Hur mår själen?

"Hur mår han i kroppen och själen?" Idag var det dags att utvärdera och skriva nytt individuellt program för Aron på habiliteringen. Han själv var inte med. Det var mannen, jag, en sjukgymnast och en kurator. Under en timmes tid gick vi igenom hela livet ungefär. Hur vardagen fungerar och inte fungerar. Det vi funderar på och kanske sådant vi inte tänkt på än. Det är ganska tröttsamt att vara på en sådan träff. Men fantastiskt skönt att sitta där tillsammans med honom som jag älskar. Trots våra få år som föräldrar har vi hunnit med ett gäng träffar liknande den här. Vi låter varandra prata. Vi vet att det är okej att vi uppfattar saker olika. Att vi tycker olika saker är viktiga. Att det inte är en motsättning, utan en styrka. Det är massa frågor som avverkas. Det är toalettvanor och bordskick. Kompisar och turtagning. Gå i trappor och sova på natten. Sen kom frågan: "Hur mår han i kroppen och själen?" Jag brast lite inombords. Kände hur berörd jag blev. För det är ju det viktigaste. Att få må bra. Då menar jag inte ett liv utan värk och krämpor, utan ett liv där man får känna sig trygg i den man är och känna att man ändå är helt okej. Är inte det vår viktigaste uppgift som föräldrar? Att skapa förutsättningar för denna trygghet. Jag tittar på honom när han sover tillsammans med en skattkista och en agent ur Bilar 2-filmen. Där och då. Så trygg. Låt det fortsätta.

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know,
It is well, it is well, with my soul.