onsdag 28 september 2011

Om författaren själv får välja

Idag skulle jag träffa en kompis på ett kafé här i stan och sen skulle vi gå till Kupan. En hel perfekt kombination om du frågar mig. Dessutom anslöt min syster till kaféet som grädden på moset. Eller kanske som jordnöten på jordnötskakan. För det var det jag fikade. Jag stod där vid disken och undrade vad jag skulle välja. Skulle först ta något ur veckans erbjudande, för det tjänar man ju på. Då sa min kloka vän att det du förlorar på, det är ju om du tar något annat än det du vill ha. Därför blev det en jordnötskaka. Så god den var! Helt ljuvlig till en kopp kaffe! Sedan lät jag mig ryckas hän på Kupan. Det finurliga med att shoppa på såna ställen är ju att det knappt kostar något. Förutom tid. Jag och min vän skulle nog kunna tillbringa en hel dag i en sådan här butik. Med lätthet och glädje. Efter shoppingen promenerade jag hem och blev helt salig av alla höstfärger på löven. Så bra det kan vara. Bara så där på en onsdag.

tisdag 27 september 2011

Alla vuxna bakar inte

Efter en dag när jag inte tyckte att jag fick så mycket gjort, hämtade jag upp det rätt fint på kvällen. Det har bakats bullar, gjorts storkok på fiskgryta för bebis och mixat havregryn för att det ska gå snabbare att göra bebisgröten. Sådärja. Då har man ont i nacken även idag. (Jag brukar inte ha ont i nacken varje dag, men det lät bara så där Skäringer-bra.) Alltså det är ändå intressant hur den miljö man växer upp i liksom blir ens norm. Ta till exempel det här med bakning. Jag är uppvuxen med en mamma som har bakat massor i tid och otid. Så jag blev faktiskt lite förvånad när mina jobbarkompisar pratade om att dom inte bakar. Jobbarkompisar i samma ålder som min mamma ungefär. Att det skulle vara ett problem eller ett besvär att baka. Nu har jag mognat som människa sedan jag tog första klivet in i arbetslivet och vet att alla inte bakar, men att dom kan vara snälla ändå. Min granne till exempel. Han kanske bakar, det vet jag inte. Han har i alla fall klippt vår gräsmatta idag. Helt spontant. Jag blev så chockad av vänligheten så jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hoppas jag sa tack. Ett tack också till er som läser här och som den senaste tiden visat omtanke. Det betyder mycket!

måndag 26 september 2011

Ett steg mot något annat

Igår var deadline för en inlämningsuppgift till kursen jag läser. Tjugo minuter före midnatt skickade jag in mitt bidrag. Tjolahopp vilken kick det var att bli färdig! Ändå var detta bara en liten futtig uppgift på ett par sidor. Den handlade om elever i socioemotionella svårigheter. Hela kursen handlar ju i och för sig om det. I en av böckerna jag läste skrev författarna om att ju större problemet är desto mindre steg måste man ta. Det blir liksom övermäktigt annars. Målen måste gå att nå. Det måste vara möjligt, annars ger man upp. Om jag applicerar det på min vardag så tror jag det är bra att uppmärksamma de små stegen. Som att vi fått sänka madrassen i Elias säng eftersom han snurrar och har sig. Eller att vi tagit bort en barnstol eftersom Aron helst sitter på vanlig stol nu. Och att mannen och jag åt knäckebröd framför tv:n ikväll istället för massa kakor. Jag var dock tvungen att ta fram lite nonstop från New York till slut. Någon måtta får det väl ändå va! Är det små steg så är det! För övrigt är mina steg oftast små i jämförelse. Men nu ska man ju inte hålla på och jämföra hela tiden utan rikta strålkastaren mot sig själv och kolla om man har en bjälke i ögat. Det är så lätt att tycka. Det är så lätt att känna att man ska tycka. Ha en åsikt. Har sett två program ikväll. "Barn till varje pris" och "Landet brunsås". Jag försöker landa i vad jag tycker. Om jag nu måste det. Ska jag uttala mig när jag har två små gullungar som ligger och sussar sött samtidigt som falukorvarna och baconpaketen anfaller mig från frysboxen? Mina tankar nu är ungefär lika spretiga som mitt inlägg. Det bjuder jag på. Förhoppnings bjuder jag på mindre billig skit i framtiden. Visst borde det funka?

söndag 25 september 2011

När vi pratar med varann

Scen 1 Lördag. Frukost. Kvinnan bär på en 6-månaders bebis med nybytt blöja. Mannen sitter och brer en smörgås.

Hon: Nu har jag något positivt att berätta!
Han: Jaha...
Hon: Det var plommon i blöjan!
Han: Jaha!

Förklaring: Den där lille bebisen håller på att lära sig äta vanlig mat. Jag har förresten glömt bort hur kladdigt sånt är! Men titta här. Jag har varit ytterst tveksam till att något hamnat i bebisens mage. Upptäckten i blöjan betydde alltså att något passerat genom den lilla kroppen. Det känns hoppfullt! Ibland ångrar jag att jag inte förde mer dagbok över Arons första tid. Fast det kanske bara skulle kännas mer som stress än stöd.

Scen 2. Framför tv:n. Kvinnan ligger i soffan under en filt. Mannen sitter i en fåtölj.

Hon: Ser du att det är något annorlunda med mitt hår?
Han: (lite för lång tystnad) Ja...har du kammat det?

Förklaring: Jag (läs: kvinnan) skulle på ett efterlängtat frisörbesök i onsdags. Mina fina frisör hade dock ont i foten, så det blev ingen klippning. Men på torsdag, då ni! Igår skulle vi på kalas och jag piffade till håret aningens genom att använda plattången. Så uppskattat var det...

fredag 23 september 2011

Min studievrå

Ibland är det perfekt. Båda barnen sover. Tiden finns där. Att utnyttja. Exempelvis till att se ett avsnitt av Bonde söker fru och fika med mannen. Eller kolla genom statusar på facebook och se bilder från någon man kanske eventuellt känner någon vän till. Och sen till slut komma till skott och börja bläddra i pappersbunten för att se vad det är för uppgift jag ska göra nu. Ungefär då hör jag hur grinden skakas på ovanvåningen. Sovstunden är över. Men det ser ju i alla fall fint ut på bild. Sen bara ett tips till er småbarnsföräldrar(och övriga) där ute i världen: Är du som jag och tycker om att fördriva tid på kafé, men inte riktigt får till det varje dag med barn hit och dit. Köp hem något gotteligott och fika det hemma med den du har kär eller med dig själv. En kompromiss som smakar bra. Dessutom plånboksvänlig. Imorgon är det lördag och det betyder sovmorgon. Vad sedan verkligheten bjuder på kan vara något helt annat.

torsdag 22 september 2011

Varde ljus!

Nu är hösten här och vi har köpt en soffa till uterummet för 195 spänn. Vi gör oss redo för våren! Vi ska förvandla pensionärskuvösen till en lounge. Det blir nog bra. Sitta och hänga och dricka gott. Läsa något bra. Njuta. Nu faller mörkret över vår gård. Idag har det installerats belysning vid vår garageport. Nu behöver man inte gå in i väggen där i alla fall. Vet ni vad? Imorgon är det fredag och mannen ska inte sälja korv på kvällen. Då kan vi sitta med varsin chipsskål och känna hur bra vi har det. Och undra varför På spåret aldrig börjar. Fast först ska Aron till tandläkaren. Så tidigt så vi måste ställa väckarklockan här i sjusovarland. Hur många tror att han kommer att öppna munnen?

tisdag 20 september 2011

Idag var det kalas

Paketöppning i mamma och pappas säng. En kudde med cirkusmotiv och en bandspelare. Den sistnämnda ett Second Hand-köp för 10 kr. Hur länge kommer vi kunna hålla den presentbudgeten?

Regnet tog paus, så Aron passade på att testa sina nya arbetsredskap ute.

Elia valde att hänga i uterummet.

En del bor lite för långt bort. Så härligt att det går att busa via Skype ändå!

På kvällen var han trött. Så klart. Han har ju ändå fyllt 2 år hela dagen. Därför känns det helt okej att sista bilden är suddig. God natt!


måndag 19 september 2011

På kvällen kommer känslorna

Det är kväll och regnet smattrar på taket. Jag ligger i min säng och väntar på att Elia ska somna. Hela dagen bearbetas i mitt hjärnkontor. Jag känner att jag är trött. Jag känner att tårarna spränger bakom ögonlocken. Jag tänker inte hävda att jag är stark, för jag är så himla bräcklig. Aron har fått sjuttioelva remisser ungefär, så allt är inte bara bra. Varför säger man så när någon frågar hur det är? - Bara bra, tack. Hur ofta är det bara bra? I min kontakt med sjukvården tidigare har jag ibland känt mig dum, som att jag är där utan anledning. Typ inbillningssjuk eller fantasiont i axeln eller vad det nu är. Idag kändes det inte så. Det vi sa togs på allvar. Länge leve sjukvården säger jag! Finns så mycket bra folk där. Aron den lille stjärnan som fick dela ut ljus på Öppna förskolan idag. Som lekte och hade skoj på sjukhuset. Som trillade utanför vårt hus på asfalten så han fick en fläskläpp. Vad jag vill slåss för dig! Vad jag vill kämpa för att du ska känna att du kan och kunna acceptera när du inte kan! Vad jag vill att du ska bli en trygg människa! Det viktigaste. Du blir kanske aldrig ett NHL-proffs. Men vad gör väl det? Du är bäst ändå. Vår skatt. Mer värd än ett fett idrottskontrakt.

söndag 18 september 2011

En vädjan från en nyfiken skribent

Jag blir jätteglad när ni kommenterar något jag skrivit! Nu och då står det bara "anonym" som avsändare. Då blir jag ju nyfiken. Vem är du?

Kalas på en söndag

På tisdag fyller Aron 2 år. Han delar födelsedag med sin morfar. Idag hade vi kalas för dom båda. Vi åt bland annat tårtan på bilden. En riktigt manlig stjärntårta med rosa grädde som hade smak av lemon curd och hallonmousse som fyllning. Imorgon tar vi kalaspaus och sen fortsätter firandet på tisdag då bland annat Arons farmor och farfar kommer hit. Imorgon ska vi istället till sjukhuset igen och träffa tant läkare och tant sjukgymnast. Hur det känns? Jag vilar i trygga armar. Oavsett.

lördag 17 september 2011

Här har ni min dag

Vaknade alldeles för tidigt eller la jag mig alldeles för sent? Jag minns att jag skickade iväg en uppgift till kursen jag läser strax efter midnatt och att någon knackade på mig med en Milly-bok någon gång efter gryningen. Solen strålade. Vi gick en långpromenad hela familjen. Alla gick inte. Några åkte. Efter lunch begav jag och Elia oss till Agnes. Där bjöds det på nybakta bullar. Hennes fina mamma kom också förbi med nybakta kakor. Snacka om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle! Sedan gick jag hem. Vi planterade ett pilträd och tog bort en rabatt. Det finns en tid för allt som Predikaren säger. En tid att bygga upp och en tid att bryta ned. Men eftersom jag försöker ha ett recycle-tänk (eller är det snålhet?) så har jag försökt förflytta några blommor från den gamla rabatten till den nya. Får vänta till våren och se om det lyckats. I övrigt har det varit diverse matintag, tittat på Hugo, läst Mamma Mu, bytt blöjor, smygätit godis och sett dans-vm. Jag tror att jag närt en ballerino vid min barm. Vi ska ha sextioettårskalas imorgon. Ska förbereda lite inför det. Sen ska jag se klart Skäringers föreställning. Om du inte vill eller orkar se den, så kan du ju i alla fall se början (på svtplay). Så bra. Hon kommer in i bikini och säger typ "Ursäkta om ni blir lite chockade ni som sitter längst fram. Det är inte ofta man ser en normal kropp nu för tiden". Klockrent.

fredag 16 september 2011

After eight

Okej, jag försöker få till ett inlägg här om fredagar. Fredagar då mannen börjar jobba kl. 16. Att jag tycker det är tråkigt. Fredagar får jag för mig ska vara lite speciella. Kanske något festligare till maten. Lite mer mys, lite mindre vardag. Ibland är det svårt att åstadkomma det när jag är ensam hemma med en två-åring som bordssällskap och en liten bebis som kanske får för sig att han vill äta samtidigt som oss. Tiden mellan 16-20 (då jag utgår från att barnen somnat) kan kännas som en evighet. Hej och hå, det finns säkert någon där ute som tar sig för pannan och tänker "asså varför klagar den där kvinnan?". Det är nog därför jag har svårt att få till orden här och nu. För jag vågar knappt klaga. Fast jag kanske inte klagar. Jag bara uttrycker en känsla av tråkighet. Nu är klockan efter åtta. Det är tyst i huset. Jag har köpt hem godsaker. Jag får välja vad jag vill se på tv. Nu är det inte tråkigt. Nu ska jag passa på!

torsdag 15 september 2011

Det går inte att räkna ut allt helt enkelt

Igår skulle vi med Aron till sjukgymnasten. Eller det var 2 sjukgymnaster som skulle göra något slags test på honom. Självklart var jag spänd inför detta. Självklart åt Aron i stort sett ingen lunch innan. Självklart tickade klockan på i hastigt tempo så vi insåg att han knappt skulle hinna sova heller. Inte bästa förutsättningarna alltså. Lillebror däremot åt just innan och jag tänkte att detta blir ju perfekt. Nu kommer han att somna i vagnen på väg till sjukhuset. Vad händer? Aron somnar. Elia ligger vaken och gråter om vi inte håller i honom. Alltså vad? Aron blir väckt när vi kommit in i väntsalen på sjukhuset som är fylld av roliga leksaker. Direkt han slår upp ögonen ser han tågbanan och nappen tappar sin betydelse. Besöket hos sjukgymnasterna gick bra. Lite lustigt att se 2 vuxna människor krypa omkring på golvet och leka i hopp om att locka Aron till att ligga på mage eller rygg, springa, sätta sig etc. Skickliga är dom då som lyckas läsa av något under de få stunder dom hinner klämma och känna på benen. Aron var på topp hela eftermiddagen. Vi gick via stan för att uträtta lite ärenden. Hamnade på biblioteket, som var en succé för honom. Lillebror var fortfarande otröstlig så länge vi inte bar honom. Vi hade varit duktiga och tagit fram en fiskgryta till middag. Men anspänningen och tröttheten i axlarna gjorde att middagen serverades på Sibylla. Sen gick vi hem i rask takt. Jag bakade en mjölkfri kaka. Vi la barnen. Svärföräldrarna kom. Vi spelade spel och fikade. Slutet gott. Det är nog bra för ödmjukheten att få uppleva dagar som denna. Det tänker jag som tröst i alla fall.

tisdag 13 september 2011

Om hur en tisdag kan bli lite mer

Som ett axplock ur människorna i mitt liv. Hemma hos mig ikväll. Grannar, jobbarkompisar, kyrkpolare, mammagruppsvänninor, bloggvän och min syster. Fika och klädförsäljning. En helt vanlig tisdag. Som inte blev så vanlig, bara för det. Att det kan bli så bra bara av att skicka några sms. Repris tack!

måndag 12 september 2011

Visst är det charmigt med barn?

I torsdags målade mannen sista varvet med vit färg på vår nya garderobslösning. I fredags var Aron där uppe själv en stund. Med en orange krita. I söndags såg jag att kritan lämnat sina spår på vår svartvita tapet i hallen också. Tur det var just en orange krita. Det gifter sig ju så fint med svart och vitt.

fredag 9 september 2011

Ord på ord på ord

Ordbajseriets okrönta drottning. Så känner jag mig nu när jag sitter med första inlämningsuppgiften till kursen jag läser. Passar på när det råder en sekund av lugn här hemma. Eller passar på och passar på. Det finns så mycket viktigt annat att hinna med också. Kolla statusarna på facebook för femtielfte gången till exempel. Snart ska jag spara mitt verk. Änglagård väntar på oss. Sedan måste jag visst rädda en kille som håller på att snurra in i skafferiet. Han har nog hört hur brorsan och kusinen snackat om att det finns kex där inne.

torsdag 8 september 2011

Saker jag borde fotografera och visa er

  1. Dom nya garderoberna i vårt sovrum. Platsbyggda med en sådan där riktig och rejäl inredning.
  2. Barnmatstillverkningen i frysen. Nu är det dags igen. Har införskaffat chockrosa iskubslådor. Det blev ju faktiskt en kille den här gången.
  3. När mannen lekte trädgårdsmästare idag och skapade en jättehög med diverse ris på gården. Jag tror det blir fint.
  4. Jag där jag nu sitter vid datorn strax före midnatt. Dricker rabarbersaft och trycker i mig lösviktsgodis så jag lär bli illamående. Är man vuxen så är man.

onsdag 7 september 2011

Rödbetsbrödet

Idag har jag bakat det här brödet. Det bästa med brödet är nog att degen är rosa. Sen är det ju gott också.

Ny karriär?

Förra fredagen var vi alltså i Umeå. När jag stod i en butik och klämde på en kudde som jag funderade på att köpa, såg jag hur en kvinna log mot mig litegrann precis så där som om hon kände mig. Jag log tillbaka, men ansåg inte att det var någon jag visste vem det var, så jag vände mig mot kuddarna igen. Då kom hon gående mot mig. Tittade på mig och log. Sen sa hon: Är du butikschef här? Dagen var räddad.

tisdag 6 september 2011

Dagen då Aron inte sov middag

Då fick vi besök av Agnes. Hon håller på med spännande saker just nu. Dessutom hade hon med sig en vaniljlängd. Det är så härligt med människor som förverkligar sina drömmar! Dessutom grymt inspirerande att få vara i deras närhet. Lyckliga jag!

söndag 4 september 2011

Dagen när internet stod stilla

Igår funkade inte internet värst vidare bra här hemma. Allt vi kunde komma på var saker som vi behövde internet till. Crazy. Nu hade vi ju en livlina med mannens telefon, men ändå. Dessutom kändes det som att jag varit internetlös en evighet. När jag nu satte mig vid datorn och kollade fb-statusar och annat hade nästan inget hänt. Jag har alltså inte varit borta från cyberspace så länge. Allt är inte som det känns helt enkelt. Under min internetfria tid passade jag på att bli bjuden på musslor för första gången i mitt liv. Jag gillade det, så dom får gärna bjuda igen! Nu ska jag duka i uterummet. Idag kommer andra gäster hit och dom har med sig fisk av det där slaget som luktar en massa.

Vi åt lunch häromdagen

I fredags åkte mannen, yngste sonen och jag till Umeå. Läkarbesök för mannen och shopping för övriga. Vid lunchtid dök mannen upp på stan och vi åt lunch ihop. Vi åt lunch ihop utan att frenetiskt skära upp maten i små bitar och blåsa för att den ska få ätlagom temperatur. Vi åt lunch ihop utan att behöva vara på givakt så att inte glas eller tallrikar kom flygande. Vi åt lunch ihop utan att torka snor. Utan att lyfta upp ur barnstol. Utan att torka upp vatten. Vi åt lunch ihop och det var fint. I takt med att vi svalde maten, svalde vi också läkarbeskedet. Det var inte ett slag i magen. Mer som ett jaha. Något vi anat, men inte fått bekräftat. Att få en diagnos kan kännas begränsande. Men det kan också öppna möjligheter. Möjligheter att få rätt medicinering, träningsprogram eller vad det nu kan handla om. Det är inte hela världen, men det är våran värld. Dom tror att mannen har något som kallas för Bechterews. Alltså inte besserwisser som min bror trodde. Även om mannen har vissa såna tendenser också.
Related Posts with Thumbnails