tog till sig min berättelse. Vi känner knappt varandra. Råkade bara få barn ungefär samtidigt. Ikväll skickade hon världens längsta sms av ren och skär omsorg. Sånt berör.

Att alltid vara där. Eller var det här?

Nya tidens teknologi öppnar för flexibilitet. Man är inte bunden till telefonsladdens längd eller ens att behöva vara i en särskild byggnad. Du kan alltid vara närvarande. När som helst. Var som helst. Och samtidigt gör det att du kan vara frånvarande. När som helst. Var som helst. Frånvarande i det som sker runt om dig. För du sitter med näsan i den smarta telefonen(eller datorn, ipaden etc) och kollar statusar eller lägger ett 85-poängs ord medan barnen bygger tågbana och säger wow. Du är med dom. Det är fint. Men du är inte med dom. Så hårt är det. Jag tänker på det. Vilken signal jag skickar till mina barn. Ändå är jag så fast. Jag har inte haft min telefon särskilt länge. Trots det känns innehållet så värdefullt. När jag behöver återställa den känns det som att mitt liv rycks bort. Överdrivet ja, men lite skrämmande ändå. Jag fascineras av teknikens framfart. Jag ska inte klaga på den utan titta på mig. Det är ju ändå upp till mig hur jag förhåller mig. Hur jag förvaltar min tid. Som nu till exempel. Dags att lämna datorn och vika tvätt. Jag brukar tänka att jag inte ska bli irriterad om mannen viker lakanen åt ett annat håll än vad jag tycker. För det är sannerligen en baggis. Inte värt att slösa energi på. Jag kommer att sova gott ändå. Oavsett om lakanet är vikt åt den ena eller andra hållet.

Ni-na-ni-na-ni-na-na

Kursen har tvingat mig att läsa en skönlitterär bok. Det är jag glad för. Jag vill så gärna få läsningen till en vardagssysselsättning, men får inte tummen ur. Jag läste i kväll ut Doris Lessings Det femte barnet. Den berörde. Var som bra och otäck på samma sätt. Föräldrar som avskyr sitt barn. Får man det? Kan man det? Så sorgligt att bli berövad den gåvan att få vara älskad av sina föräldrar. Och att samhället inte har utrymme för det "onormala". På någon föreläsningsdag jag var på för skolans räkning, sa föreläsaren lite skämtsamt, när det pratades om diagnoser med diverse bokstavskombinationer, att "den enda diagnosgruppen som minskar är NTV, normal tills vidare."

Skrattpaus.

Ja, för vem ska sätta etiketten? Nu ska jag inte valsa in på någon diskussion om diagnosernas vara eller icke vara. Det var inte dit jag ville. Min poäng är barnet. Människan. Visst är vi alla lika mycket värda? Även om vi är si eller så.

Om att det är både livat och glatt

Idag var dagen när gröttallriken flög i golvet och fick hamna i sopkorgen. Idag var dagen när jag bar en tvååring och samtidigt styrde en syskonvagn innehållande en bebis uppför vår stads brantaste backe. Idag var dagen när det blev filfläckar på tapeten. Idag var också dagen då jag på kvällen kände mig lycklig för att vi hunnit med så mycket. Jag var till och med tvungen att ge mannen en puss för att jag kände mig så glad. Livet alltså. Allt och ingenting på samma gång.

Om det där med att bli gammal

Att finnas till för någon. Att tänka på sig själv. Hur kombinerar man det? Var går gränsen? Det dåliga samvetet kan gnaga inom mig. Gjorde jag tillräckligt? Borde jag göra något mer? Samtidigt ser jag mig själv i spegeln och skippar morgonkaffet för att magen inte är okej. Ibland bryr jag mig inte alls och känner att solen skiner. Ibland borde jag nog göra mer. Ibland borde jag nog känna att jag gjort allt jag kunnat. Jag tycker överlag att man ska vara snäll mot sig själv. Man måste få känna att man är bra och att man duger. Visst kan man en del dagar behöva en spark i baken, men alla dagar behöver man en kram. Min farmor och farfar. I ett nytt skede av livet. På ålderns höst. Jag tycker att en hel del tankar runt åldrandet är jobbiga. Nu strax före sängdags så väljer jag att minnas glädjen i mina barns och min farmors ögon när dom tittade på varann tidigare idag. I det läget var åldern bara en siffra.

Alla vuxna bakar inte

Efter en dag när jag inte tyckte att jag fick så mycket gjort, hämtade jag upp det rätt fint på kvällen. Det har bakats bullar, gjorts storkok på fiskgryta för bebis och mixat havregryn för att det ska gå snabbare att göra bebisgröten. Sådärja. Då har man ont i nacken även idag. (Jag brukar inte ha ont i nacken varje dag, men det lät bara så där Skäringer-bra.) Alltså det är ändå intressant hur den miljö man växer upp i liksom blir ens norm. Ta till exempel det här med bakning. Jag är uppvuxen med en mamma som har bakat massor i tid och otid. Så jag blev faktiskt lite förvånad när mina jobbarkompisar pratade om att dom inte bakar. Jobbarkompisar i samma ålder som min mamma ungefär. Att det skulle vara ett problem eller ett besvär att baka. Nu har jag mognat som människa sedan jag tog första klivet in i arbetslivet och vet att alla inte bakar, men att dom kan vara snälla ändå. Min granne till exempel. Han kanske bakar, det vet jag inte. Han har i alla fall klippt vår gräsmatta idag. Helt spontant. Jag blev så chockad av vänligheten så jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hoppas jag sa tack. Ett tack också till er som läser här och som den senaste tiden visat omtanke. Det betyder mycket!

Ett steg mot något annat

Igår var deadline för en inlämningsuppgift till kursen jag läser. Tjugo minuter före midnatt skickade jag in mitt bidrag. Tjolahopp vilken kick det var att bli färdig! Ändå var detta bara en liten futtig uppgift på ett par sidor. Den handlade om elever i socioemotionella svårigheter. Hela kursen handlar ju i och för sig om det. I en av böckerna jag läste skrev författarna om att ju större problemet är desto mindre steg måste man ta. Det blir liksom övermäktigt annars. Målen måste gå att nå. Det måste vara möjligt, annars ger man upp. Om jag applicerar det på min vardag så tror jag det är bra att uppmärksamma de små stegen. Som att vi fått sänka madrassen i Elias säng eftersom han snurrar och har sig. Eller att vi tagit bort en barnstol eftersom Aron helst sitter på vanlig stol nu. Och att mannen och jag åt knäckebröd framför tv:n ikväll istället för massa kakor. Jag var dock tvungen att ta fram lite nonstop från New York till slut. Någon måtta får det väl ändå va! Är det små steg så är det! För övrigt är mina steg oftast små i jämförelse. Men nu ska man ju inte hålla på och jämföra hela tiden utan rikta strålkastaren mot sig själv och kolla om man har en bjälke i ögat. Det är så lätt att tycka. Det är så lätt att känna att man ska tycka. Ha en åsikt. Har sett två program ikväll. "Barn till varje pris" och "Landet brunsås". Jag försöker landa i vad jag tycker. Om jag nu måste det. Ska jag uttala mig när jag har två små gullungar som ligger och sussar sött samtidigt som falukorvarna och baconpaketen anfaller mig från frysboxen? Mina tankar nu är ungefär lika spretiga som mitt inlägg. Det bjuder jag på. Förhoppnings bjuder jag på mindre billig skit i framtiden. Visst borde det funka?

Dagen när internet stod stilla

Igår funkade inte internet värst vidare bra här hemma. Allt vi kunde komma på var saker som vi behövde internet till. Crazy. Nu hade vi ju en livlina med mannens telefon, men ändå. Dessutom kändes det som att jag varit internetlös en evighet. När jag nu satte mig vid datorn och kollade fb-statusar och annat hade nästan inget hänt. Jag har alltså inte varit borta från cyberspace så länge. Allt är inte som det känns helt enkelt. Under min internetfria tid passade jag på att bli bjuden på musslor för första gången i mitt liv. Jag gillade det, så dom får gärna bjuda igen! Nu ska jag duka i uterummet. Idag kommer andra gäster hit och dom har med sig fisk av det där slaget som luktar en massa.

Ledigt föräldraledig

Nu är det höst. I den här lediga familjen märks det inte så mycket skillnad. Fast vi hoppas så klart på att vi snart inte är så lediga längre. Inte en av oss i alla fall. Alla andra har ju höst och det påverkar även oss. Almanackan fylls med träffar av olika slag. Saker som måste göras. Och vips var det inte lika ledigt längre. Ikväll bestämde jag mig för att vara lite mer noga med vad jag väljer att göra när jag har chansen att välja. Mycket av tiden sväljs upp av måsten och anpassningar till andra. Men all tid behöver inte vara det. Ibland kan jag faktiskt bestämma själv. Är det där något jag vill eller gör jag det bara för att jag tror att någon annan kanske eventuellt tycker att jag ska göra det? Typ hänga på en fikaträff, gå på svampjakt, vara med i bokcirkel, simma på badhuset. Ja du fattar. På tal om att vara ledig så har jag bestämt mig för att läsa en distanskurs i höst. Så här en vecka före kursstart är jag laddad. Första boken ligger på sängbordet. Nu återstår det bara att se om jag kommer att öppna den.

Att måna om barnets utveckling

Idag tog jag med äldste sonen till Öppna förskolan på förmiddagen. Han måste ju få stimulans. Leka med andra barn. Det är det dom flesta säger när jag berättar att han inte har kvar sin plats i förskolan. Alla får göra som dom vill eller? Kanske. Så länge man gör som alla andra. Då slipper man svara på frågor i alla fall. Min lille son som tycker om människor och musik, satt till slut bara i mitt knä där på Öppna förskolan och ville ha sin napp. Det visade sig senare att han hade feber stackarn. Vi får göra ett nytt försök en annan gång. För jag tror det är en bra grej det där med Öppna förskolan. Fast man ska nog vara feberfri.

Vår bästa tid är nu

Jag har just skrivit på facebook att "sommarkvällar är grejen". Har suttit med en vän och druckit kaffe i kvällsolens sken hemma hos hennes föräldrar. Spanat ut över en grönskande trädgård fylld med läckerheter som väntar på att skördas. Så där som jag också skulle vilja lyckas få till det. Tittat på barn som lekt och upptäckt världen. Småpratat. Ätit hembakta kakor. Det är så oerhört enkelt ibland att uppleva livets storhet. Det är så enkelt att det blir svårt. En sommarkväll som denna är som guld. Att sedan åka hem. Att sönerna somnar direkt. Att äta en euroshopperkaka. Att surfa. Ni fattar. Den varma känslan inombords. Sommarkvällar är grejen.