Dom är mitt favoritmotiv

Igår bakade jag och Aron medan lillis låg och sov. Aron var så söt i förklädet. Blev frestad att ta ett kort och visa för allmänheten. Hejdade mig. Barnkort i all ära, men dom är ju mest speciella för närmast anhöriga. Men jag tror det är naturligt. Att man som förälder tycker att ens barn är alldeles underbar och speciell. Trots allt gnäll, skrik och utspilld mat. Att man gärna visar upp sitt fina barn. Det är dock inte alla som får uppleva detta. Jag känner till två familjer som akut fått ta hand om varsitt barn. Små barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar. Barn som i tidig ålder fått se sånt som en del aldrig behöver se under hela sin livstid. Det ger lite perspektiv. Att jag behöver städa köket efter bakningen som så klart urartade känns som en fis i rymden. Tryggheten är så värdefull. En stund senare fikar vi chokladbollar och rabarbersaft. Emellanåt är livet idylliskt.