Från en känslig förälder

Förra söndagen fyllde Elia 3. Dagarna runt födelsedagen var jag fylld av sentimentala tankar. Jag kastades tillbaka till hur det var för tre år sedan, för att sedan kastas tillbaks till nu. Till nuet där Elia är så levande. Sådan självklar del av vår familj. Vi fyllde i ett häfte i morse inför treårskontrollen på BVC. En fråga var något i stil med: Vilka egenskaper uppskattar du mest hos ditt barn? Mannen och jag tittade på varandra och konstaterade ju att det var hela han. Det går inte att plocka ut en särskild del, vi uppskattar den människa som han är. Röjde upp bland leksakerna som låg utspridda kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för en liten stund sedan. Stannade upp vid ett legobygge. Översvämmades av föräldrakänslor. Hur orkar man vara förälder egentligen? Alla dessa känslor. Jag har varit arg så kroppen nästan skakat idag. När jag ser legobygget bryter jag nästan ihop av gråt. Dessa små människor som jag har nåden att få dela livet med. Tror jag går en trappa upp och bara ställer mig och tittar när dom sover. Hur orkar man vara förälder egentligen? Jag tänker på all denna kärlek. Jag tror att jag spricker. Sedan finns ju det där andra också. Oron. När jag tänkte på det här att få barn förr såg jag nog mest styra barnvagn och värma välling framför mig. Jag tänkte aldrig på oron. Allt det där som inte blir som man tänkt sig. Allt som man inte visste kunde vara något att oroa sig för. Men det ryms också i den där kärleken. Som jag säkert skrivit tidigare så har föräldraskapet gjort mig mer ödmjuk till livet. Tårarna och alla dessa träffar är en bisak. Kärleken till mina barn. Oerhörd. Obeskrivlig. Jag böjer mitt huvud och tackar för förtroendet.