söndag 28 april 2013

Ett inlägg för en söndag

Det är ju ändå söndag, så jag passar på att skriva om Gud och sånt. I helgen har en mening gått på repeat i mitt huvud: "Det är Jesus som är skillnaden". Skillnaden mellan hopp och hopplöshet. Och mycket mer än så. Det går inte att begränsa Gud. Att förklara min tro med ord blir lätt platt. Men i allt som sker, allt som händer mig, har jag min tro på Jesus. Med ett hopp riktat mot en himmel. Min tro ger inget frikort genom livet. Det måste jag möta som alla andra. I mötet med livet är jag dock aldrig ensam. Flummigt, men sant. Det är det som är skillnaden.

torsdag 25 april 2013

Tranan och kråkan

Min farmor har flyttat till ett äldreboende. Själva flyttdagen var mer känslomässigt omtumlande än vad jag hade trott. Mitt i den sorg som kändes för att en epok var slut, fanns också glädje över hur bra det blev. En fin och ljus lägenhet med god service och trygghet. Precis vad farmor behöver. När jag satt där i nya lyan började jag fundera på hur det blir när min generation ska in på äldreboenden. Vi som är vana att göra om allt. Vi tar ner den där väggen, byter fönster, nej det där kaklet kan jag inte leva med och golvet måste självklart bytas ut också eftersom det har fel nyans. Att vara nöjd med vad man har är inte riktigt den melodin. Det ska vara så genomtänkt personligt så till slut ser alla hem djärvt svartvita ut. Här hemma står vi i startgroparna för projekt takkupa. Roligt och skrämmande på samma gång. Och när vi är klar med det har vi något annat som vi vill förändra. Uppdatera. Förbättra. Göra som vi vill ha det. Det ligger en tjusning i det. Har man inget bättre att visa upp vad man åstadkommit i livet, så kan man alltid visa ett kaklat badrum. Eller vad nu den här renoveringshetsen står för. Någon gång ska man väl hinna bo också? "Mamma Mu bygger koja" är en flitigt läst bok här vid nattning. Där bygger några barn en koja och går sedan därifrån. Kråkan förfasar sig över detta och undrar varför dom ska gå nu när kojan är klar. När allt kommer omkring är kanske inte den boken så fantasifull. Det är väl så det fungerar. Vi bygger en sak och går sedan vidare till nästa. Vi stannar inte upp och lever i det vi har. Jag menar inte att det är fel. Bara man lever nånstans. När farmors nya hem möblerades upp frågade hon återkommande "var har jag haft den här". Var sak har sin plats. Ett försök att återskapa sitt tidigare hem. För det är ju så det ska vara. I min värld tänker jag mer att nu har jag chansen att göra det på ett nytt sätt. Och samtidigt, när jag nu kliver in hos farmor känner jag igen mig. I igenkännandet finns trygghet. Ibland behöver man inte göra det så märkvärdigt.

fredag 19 april 2013

I all hast 34 bast

Igår fyllde jag 34. Förvånad över att tiden går långsamt. Var det inte en halv evighet sen jag fyllde 30? Hur som helst så blev det en varm-i-hjärtat-dag. Först och främst min älskade familj. Många dagar känns det som blod, svett och tårar. Alla dagar känns dock som kärlek. Och att på självaste födelsedagen hinna sitta hela familjen och äta frukost ihop var bästa starten. Anländer till jobbet. Öppnar dörren till arbetsrummet. Tänker av reflex tända taklampan, men då ser jag att kollegorna redan sitter där. På mitt skrivbord står en liten bakelse med ett tänt ljus i. Min kaffekopp är fylld med kaffe. Dom sjunger och jag spricker inombords. Vilken livets förmån att ens väg korsas av så fina människor. I matbutiken träffar jag en vän som var på väg till mig med en blomma. Och som ni vet. Det är inte sakerna det handlar om. Det är dom där tecknen som visar att man är omtyckt. Att någon tänker på en. Att för någon är man viktig. Att höra min systerdotters stämma i telefonsvararen får hjärtat att svämma över. Ikväll var mina föräldrar och svärföräldrar här på middag. Vår familjs största supportrar. Ensam är inte stark. Nu är jag 34 år. Ung och gammal. Med livet nu.


måndag 8 april 2013

Vem får handla i matbutiken?

Behövde åka och handla mat i lördags. Mannen jobbade, så det var barnen och jag. Tog lite emot att åka iväg. Ryckte sedan upp mig med tanken att om Familjen Annorlundamamman kan åka och handla med 10 barn, så borde jag åtminstone fixa två barn. Dom är ju inga monster liksom. I butiken försåg barnen sig med varsin liten kundvagn med flagga. Vi tog oss rätt smidigt genom butiken och dom varor vi skulle köpa hamnade i kundvagnarna. Ändå kände jag mig i vägen. De äldre fina paret var ju tvungen att få välja sina avocados ifred. Oj, vad det blev trångt bland mejeriprodukterna när vårt tåg rullade in där. Stackars medelålderskvinnan som gång på gång var tvungen att runda våra vagnar. Man vill ju inte att barnen ska störa. När vi sedan skulle betala utvecklades shoppingen till en fars. Hämtade ett barn och bad honom vänta medan jag hämtade den andre. Väl tillbaka hade den förste styrt iväg med sin vagn. Så upprepades det x antal gånger innan mamman började fördela lösa hot om indraget lördagsgodis. Jag betalade och tittade mig lite nervöst omkring så att barnen inte skulle vara i vägen för någon som skulle packa sina matkassar. Men där hejdade jag mig i tanken. Vad håller jag på med? Vad tycker jag själv? Har inte jag och mina barn lika mycket rätt att ta plats i matbutiken? Vi skulle ju också handla. Vi behövde också välja avocados, plocka lite produkter ur mejerihyllan och fylla våra påsar. Vem ska gå först? Vem får komma in på ett kafé? Tog matkassarna och barnen i handen och lämnade butiken. Oftast kanske det inte är barnen som stör tänkte jag. Det är dom där stora vuxna.
Related Posts with Thumbnails