Jag lutar åt Gud igen

"Att dra sig undan larmet en stund, att våga möta sina egna känslor, kan paradoxalt nog vara det enda sättet att bli riktigt närvarande i världen. När det stillnar runt oss hör vi hjärtats slag. Det egna, men också de andras."
(Tomas Sjödin, Jag lutar åt Gud)

God natt!

Vardagen tar tid. Existerar det ens någon kväll? Jag nattar barn och sen är det dags att natta mig själv. Ska inte förskolan trötta ut barnen så dom somnar på momangen? Hade en kamp med äldste sonen ikväll. Han ville inte sova i sin säng. Han har de senaste nätterna fått somna i vår säng, men jag vill inte att det blir en vana. Stängde demonstrativt dörren till vårt sovrum. Satt i barnens sovrum och avvaktade. Äldste sonen ute i hallen. Plötsligt blev det tyst. Tittar ut och ser att han somnat i fåtöljen. Vet inte vem som vann kampen. Han somnade iallafall. Och inte i vår säng.

CP och förskola

För två veckor sen påbörjade vi inskolning för sönerna på en förskola här i stan. Kanske världens smidigaste inskolning. Det kändes det så bra. Fast mitt huvud dunkade efter andra dagen. Att prata om Arons CP-skada gör jag gärna. Men det kan också göra mig trött. För jag tror inte jag accepterat än. Det gör lite ont att se att han behöver samma hjälp av personalen vid rutschkanan som hans bror. Och då är dessutom inte lillebror särskilt snabb i sin motoriska utveckling. Förra veckan fick vi erbjudande om plats på språkförskola för Aron. Vi tackade ja. Jatackardagen var vi nog rätt mosiga inombords både jag och mannen. Allt blir en påminnelse. Så klart mitt i allt en tacksamhet över all stöd och hjälp som vi får ta emot. Imorgon startar en ny inskolning för Aron. Krävs lite mer av logistik nu när barnen ska vara på olika förskolor i olika delar av stan. Ikväll bad Aron, på sitt sätt, Gud som haver högt när han skulle sova. Jag blundade och kände vilken kraft bönen är. Även från ett litet barn utan ord.

Hoppar in i hösten*

Igår kom mannen hem med sitt schema för kommande 9 veckor. Genast började jag fylla i almanackor, tänka ut vilka tider barnen ska vara på förskola. Jag gillar ordning. Även om jag gärna ger sken av att vara lite flummig, så föredrar jag att ha full koll. Det känns som att vardagen är välkommen hem till oss. Vi har haft massa mellandagar. Trivsamma dock, men ändå den där känslan. Att det är så här för att det blev så här. Inte för att vi valde det. Nu ser arbetssituationen i höst för oss inte riktigt ut som vi tänkt oss, men vi har båda jobb och den tryggheten som en anställning innebär. Att mannen går på rullande schema, eller vad det kallas, gör att barnen inte behöver vara heltid på förskolan. Det känns skönt tycker jag. Sen så ska alla övriga aktiviteter passas in, men det ligger väl i vardagens utmaning. Barnen inskolas nu för fullt. Det går bra för dom. Och för oss. Just nu är dom där själva och jag sitter hemma med kaffekoppen. Det är inte så att jag tar tillvara på att jag är ensam hemma mitt på dagen. Inga större renoveringsprojekt pågår. Ingen dammsugare som brummar. Men tids nog blir allting gjort. Eller så blir det inte gjort och det kan bli bra det med. Det är inte så många stunder den här sommaren som jag har suttit så här. Mitt i ingentinget. Också ett sätt att ta tillvara.

*= Höst behöver nödvändigtvis inte innebära höstväder. Jag syftar mer på den nystart hösten är i vardagslivet.

Utanför mitt köksfönster

Här står jag i mitt kök och rör ihop en citronkräm. Den som tittar noga kan även se att jag har ett retrorätt förkläde på mig. Solen sken, två sorters kakor(kladdkaka och italiensk citronkaka) var nästan klara och mina fina Skånesläktingar parkerade just utanför. Vilken glädje! En annan källa till glädje är att vi börjar få bort det bruna på vårt hus och istället har vi vitt vitt vitt. Fönsterfodret på bilden var exempelvis brunt förut. Sedan håller vi på att bygga ny farstukvist, i alla fall nya stolpar och räcken. Mindre kurvigt, mera stelt. Skön känsla när sådant man planerat och pratat om blir verklighet. Även om det mesta tar så mycket längre tid än vad man skulle önska. Men hörrni, är det nåt vi har så är det tid!

Väskorna packade!

Imorgon är det dags. Jag ska följa bröderna H på inskolning. Jag tror vi är redo. När jag pratar om förskolan med Aron så vinkar han och säger hejdå. Eller gågå. Jag tolkar det som att han fattat grejen. Alternativt minns han hur det var förut. Han har ju en kort förskolekarriär bakom sig. För Elia är detta däremot nytt. Men jag känner ingen oro. Tror jag. Ingen bävan inför att lämna bort dom. Fast lite pirrigt är det. Det ska jag inte sticka under stol med! Kom igen måndag, nu kör vi!

Veckofinal!

Knöt ihop påsen i sopkorgen i köket. Kom att tänka på dess innehåll. Hela dagen låg i påsen. Den sönderkastade gröttallriken. Nu har lillebror börjat också... Ett gäng kaffefilter med sump. Kärnhus och skal från frukten jag använde till fruktsalladen. Korv med bröd som det bara tagits en tugga av. Chicken Tikka-kryddpåse. Det av citronen som blev kvar efter tillverkandet av Italiensk citronkaka. En av gästerna som åt den sa att det var den godaste kakan han ätit på länge. Det värmde mitt lilla bagarhjärta. I påsen låg säkert ett och annat snorpapper, torkamunnenpapper och ojjagspilldeutmjölkenpapper. Och blöjor. Säkerligen ett knippe icakvitton. Åsså den där frukostmackan som ingen åt upp. Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi idag ätit gott, visat känslor och tömt kroppen på olika vis.

Målarvila

Jag har börjat måla gårdshuset. Det är faktiskt en slags vila. Att få göra nåt annat än alla vanligheter. Att hinna tänka. Att se direkta resultat. Att kunna visa våra gäster vad jag har presterat. Vi visar ju sällan med beröm upp sopkorgen som rymmer alla blöjor man bytt under dagen eller hur mycket tvätt man tvättat och hängt upp. Dom där vanligheterna som rullar på dag ut och dag in. Det är sällan något som uppmärksammas och beröms. Det bara förväntas. För att det är så vanligt. För att alla gör det. Eller i alla fall någon i varje hushåll. Vanligtvis.

Att luta åt Gud

Äntligen satte jag mig här. I uterummet med en kopp te och en bok. En bok sprängfylld med vardagliga sanningar. Tomas Sjödins krönikesamling "Jag lutar åt Gud". Läsvärd både för dig som lutar åt Gud och dig som inte gör det än. Just nu faller skymningen lätt. Vår ljusslinga i uterummet sprider ett mysigt sken. Fullmånen gör sig synlig på himlen. Det är så fridfullt. Just nu väljer jag att vara i detta. Ignorerar myggen och molnen som skymmer månen. Imorgon får vänta ett tag. Avrundar med ett citat ur boken: "Också själen behöver gå i morgonrock och tofflor ibland och dra benen efter sig. Oavsett om detta leder till ny inspiration och nya friska tag eller inte är hasande en del av livet."

Dom är mitt favoritmotiv

Igår bakade jag och Aron medan lillis låg och sov. Aron var så söt i förklädet. Blev frestad att ta ett kort och visa för allmänheten. Hejdade mig. Barnkort i all ära, men dom är ju mest speciella för närmast anhöriga. Men jag tror det är naturligt. Att man som förälder tycker att ens barn är alldeles underbar och speciell. Trots allt gnäll, skrik och utspilld mat. Att man gärna visar upp sitt fina barn. Det är dock inte alla som får uppleva detta. Jag känner till två familjer som akut fått ta hand om varsitt barn. Små barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Barn som i tidig ålder fått se sånt som en del aldrig behöver se under hela sin livstid. Det ger lite perspektiv. Att jag behöver städa köket efter bakningen som så klart urartade känns som en fis i rymden. Tryggheten är så värdefull. En stund senare fikar vi chokladbollar och rabarbersaft. Emellanåt är livet idylliskt.