Scen 1 Lördag. Frukost. Kvinnan bär på en 6-månaders bebis med nybytt blöja. Mannen sitter och brer en smörgås.
Hon: Nu har jag något positivt att berätta!
Han: Jaha...
Hon: Det var plommon i blöjan!
Han: Jaha!
Förklaring: Den där lille bebisen håller på att lära sig äta vanlig mat. Jag har förresten glömt bort hur kladdigt sånt är! Men titta här. Jag har varit ytterst tveksam till att något hamnat i bebisens mage. Upptäckten i blöjan betydde alltså att något passerat genom den lilla kroppen. Det känns hoppfullt! Ibland ångrar jag att jag inte förde mer dagbok över Arons första tid. Fast det kanske bara skulle kännas mer som stress än stöd.
Scen 2. Framför tv:n. Kvinnan ligger i soffan under en filt. Mannen sitter i en fåtölj.
Hon: Ser du att det är något annorlunda med mitt hår?
Han: (lite för lång tystnad) Ja...har du kammat det?
Förklaring: Jag (läs: kvinnan) skulle på ett efterlängtat frisörbesök i onsdags. Mina fina frisör hade dock ont i foten, så det blev ingen klippning. Men på torsdag, då ni! Igår skulle vi på kalas och jag piffade till håret aningens genom att använda plattången. Så uppskattat var det...
söndag 25 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Haha! Kockrent! Jag är förresten en av de som läser din blogg, trevligt!
Föll visst bort ett "l" där...
Ja man blir ju så inspirerad att forsätta piffa till sig.. eller hur :-)
:-D
Skicka en kommentar