Vem vill bli pensionär?

En fredag med skiftgång. Kommer hem från jobbet, tar en snabbdusch och hinner tvärfika med mannen innan han åker på jobbet. Eller jag tvärfikar inte. Sitter kvar med tekoppen än. Båda barnen sover och jag laddar för några intensiva timmar innan det är dags för dom att sova igen. Jag har inte hängt med så mycket i den här pensionsdebatten. Jag tycker ändå att den blir lite överdriven. Alltså till statsministerns fördel. Dom där skämtteckningarna om att gamla människor som knappt kan gå ska jobba. Eller skola om sig till något helt opassande. Överlag är jag ingen förespråkare av att jobba. Jag är dock för sysselsättning. Jag tycker det är en intressant tanke att höja pensionsåldern. För dom som har hälsan och arbetsuppgifter som kan anpassas så klart. Kära vänner, jag har en naiv syn på livet kan tyckas. Kan så vara. Personligen har jag aldrig trott att jag ska bli pensionär. Jesus hinner väl komma innan. Särskilt om jag ska jobba till 75.

Älska barnet!

Igår, äntligen, lyckades jag och min väninna ha tid samtidigt för ett samtal. Hon som just fått barn. Det var en glädje att ta del av hennes förlossningshistoria. Höra hennes lyckliga stämma. Ana nybebisjoller. Det varade dock inte länge för när väninnan förde telefonen mot sonen så avslutade han samtalet med en liten fingertryckning. Inte illa av en treveckors! Men, hörrni! Alla barn föds inte in i familjer med föräldrar som tar emot sina barn med tindrande ögon. Alla barn blir inte kramade just för att dom är den dom är. Alla barn blir inte ivägsläppta för att pröva sina vingar. Testa sina gränser. För att sedan få återvända till den trygga vuxna människan som står kvar. Väntar. Längtar. Älskar. Det tar väldigt mycket energi av mig att bearbeta mötet med dessa trasiga barn som jag träffar i jobbet. Även fast jag bara är pedagog. På ett vis är det ju så enkelt. Att älska ett barn. Göra sitt bästa för att ge barnet det han eller hon behöver. Och ändå verkar det vara så svårt. Tycka vad du vill om skolan, men där finns människor som sliter sitt hår och går över gränsen, för att elever, på olika vis, ska överleva. Det saknas ofta pengar i skolan, men det saknas sannerligen inte engagemang för att eleven ska få må bra! Struntar i om jag är partisk. Jag har rätt i alla fall! Så de så!

Om melodifestivalen

Jag är uppvuxen med melodifestivalen. När jag var ung så var det inte insamlingsgalor var och varannan helg på tv. Jag minns faktiskt inte så mycket tv-tittande så här rent spontant. Melodifestivalen. Då dukades det upp med skålar fyllda med chips, ostkrokar, godis och säkert något annat gott. Det var då man åt. Åtminstone minns jag det så. Läskeblask. Och ett program som aldrig tog slut. Jag var trött redan som barn även om min mamma alltid sagt att jag inte behöver så mycket sömn. Det är för övrigt samma mamma som ser sömnen som lösningen på det mesta. Har du ett prov i skolan? Se till att sova ordentligt! Är du sjuk? Se till att sova ordentligt! Jag somnade ofta framför melodifestivalen. Vi hade bäddat med våra täcken framför tv:n. TV:n som satt ihop med en ställning med hjul. Det var annat än plattisarna det! Det fanns ingen fjärrkontroll på den tiden. Inte hemma hos oss iallafall, så vi förbrände 2-3 ostkrokar varje gång vi skulle höja volymen. Jag minns inte att jag drömde om att stå på melodifestivalscenen. Det är väl mer i vuxen ålder. Tänk att få vara programledare! Lät fantasin flyga iväg medan jag borstade tänderna ikväll. Viftade med armen. Levde mig in i rollen. Slungades tillbaka till verkligheten med mitt flottiga hår och nergrötade tröja i samma veva som tandkräm rann nerför kläderna.

Denna kyla kräver ett inlägg

Första gången jag vaknade imorse kände jag mig så glad. Vi är hos mina föräldrar. Lugn, ro och massa godsaker. Somnade om. Vaknade efter någon timme. Kollade termometern. - 42. Jag la mig under täcket igen. Det är bedårande vackert ute idag. Men det väljer vi att se genom fönstret.

Ett litet försök

Testar nu för första gången att blogga från telefonen. Det gäller ju att samarbeta med nya teknik även om just den här är rätt gammal. Nu är jag på väg till soffan för att försöka ta reda på vart vi är på väg.

Tack för i helgen!

Stänger dörren till en fin helg. I lördags, alltså igår, var första lediga dagen tillsammans för jag och mannen på väldigt länge. Det blev en långpromenad till second hand där vi åt korv och fikade tillsammans med mannens föräldrar. Det gemytliga med kaféet där är att man pratar med alla förbipasserande som man känner. Det är som ett enda stort mingelparty. I anslutning till kaféet ligger passande nog barnavdelningen där Aron fördrev större delen av tiden. På kvällen kom mannens föräldrar hem till oss och tog hand om våra barn medan vi drog iväg på middag på stan och sedan bio. Oj, så roligt det var! Idag har jag och mannen åkt skidor, vi har ätit hos hans föräldrar och haft goda vänner på fikabesök. Lagade kalops till middag som final på en mysig helg. Det är skönt att ta det lugnt, men det kan vara skönt att göra någonting också. Det ligger en avslappning i även det. Att få umgås ensam med mannen är så värdefullt. Att få äta middag tillsammans utan att samtidigt mata, torka, muta, trösta. Att se film tillsammans utan att pausa för att en behöver springa en trappa upp och ge napp till gråtande barn. Att åka skidor tillsammans och skratta åt den frånvarande konditionen. Vardagligheterna tar så mycket plats. Det gäller att armbåga sig fram så att vi alltid har utrymme för varandra. För det som är vi.

Finns det större sängar?

Dom sover nu. Mina små juveler. Den ene reagerar på minsta rörelse, den andre snarkar som en gammal människa. När dom ska somna på kvällen känns det ofta som en kamp. Som att jag har världens minsta tid och bara vill få det överstökat. Nu när sömnen råder, skulle jag kunna lyfta upp dom bara för att få andas in deras underbara väsen. Det är så märkligt den här kärleken. Några nätter på raken har vår säng varit belamrad med hela familjen. I tanken, eventuellt, är det mysigt. Den ene sonen vill ligga nära mamma, den andre vaknar så fort man rör honom. Mamman, ja hon vill bara sova. Det slutade i natt med att jag la mig skavfötters med övriga familjen. Ibland är det bra att vara kort. Lite benutrymme har sällan varit ett bekymmer för mig. Dom sover nu. Mina små juveler. Hur skönt det än är, så längtar jag redan efter att få vara nära dom igen. Efter en god natts sömn i rymlig säng.