Att bli bekant med CP

Historien fortsätter. Tidigare i detta ämne finns att läsa exempelvis här och här. Röntgenbeskedet visade att Aron har en liten ärrvävnad på vänster hjärnhalva. En skada som nog uppkom i samband med förlossningen. Ni hjärnbevandrade vet att halvorna styr motsatt sida på kroppen. Alltså den vänstra hjärnhalvan styr den högra sidan av kroppen. I nuläget vet vi alltså inget mer än att Aron är stelare i höger ben. Vi vet också att han inte kommit igång med talet. Och jag tror att språket sitter i vänster hjärnhalva. Han har dock god förståelse och kommunicerar mycket på sitt sätt. När man är 2,5 år spelar det inte så mycket roll att man haltar lite när man springer. Eller att man måste lyfta upp armen samtidigt som man springer för att balansera. Ibland tänker jag på när han är 10 år äldre. Då kanske det spelar mer roll. Ibland tänker jag också på hur det varit om det blivit kejsarsnitt direkt. Fast det gör ingen skillnad att jag tänker på det. Skadan finns ju där ändå. Jag tycker det är skönt när människor vet om hur det är. Därför berättar jag gärna när någon vill lyssna. Även om jag fortfarande har svårt att ta ordet CP-skada i mun.

Livet efter blöjan

Barn använder visst inte blöjor hela livet. Det känns hoppfullt. Igår ville Aron sitta på pottan. Framsteg. Resultat? Han släppte en fis. Undra om han alltid kommer vara så fin i kanten att han går på toa för att prutta? När Aron var knappa året satt han på pottan typ två gånger och gjorde både ettan och tvåan. Jag skulle säga att det var mer lyckträffar än kunskapskännedom. Vid en av de gångerna kände jag sådan stolthet. Hur reagerar jag spontant då? Jo, fram med mobilen och tar en bild på den fine sonen som sitter på pottan och ler. Skickar bilden till min syster och känner mig så där lagom mallig. Vad händer? Pojken och pottan tippar. Plockade fram ödmjukheten och torkade bort skiten.

När är det mysigt?

En kollega berättade en historia ur hennes familjs verklighet. När dom hade dukat upp med godsaker, tv:n visade favoritprogrammet och ledigheten lagt sitt skimmer över det vardagsgrå, då låg barnen i soffan och bråkade. "Sluta bråka, nu ska vi ju ha fredagsmys!" Finn fem fel i den meningen liksom. Vi skrattade åt situationen. Det kan man göra i efterhand. Kollegan berättade sen att dom köpt en ny soffa och att fredagsmyset nu brukade infinna sig. Om det nu beror på soffan eller på att barnen blivit äldre kan man ju undra. Det gäller att hänga med när man lever tillsammans med barn. Fånga guldstunderna. Överleva gnällgråtförtvivlanbajsskrikspott-träsket. Vår fina lördag idag kan beskrivas på olika sätt. På förmiddan hann vi grilla korv ute, åka skoter, åka pulka, skotta snö, kasta oss i snödrivor, sparka (spark) och nästan se solen. Samtidigt hände massa gråtrelaterade saker också som gör att jag som vuxen är på helspänn för att det ska bli så bra som möjligt. Mycket väsen för ingenting känns orättvist att säga. Men det går åt en hel del energi bara för att ta sig ut och grilla en korv. Skickade ett frestande mms från vår grillstund. Frestade med det fina. Gemenskapen, elden och korven. Gråt och skrik gör sig inte så bra på bild. Inte heller i minnet. Därför väljer jag att minnas detta som dagen då Elia i färgsprakande overall gjorde sin entré på snöhyddohögtidens underbaraste plats! Känner glädje över att det ljusa fortfarande dominerar i mitt liv!

Älska barnet!

Igår, äntligen, lyckades jag och min väninna ha tid samtidigt för ett samtal. Hon som just fått barn. Det var en glädje att ta del av hennes förlossningshistoria. Höra hennes lyckliga stämma. Ana nybebisjoller. Det varade dock inte länge för när väninnan förde telefonen mot sonen så avslutade han samtalet med en liten fingertryckning. Inte illa av en treveckors! Men, hörrni! Alla barn föds inte in i familjer med föräldrar som tar emot sina barn med tindrande ögon. Alla barn blir inte kramade just för att dom är den dom är. Alla barn blir inte ivägsläppta för att pröva sina vingar. Testa sina gränser. För att sedan få återvända till den trygga vuxna människan som står kvar. Väntar. Längtar. Älskar. Det tar väldigt mycket energi av mig att bearbeta mötet med dessa trasiga barn som jag träffar i jobbet. Även fast jag bara är pedagog. På ett vis är det ju så enkelt. Att älska ett barn. Göra sitt bästa för att ge barnet det han eller hon behöver. Och ändå verkar det vara så svårt. Tycka vad du vill om skolan, men där finns människor som sliter sitt hår och går över gränsen, för att elever, på olika vis, ska överleva. Det saknas ofta pengar i skolan, men det saknas sannerligen inte engagemang för att eleven ska få må bra! Struntar i om jag är partisk. Jag har rätt i alla fall! Så de så!

Finns det större sängar?

Dom sover nu. Mina små juveler. Den ene reagerar på minsta rörelse, den andre snarkar som en gammal människa. När dom ska somna på kvällen känns det ofta som en kamp. Som att jag har världens minsta tid och bara vill få det överstökat. Nu när sömnen råder, skulle jag kunna lyfta upp dom bara för att få andas in deras underbara väsen. Det är så märkligt den här kärleken. Några nätter på raken har vår säng varit belamrad med hela familjen. I tanken, eventuellt, är det mysigt. Den ene sonen vill ligga nära mamma, den andre vaknar så fort man rör honom. Mamman, ja hon vill bara sova. Det slutade i natt med att jag la mig skavfötters med övriga familjen. Ibland är det bra att vara kort. Lite benutrymme har sällan varit ett bekymmer för mig. Dom sover nu. Mina små juveler. Hur skönt det än är, så längtar jag redan efter att få vara nära dom igen. Efter en god natts sömn i rymlig säng.

21 januari

Också känd för att vara kramens dag. Enligt mina förfäder är detta dagen då solen orkar sig över Storberget, vilket kan beskådas från min föräldrars hus. Ett sant vårtecken som får en att hoppas. Detta är dagen då min svåger föddes. Alltså inte idag precis då utan för x antal år sedan. Detta är också dagen då mannen föddes. Solen gick upp och det blev dag. Mannens mormor fick, eftersom hon hade hand om mannen så mycket när han var liten, välja vilket andranamn mannen skulle ha. Hon hade fattat tycke för den där versraden som var ett citat från några Kinamissionärer om jag minns rätt. Dom dära missionärerna, om dom nu var missionärer, hade utifrån den textraden, som säkert var längre och mer ordrik, gett ett av sina barn namnet Dag. Mannen fick därför heta Dag i andranamn. Saker med en historia blir ofta finare. Solen gick upp och det blev dag. När det blev dag här denna lördag hade vi varit vakna till och från hela natten på grund av ett febersjukt 10-månaders barn. Det gråtande barnet som vi kan kalla honom idag. När mannen skulle få sitt paket grät fortfarande gråtande barnet och det större barnet började gråta eftersom paketet inte var till honom. Åh, vad det är mysigt med barn! Vi fick färska frallor levererade i brevlådan och det förhöjde frukosten, men sänkte tyvärr inte volym på det gråtande barnet, som ibland fick gråthjälp av brorsan. Det blev en trevlig dag ändå. Kalasfika. Fick till slut ringa sjukvårdsrådgivningen och få rådet att ge gråtande barnet en tesked vätska (kaffe?) varannan minut. Det, och att mina föräldrar stannade, hjälpte. Det gråtande barnet försvann och ersattes av det lilla stackars sjuka barnet. Samtidigt som vi tittade på presskonferens. Livet kan bli så intensivt på nära håll att man tappar perspektiv. Jag har funderat på den här frasen "det kunde varit värre". Varför säger man så? Är det ett slags försvar? Eller för att liksom undröja eventuella tvivel att det är så synd om mig som går igenom det här? Livets baksidor smäller på oss alla på olika sätt. Det får vara jobbigt. Jag behöver inte jämföra mig med den mest extrema situation jag kan tänka mig. Bläddrade igenom mannens grattiskort innan jag la mig. Det var inte bara en hög av presentkort på skidor. Det var en hög av kärlek. Febern är på besök här som topping på vardagsslitet. Den hamnar dock i skymundan när jag tänker på allt gott som drabbar oss. Känner sådan tacksamhet över familj och vänner! Du gör livet mitt större!

En kul jul

Jag läste på en blogg som länkade till en annan blogg om att dom lät sitt barn välja ett julgranspynt varje år. Det fastnade jag för! Eftersom vi är en ganska ny familj så är det ett ypperligt tillfälle att skapa nya traditioner. Jag tyckte det lät som gulligt. Saker har en tendens att låta så i tanken. Verkligheten är ofta verklig. Jag gick med barnen till Åhléns efter lunch för att Aron skulle få välja sitt pynt. Han somnade i vagnen. Ett nytt försök gjordes när vi skulle till svärföräldrarna på middag. Hela familjen stövlade in(Elia blev buren) på Åhléns strax före middagstid. Aron är 2 år drygt. Han tjöt av lycka. Jag lyfte honom till pyntet. Direkt tog han tag i en fin uggla. För 80 kr. Jag blev lite skärrad av summan även om han gjort ett fint val. Visade honom att det fanns pynt på olika ställen. Han ryckte ner några i snabb takt. Den ömma modern tog diskret av honom dom. Medan jag stod där med massa julgranspynt i mobiltelefonmodell(julgranskulor verkar kunna se ut hur som helst nu för tiden) så tog sig Aron en runda runt i butiken. När han återvände, efter en nätt jakt av modern, hittade Aron en julgranskula. Mannen, som ville få ett avslut, undrade om Aron ville ha den och han svarade på sitt karaktäristiska "jåå". Det blev en kula helt enkelt. En fin. Det finns vissa tveksamheter till den här traditionen. Först kan man ju undra varför man låter en tvååring välja ömtåliga föremål i butik vid middagstid strax före jul. Finn fem fel liksom. Sedan köper man med den här, jämfört med vad som i övrigt hänger i granen, dyra kulan och hänger upp i sitt hem i ett par veckor. I närheten av 2 små lekande barn. Hur länge håller den? Om nu barnen ska få välja julgranspynt varje år så blir det ju ganska många i granen. Med nuvarande barnaskara blir det typ 35 stycken. Vi får kanske ha en alternativ gran i uterummet. Eller i tvättstugan. Med det sagt så tycker jag fortfarande att det är gullig tanke. Ikväll klädde vi granen. I vår familj klär man granen den 15:e eftersom detta är ett speciellt datum för oss. Aron klädde nedre delen. Det gör att det är ganska tätt med pynt på vissa ställen, medan andra är rätt glest dekorerade. Återstår att se om pyntet justeras eller ej. Granen passar in hos oss. Här är en salig blandning av det ena och det andra. Här är det långt ifrån perfekt. Igår hade jag besök av mammagruppen. Visst är det kul när folk uppmärksammar eller berömmer hur det ser ut här hemma. För jag bryr mig. Och jag tycker det är roligt med inredning. Men ändå så är det något mer än det som jag vill med vårt hem. Det bästa någon sa igår var "det är så lugnt och skönt här". Atmosfär går inte att köpa på Ikea eller kopiera från ett reportage i Sköna hem.

Tipp tapp tipp tapp...

Luciamorgon. Som traditionen bjuder kom svärföräldrarna hit i gryningen med fika. Vi såg luciamorgon ihop. Efter det drog vi iväg till Öppna förskolan där Aron gjorde premiär i luciatåget. Jag stod bakom beredd på att han inte skulle gilla uppmärksamheten. Han verkade dock trivas på scenen. Gjorde rörelser och kostade till slut på sig att dansa lite. Då hör jag bekanta ljud från publiken. Elia sjunger med så gott han kan. Klart han gör det. Han har ju varit med och övat sångerna han med. Luciamorgon. Med föräldraögon har lucia blivit något annat. Det kände jag idag. Lucia är uppvisningens högtid. Små barn kläs ut till olika figurer. Ställs upp på rad och sjunger fina sånger. En del rent banala, andra med djupt existentiella texter. Släkt och vänner sitter med kaffekopp och lussebullar och försöker få ett bra foto i dunklet. Lucia är fikats högtid. Och idag, just nu för oss, känns lucia som en riktig myspys dag. Även om sockernivån är på topp. Dom där små nissarna mig upp över öronen lycklig!

I min vackra vita vintervärld

Till slut kom snön! Om den är här för att stanna återstår att se. När Aron steg ut i friska luften, gapade han och tog emot snöflingorna i sin mun. Så fascinerad han var! Fötterna sjönk ner i snön och han skrattade åt lilla Grace, min systers hund, som skuttade fram i snön. Att få vara med och upptäcka livet genom barns ögon är en förmån! Idag var snön på allas läppar. Alla samtal inleddes med en kommentar om vädret. Som vanligt. I den här stan längtar man efter snön för att det ska bli ljusare. Eller för att det ska gå att köra skoter. Eller så längtar man inte efter snön, för man vill inte skotta. I den här stan finns det en två-åring som inte riktigt kommer ihåg snön från förra vintern. Som låter sig imponeras av allt det vita. Som gapar mot himlen och tar emot. Ler mot sina snöiga skor. Och som uttrycker visst missnöje mot att behöva gå in...

Att få sig en kram från högre ort

Idag har jag varit på habiliteringen för att göra en så kallad individuell planering för Aron. Jag kände mig ledsen innan. Det har varit och är många träffar och diverse sjukhusbesök den senaste tiden angående sonen. Jag är alltid ledsen innan. För jag blir påmind om att allt inte bara är bra. Vore allt bara bra skulle inte samhällets olika resurser öppna sina armar på det här sättet. Det är fantastiskt hur bra vi har det här i Sverige. Men ändå. Varför ska en sjukgymnast och en arbetsterapeut behöva klämma på min sons ben? Varför är jag ledsen när det ändå bara är en lindrig skada? Jag sitter på träffen och gör planeringen och är inte ett dugg ledsen. Känner mig varm inombords. Dom tar hand om oss. Har med mig Elia i vagnen som sover hela tiden. Går iväg till en väns arbete som just idag också är en öppen förskola. Aron har varit med honom under träffen. Han bjuder mig på kaffe och saffransskorpa. Aron sätter sig bredvid och knaprar han med. Så klart. Känner mig varm inombords. Tackar för hjälpen och kaffet och går vidare. Promenerar till Kupan. Aron somnar i vagnen. Jag fyndar fina barnkläder och duplo. När jag går hem känner jag bara hur harmonisk den här eftermiddagen blev. Som en varm kram. Tack Gud för den!

En liten inbjudan till något stort

"...när hela världen är så underbar att ingenting gör ont..."

Nästa söndag, tredje advent, är det barnvälsignelse för Elia kl. 11 i Pingstkyrkan. Välkomna dit! Det blir Änglafest!

Och till slut så sov barnet

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev det här. Det är fint med respons. Jag blir så glad. Kanske blev jag också taggad när en läsare med signaturen Marcus skrev att det är smidigt att värma en Billys... På nätet kan man läsa massa olika teorier och tips när det gäller barnuppfostran. Det finns mycket. Så mycket att det blir för mycket. Ändå söker jag och läser. Även fast jag vet vad jag egentligen tycker. Att man ska vara snäll mot sig själv. Tänka efter vad som passar för ens familj. Vad orkar vi med nu? Eller orkar vi med något nu för att inte behöva orka det sen. Jag tror att sunda föräldrar fattar sunda beslut. Jag tror att sunda föräldrar kan vara trötta. Jag tror att sunda föräldrar kan vara pigga. Med sunda menar jag inte här att dom håller på att motionera en massa och skippa gofikat. Hemma hos oss funkar det så att jag grubblar sönder skallen exempelvis när det gäller våra barns utveckling, matvanor och sömnmönster. Mannen verkar ofta rätt oberörd. Till slut måste jag bara få bolla lite tankar med honom. Eller så konstruktivt är det inte. Det handlar mer om att jag får ett smärre sammanbrott. Mannen lyckas ibland tolka vad jag säger och tycker det är bra, alternativt kommer han med en lösning som jag först totaldissar men efter lite eftertanke accepterar som en god idé. Sedan är det ofta han som orkar genomföra förändringen eller vad det nu är. Inte undra på det. Jag är ju vid det laget helt utmattad av alla tankar. Nu åter till det här specifika fallet med att Elia vaknade före vad man kan kalla morgon och ville äta. Förra lördagen när jag var på väg i säng bestämde jag mig för att i natt testar vi att hålla ut(liknande teorier finns att läsa om på nätet. Jag har även pratat med min mamma som testat en variant av detta på ett av sina barn). Inte ge stackars barnet mat. Mannen gjorde först en insats strax efter midnatt och satt vi spjälsängen. En bra stund innan gryning vaknade barnet igen. Jag höll honom och försökte hitta någon slags sovställning som funkade. Var det nästan 2 h? Nästa natt sov killen fram till halv 5. Jag höll i honom och sov från och till. Gråten var vårt sällskap. Natten efter det räckte det att lillsötisen fick ligga mellan oss när han vaknade där i arla morgonstund. Han somnade om och åt sin gröt när vi andra åt frukost. Så har det varit nu i en vecka. Slutet på sagan? Troligtvis inte. Är det något jag lärt mig under mina 2 år som moder är att allt kan ändras. Just när man landat i att "nu har vi en rutin", så blir helt tvärtom. Som förälder kan man bara försöka hänga med och försöka hitta tjusningen i alltihop!

Barnvagnshyfs nr. 1

Om man möter någon när man är ute och går som har barnvagn, då kan man hälsa på personen som styr barnvagnen och säga dom dära artighetsfraserna. Beroende på relation så kanske till och med samtalet blir djupare. (Känner man varandra väl uppstår sällan problemet jag ska beskriva här.) Man behöver nödvändigtvis inte börja med att sticka ner skallen i vagnen och säga något käckt typ "här ser dom lite trötta ut" eller skrika lite lätt "men oj, sover dom!". Bevara barnvagnsintegriteten! Alternativt fråga om det är okej att säga hej till barnen. Ganska många som är ute och går med en barnvagn gör det i syfte att få barnen att somna. Intressant är också att många som stoppar ner huvudet i vagnen är sådana som vi knappt känner. Alltså barnen vet inte vilka det är. Ganska läskigt skulle jag tycka om ett obekant ansikte dök upp rakt framför mitt strax före sömnen slog in. Värt att påpeka att barn är också människor. Med känslor, tankar och personligt utrymme.

Det går bra nu

Titta, han äter! Havregrynsgröt, rotmos, älgkött, fisk... Det fungerar! Jag har inte förstått det riktigt än och klär mig fortfarande amningsvänligt. Fast i och för sig så var igår första dagen som han åt vanlig mat dagtid. Nu återstår en liten detalj. Det där målet i arla gryning. Låt oss säga runt klockan 4. Den tidpunkten är det rätt praktiskt att amma. Drömläget vore dock att alla bara skulle sova i frid och fröjd några timmar till och sen vakna och äta gröt. Ni läsare som varit med om detta, hur gjorde ni? Bortskämd som jag är så har jag inte varit med om detta förr. Jag tänker liksom att man sover på natten. Eller?

Om att det är både livat och glatt

Idag var dagen när gröttallriken flög i golvet och fick hamna i sopkorgen. Idag var dagen när jag bar en tvååring och samtidigt styrde en syskonvagn innehållande en bebis uppför vår stads brantaste backe. Idag var dagen när det blev filfläckar på tapeten. Idag var också dagen då jag på kvällen kände mig lycklig för att vi hunnit med så mycket. Jag var till och med tvungen att ge mannen en puss för att jag kände mig så glad. Livet alltså. Allt och ingenting på samma gång.

Om att inte veta hur

Ibland kan det vara svårt att skriva. När man gärna vill skriva något intressant, men hela ens väsen är uppfylld av en enda sak. Mat- och sovklockan hos krabaten på bilden. Det var nyss som jag gick igenom det där med att sluta amma och börja äta vanlig mat med Aron. Ändå känns det som att jag aldrig varit med om det här förut. Är varje människa unik alltså? Var på Öppna förskolan igår. Det gladde mig att fler mammor ur föräldragruppen såg lite slitna ut och pratade om att barnen sover lite tokigt just nu. Att inte vara ensam är skönt. Även om jag så klart unnar alla att få sova gott. Det brukar ju vara så att det inte börjar regna om man tar med ett paraply. Igår ställde jag fram en pall vid Elias säng och la fram en filt. Vis av förra natten då jag stod böjd vid sängen en dryg timme och förvandlades till en isbit. Vad händer? Jag sover hela natten förutom en nappinsats på 30 sekunder i arla gryning. Engångsföreteelse eller inte. Idag njuter av detta.

Min studievrå

Ibland är det perfekt. Båda barnen sover. Tiden finns där. Att utnyttja. Exempelvis till att se ett avsnitt av Bonde söker fru och fika med mannen. Eller kolla genom statusar på facebook och se bilder från någon man kanske eventuellt känner någon vän till. Och sen till slut komma till skott och börja bläddra i pappersbunten för att se vad det är för uppgift jag ska göra nu. Ungefär då hör jag hur grinden skakas på ovanvåningen. Sovstunden är över. Men det ser ju i alla fall fint ut på bild. Sen bara ett tips till er småbarnsföräldrar(och övriga) där ute i världen: Är du som jag och tycker om att fördriva tid på kafé, men inte riktigt får till det varje dag med barn hit och dit. Köp hem något gotteligott och fika det hemma med den du har kär eller med dig själv. En kompromiss som smakar bra. Dessutom plånboksvänlig. Imorgon är det lördag och det betyder sovmorgon. Vad sedan verkligheten bjuder på kan vara något helt annat.

På kvällen kommer känslorna

Det är kväll och regnet smattrar på taket. Jag ligger i min säng och väntar på att Elia ska somna. Hela dagen bearbetas i mitt hjärnkontor. Jag känner att jag är trött. Jag känner att tårarna spränger bakom ögonlocken. Jag tänker inte hävda att jag är stark, för jag är så himla bräcklig. Aron har fått sjuttioelva remisser ungefär, så allt är inte bara bra. Varför säger man så när någon frågar hur det är? - Bara bra, tack. Hur ofta är det bara bra? I min kontakt med sjukvården tidigare har jag ibland känt mig dum, som att jag är där utan anledning. Typ inbillningssjuk eller fantasiont i axeln eller vad det nu är. Idag kändes det inte så. Det vi sa togs på allvar. Länge leve sjukvården säger jag! Finns så mycket bra folk där. Aron den lille stjärnan som fick dela ut ljus på Öppna förskolan idag. Som lekte och hade skoj på sjukhuset. Som trillade utanför vårt hus på asfalten så han fick en fläskläpp. Vad jag vill slåss för dig! Vad jag vill kämpa för att du ska känna att du kan och kunna acceptera när du inte kan! Vad jag vill att du ska bli en trygg människa! Det viktigaste. Du blir kanske aldrig ett NHL-proffs. Men vad gör väl det? Du är bäst ändå. Vår skatt. Mer värd än ett fett idrottskontrakt.

Det går inte att räkna ut allt helt enkelt

Igår skulle vi med Aron till sjukgymnasten. Eller det var 2 sjukgymnaster som skulle göra något slags test på honom. Självklart var jag spänd inför detta. Självklart åt Aron i stort sett ingen lunch innan. Självklart tickade klockan på i hastigt tempo så vi insåg att han knappt skulle hinna sova heller. Inte bästa förutsättningarna alltså. Lillebror däremot åt just innan och jag tänkte att detta blir ju perfekt. Nu kommer han att somna i vagnen på väg till sjukhuset. Vad händer? Aron somnar. Elia ligger vaken och gråter om vi inte håller i honom. Alltså vad? Aron blir väckt när vi kommit in i väntsalen på sjukhuset som är fylld av roliga leksaker. Direkt han slår upp ögonen ser han tågbanan och nappen tappar sin betydelse. Besöket hos sjukgymnasterna gick bra. Lite lustigt att se 2 vuxna människor krypa omkring på golvet och leka i hopp om att locka Aron till att ligga på mage eller rygg, springa, sätta sig etc. Skickliga är dom då som lyckas läsa av något under de få stunder dom hinner klämma och känna på benen. Aron var på topp hela eftermiddagen. Vi gick via stan för att uträtta lite ärenden. Hamnade på biblioteket, som var en succé för honom. Lillebror var fortfarande otröstlig så länge vi inte bar honom. Vi hade varit duktiga och tagit fram en fiskgryta till middag. Men anspänningen och tröttheten i axlarna gjorde att middagen serverades på Sibylla. Sen gick vi hem i rask takt. Jag bakade en mjölkfri kaka. Vi la barnen. Svärföräldrarna kom. Vi spelade spel och fikade. Slutet gott. Det är nog bra för ödmjukheten att få uppleva dagar som denna. Det tänker jag som tröst i alla fall.

Visst är det charmigt med barn?

I torsdags målade mannen sista varvet med vit färg på vår nya garderobslösning. I fredags var Aron där uppe själv en stund. Med en orange krita. I söndags såg jag att kritan lämnat sina spår på vår svartvita tapet i hallen också. Tur det var just en orange krita. Det gifter sig ju så fint med svart och vitt.