CP-barn och andra barn

Jag kan känna mig så trött på analyserandet. Även om jag älskar det. Fundera. Försöka förstå. Se samband. Varför gör han så? Varför reagerade han så på det där? Hallå! Kan vi inte bara få leva livet? Låta det rulla på liksom. Ta strider. Undvika strider. Sätta gränser där vi orkar. Släppa där vi tycker att det inte spelar så stor roll. Google är aldrig långt borta. Bara skriva några ord och sen klick! så har du svaren på ditt barns beteende. För det är väl så enkelt? Men jag undrar, när ska man rycka på axlarna och när ska man reagera? Förra veckan var vi på habiliteringen och gjorde en så kallad individuell planering igen. Det var 1,5 år sen sist. Efter träffen kände jag mig glad, för det är så himla mycket hjälp som finns att få. Vi som föräldrar fick lyfta våra funderingar och även nämna det dom ser på förskolan och sen helt plötsligt är det inskrivet i ett dokument att vi ska få diverse hjälp. Och det är ju bra! Jag tycker det är bra att man tar tag i saker i tid. Inom skolans värld är det alldeles för ofta som det dröjer innan eleven får den hjälp han eller hon behöver. Åren som går kan skapa sår som kan ta tid att läka. Även om besked kan vara tunga, så tror jag ändå att det är bättre att man vet varför det är som det är. Att det i längden underlättar. Men nu när det handlar om mitt barn. Vår familj. Då känner jag att jag skulle vilja vara ifred. Samtidigt som jag vill att Aron ska få all den stöttning han kan få. Ni hör hur snurrigt det låter? Så snurrigt är det inom mig. Att vara mamma känns naturligt för mig. Enkelt. Det är ju bara att köra på med sunda förnuftet som guide. Men vet ni. Att vara mamma känns jättesvårt för mig. Det svåra kanske är att det känns så mycket. I hela mig.

Men hello sommaren!

I helgen har vi haft sommar. Varit ute hela dagarna. Helt plötsligt är det inte bara vi och vårt hus. Vi är omgivna av människor. På något vis blir det mer hemtrevligt tycker jag. Barnen går över till grannbarnen, för självklart är gräset grönare där. Eller iallafall leksakerna roligare. Det blir så naturligt att samtala med grannarna nu när inte stora snöhögar skiljer våra tomter åt. Jag kan sitta i vår utemöbel med en kaffekopp i handen och hojta till grannen som fixar och donar i trädgården.  För det har jag märkt. Att de allra flesta som är ute, de fixar med något. Det är ungefär jag som sitter. Jag gillar också att fixa, men jag gillar lite mer att bara vara. Mannen gillar också att bara vara, men mer att fixa. Efter mittpådagenkaffet föll en gnutta inspiration över mig och jag bestämde mig för att fortsätta måla på gårdshuset. Ett projekt som påbörjades ifjol. Vi kör lite don efter person i den här familjen. Mannen har hand om bostadshuset och jag lilleplutthuset. Men alltså. Vad händer när jag ska dra mitt strå till renoveringsstacken? Självklart ska barnen haka på mig. Den ene sov dock, så han som var vaken fick på sig målarkläder och målade vägg och gräs. Samt skrek emellanåt för att han blev smutsig. Sen vaknade den andre och lyckades i obevakat ögonblick måla på både sin skjorta, sina shorts och stövlar. Han målade även fint på väggen men den detaljen kom i skymundan. Jag tog av honom kläderna och gick in för att skölja upp dom för att få bort färgen. Under tiden städade mannen upp ute efter målningen. I samma veva sker en kissolycka. Sonen grät och mamman tänker att nu gråter jag också. Sammanbrottets minut. Några timmar senare och med en trevlig middag hos goda vänner i bagaget, känner jag mig glad att målningen blev av. Vad gör väl lite färg på kläderna och kiss på golvet? Dessutom är vi omgivna av goda grannar. Och det där med det gröna gräset. Det rår fjärrvärmeledningen för.

Nu öser vi kärlek

God natt min skatt, vill han inte att jag säger. Han vill att jag säger God natt min apa. Aa som i apa och i Aron. Nu när dom ligger här sött i sina sängar och sover, kan jag dock inget annat känna än att dom är mina skatter. En dag hemma med regnet smattrandes utanför, har inneburit x antal konfliktlösningar. Leksaken som brorsan har i handen är otroligt mycket roligare än alla andra miljarder leksaker som hemmet kan uppbringa. Men samtidigt känns det okej när man är 2 och 3 år att det är på den nivån. Jag tänker att det där lär dom sig. Hur man ska vara mot varann. Fast grejen är den att många vuxna inte alls lärt sig. Hur man är mot varann. Hur man pratar med varann. Hur man beter sig. För en del beter sig verkligen. Att det ska vara så svårt att prata. Att lyssna. Att försöka förstå. I det mogna ligger att kunna se andra. Förstå behov. Täcka upp. Och samtidigt va lyhörd mot sig själv. Det bildas en klump inom mig när jag hör hur människor sårar varandra. Inte lyssnar utan bara kör på. Tidigare idag, när klumpen gjorde sig påmind, lyfte jag upp min yngsta skatt och lät hans varma direkta kärlek smitta mig. Ibland känns det som en tvååring besitter hela sanningen. Men nu ska han få sova och drömma stora drömmar. Han och hans storebror som börjar på A som i apa.

Om solstrålen

Väcker honom på morgonen och han flyger upp från 0-100. Säger "god morgon mamma" alternativt "mamma jobba skola". Han är nyfiken, uppmärksam och glad. Upprepar allt vi säger. En väldigt rolig fas. Mycket skönt att ha ett glädjeknippe vid sin sida. Det barnsliga här och nu. Där allt annat spelar mindre roll. Så liten. Så viktig.