Glädjen är stor, syster och bror

Landningsbanans lampor lyste rakt mot mig. Det kändes i mig. Som att längtan tilläts. Om bara några minuter skulle jag få krama om min lillebror och hans son. Jag tycker om mina syskon så mycket att det gör ont i mig att jag inte har möjlighet att träffa dom varje dag om jag vill. För att jag nu inte ska gå och ha saknadsont hela tiden stänger jag på något vis av. Flyttar längtan långt bak i tankeverksamheten. Men då, som idag, plockar jag fram känslorna. Det må låta löjligt, men det är en tio-i-topp-känsla att veta att man ska få träffa någon man alltid längtar efter. Som grädden på moset är det fantastiskt att ha med sig barn som inte spar på krutet. Som inte funderar på hur man ska bete sig, utan hänger sig åt sina glädjekänslor. Landningsbanans lampor lyste rakt mot mig. Nu är dom i vårt hus. Julklappar känns överflödiga.

Jesus. Jag vet inte. Amen.

Ibland återstår det bara att be. Det finns inget annat jag kan göra. Det är roligt att få vara hjälte. Kliva in i ett sammanhang och fixa lite och vips så är livet lite bättre. Ibland, kanske oftast, är inte livet så enkelt. Vid nattningen i kväll hade yngste sonen somnat. Jag frågade fyraåringen om vi skulle be till Jesus och sa med några enkla ord vad jag tänkte på. Han var direkt med på noterna, knäppte händerna och väntade. Då frågade jag honom vad han ville säga till Jesus. Han tittade på mig och sa: "Jag vet inte". Frågan är ju om jag visste något mer. Jag försöker få till fina ord för att beskriva. Inget når liksom fram till känslan. Det handlar om en situation där jag känner att det enda jag kan göra är att be. Allt annat är utom min förmåga. Varför krånglar jag då till det? Istället höjer jag mig till fyraåringens nivå, knäpper händerna och säger: "Jesus. Jag vet inte. Amen."

Och ändå anar jag en himmel.

Som ett svart streck är den i vår familj. Sorgen. De senaste åren har vår familj utökats. Med familj menar jag här min ursprungsfamilj. Mina föräldrar och syskon. Och alla underbara människor som nu är vår stora familj. Vi har mycket att vara tacksamma för. Vi har varandra. Vi älskar varandra. Vi kan bo tillsammans i en bygdegård i en vecka och fortfarande skratta ihop. Men ändå är vi inte oberörda. Jag är inte oberörd. Början av november är tung. Minnet hänger sig kvar. Bilder spelas upp. Händelser min syster och jag inte fantiserade om när vi byggde våra legohus eller lekte skola. Man planerar väl inte in sorgen? Att förlora? Som jag skrev tidigare handlar sorg om att ha älskat. Och kärleken vill jag inte vara utan. Min syster är en hjälte. Det känns fjuttigt att skicka kram-sms. Men jag kan inte ta sorgens plats. Den finns där. På något sätt måste man acceptera det. Jag sätter mig och lyssnar på sånger som hör min sorg till. Låter tårarna rinna. Känna hålet inom mig. Men jag kan inte undgå att höra orden om en himmel. Himlen tar inte bort hålet idag. Himlen ger mig hopp. Det kommer en plats där det kommer vara no more night. Och där ryms det fler än i en bygdegård.

Den vackra sorgen

Jag lyfter i gamla saker. Minnen överfaller mig. Ibland mer attackerande än jag är beredd på. Och jag känner en tacksamhetsflod. Över allt vi fick ihop. Den styrkan i mitt liv att fått växa upp i närheten av flera generationer. Att få vara förankrad. Jag kan höra farfars röst inom mig. Vad han skulle sagt i olika situationer. Jag känner mig glad. Det är en vacker sorg. Mitt bland alla pumpor, så är det fint att få tända ett ljus eller två. Minnas. Sakna. Och känna glädjen över det fina att ha något att sörja. Det måste ju betyda att man älskat någon. Läste nånstans att det vackra i sorgen är kärleken, och den dör aldrig.

Med CP i september

Ut ur bubblan in i verkligheten. I början av sommaren skrev jag något om att jag var trött på analyserandet. Att jag bara skulle vilja få vara ifred. Att vi skulle få vara. Så har sommaren varit. Den har passerat. Och gett mycket solsken över oss. Nu fylls åter almanackan. September bjuder på ett gäng träffar. Vart dom leder vet vi inte. Men vi observerar, funderar, googlar. Märker hur jag lägger märke till människor, främst barn, som sticker ut på ett eller annat vis. Ett sätt för mig att se att det är så. Alla är inte likadana. En hel del människor behöver anpassningar. Och livet kan vara bra ändå. Vår vardag rullar på precis som grannens. Men det är just det jag undrar. Är den likadan? Nu vill jag inte skriva svart. För jag upplever inte livet så. Vi har en styrka i vi. Det flyter mycket kärlek i vårt hus. Därför inte bara svart. Utan regnbågens alla färger. Regnbågen. Löftets båge. Om att vi inte är lämnade ensamma. Oavsett solsken eller regn.

Det ni inte kunnat läsa

När man av misstag råkar tippa telefonen åt sidan så försvinner all text. Bara så ni vet. Två inlägg har jag skrivit som bara försvunnit ut i tomma intet. Fina formuleringar och stora visdomar pang bom borta! Det är väl lite så det känns med sommaren? Som att vi tappar greppet nu när augusti stormar in. Ordning och reda basunerar inredstidningarna ut. Nu kommer vardagen. Sortera i hallen och gör dig redo för rutiner. Jag ger sommaren tummen upp. Den har varit fin på många plan. Men det kanske jag återkommer till. Nu ska jag avsluta medan jag kan hålla telefonen i upprätt läge. Och alltså jag menar inte att sommaren är slut. Än finns det tid.

I början var det ett vitt hus med bruna knutar...

Huset före

En hälsning från ledigheten. Just det där med ledighet kan ju diskuteras så här i småbarnslivets sus och dus. Men vi har i alla fall få tider att passa, jag kan sitta och dricka kaffe länge på morgonen och vi är hemma mest hela tiden. Mannen ägnar massa tid till vårt takkupeprojekt med tillbehör. Själva takkupan är på plats, men nu ska det fyllas med något mer än luft och sågspån. Det ska bli ett badrum och ett sovrum. När vi är klara med detta har vi alltså tre sovrum på ovanvåningen. Två får dela och två får eget rum. Gissa vilka! I samma veva som detta görs har vi också bytt tak. Projektet att ta bort alla bajsbruna detaljer på huset som inleddes ifjol, ska också försökas göras klart. Även farstukvisten. Det går framåt. Det blir bra. Men huvudet är ganska ockuperat av detta. Känns som att vi blir i en liten familjebubbla. Ett mycket trevligt inslag är alla fina människor som är på genomresa och hinner landa en stund på soffan i vårt uterum. Såna där små stunder att spara i hjärtegropen och plocka fram under vintern när snövallarna är höga och frosten biter i tårna. Vill också slå ett slag för Sommar i P1. Ett bra sätt att ta sig ur sin lilla bubbla för en stund och vidga vyerna! Nu för tiden kan man väl lyssna när man vill, men jag tycker att det är rätt bra att höra reprisen på kvällarna kl. 22. En slags godnattsaga. På tal om det så är det hög tid att sova nu. God natt!

Ryck upp dig mamman!

Jag räcker till. Det är bra det jag gör. Även fast den ena hinner stoppa sin hand i avgasröret (?) på åkgräsklipparen så att han fick en jätteblåsa i handen. Även fast den andre leker i cykelvagnen så att den tippar och han slår sig på asfalten. Sådana situationer som uppstår stup i kvarten. Sådana situationer då man som förälder kan känna att man brister. För det är ju min uppgift. Att motverka alla farligheter jag bara kan. När vi är bara vår lilla familj kan jag känna mig tillfreds med hur vi har det. Visst, det finns en del saker jag och mannen pratar om att vi kanske skulle göra annorlunda. När det gäller barnuppfostran. Men i det stora hela mår vi ju bra och trivs med varandra. Då när man befinner sig i andra sällskap ifrågasätter jag våra gränser. Är vi för slappa med våra barn? Är vi för hårda? Jaha, dom säger till sina barn i den där situationen, ska vi då säga till våra? En osäkerhet helt enkelt. Jag minns när Aron var alldeles nyfödd och vi var på Barn4. Jag var rädd för att göra fel. Där var det förstås höga krav på renlighet som gjorde det lite mer komplicerat. Exempelvis skulle händerna tvättas x antal gånger och kärlen man använde vid tvätt och matning skulle rengöras på ett särskilt sätt. Jag inväntade deras godkännande innan jag gjorde något med mitt barn. Mitt barn. Sedan fortsätter det där "godkännandet". Alla kontroller på BVC där man väntar på att få okej-stämpeln i rumpan. Där man så fort man avviker något från kurvan får höra någon kommentar om längd, vikt, sömn eller hur mycket eller lite barnet äter. Sedan ska barnet in på förskolan. Passa in. Fungera. Acceptera. Accepteras. Jag vill påpeka att vi hittills på resan träffat på mycket fin personal, så det är inte dom det här handlar om. Det handlar om mig. Och kanske dig. Jag behöver inte jämföra mig. Jag kan ta råd. Inspireras. Och få känna att det är bra det jag gör. Jag räcker till. Nu ska jag gå och lägga mig i vårt sovrum där två viljestarka avkommor sover. Skapade övermåttan underbara. Tack Gud för förtroendet!

Puss på dig solen!

Värmen och sommarljuset gör något märkvärdigt med mig. Fyller mig med en extra puff av glädje. Gör saker lättare. En del iallafall. Låter tecken på sommar fylla mig. Grönska på byxben. Såpbubblor mot blå himmel. Ljudet av gräsklippare. Allt det där som hör till. Vaknar till ljudet av fågelkvitter. Att bli väckt är inte så ofta en hit. Men man kan ju välja vad man vill höra. Hör jag fåglarna som väcker mig eller hör jag fåglarna som sjunger in sommaren. Är lätt för mig att säga, jag vet, som har förmånen att sova gott om natten. Blir ofta väckt, men somnar oftast om. Jag vill välja att höra det vackra. Jag vill inte tro att människor går omkring med dold agenda. Jag vill tro gott om människor. Leva livet. Njuta av fågelkvitter. Sen får det supereffektiva tvättmedlet ta hand om grönskande byxben. Vi ska alla ägna oss åt det vi är bra på. Och tro att den blomstertid kommer.

CP-barn och andra barn

Jag kan känna mig så trött på analyserandet. Även om jag älskar det. Fundera. Försöka förstå. Se samband. Varför gör han så? Varför reagerade han så på det där? Hallå! Kan vi inte bara få leva livet? Låta det rulla på liksom. Ta strider. Undvika strider. Sätta gränser där vi orkar. Släppa där vi tycker att det inte spelar så stor roll. Google är aldrig långt borta. Bara skriva några ord och sen klick! så har du svaren på ditt barns beteende. För det är väl så enkelt? Men jag undrar, när ska man rycka på axlarna och när ska man reagera? Förra veckan var vi på habiliteringen och gjorde en så kallad individuell planering igen. Det var 1,5 år sen sist. Efter träffen kände jag mig glad, för det är så himla mycket hjälp som finns att få. Vi som föräldrar fick lyfta våra funderingar och även nämna det dom ser på förskolan och sen helt plötsligt är det inskrivet i ett dokument att vi ska få diverse hjälp. Och det är ju bra! Jag tycker det är bra att man tar tag i saker i tid. Inom skolans värld är det alldeles för ofta som det dröjer innan eleven får den hjälp han eller hon behöver. Åren som går kan skapa sår som kan ta tid att läka. Även om besked kan vara tunga, så tror jag ändå att det är bättre att man vet varför det är som det är. Att det i längden underlättar. Men nu när det handlar om mitt barn. Vår familj. Då känner jag att jag skulle vilja vara ifred. Samtidigt som jag vill att Aron ska få all den stöttning han kan få. Ni hör hur snurrigt det låter? Så snurrigt är det inom mig. Att vara mamma känns naturligt för mig. Enkelt. Det är ju bara att köra på med sunda förnuftet som guide. Men vet ni. Att vara mamma känns jättesvårt för mig. Det svåra kanske är att det känns så mycket. I hela mig.

Men hello sommaren!

I helgen har vi haft sommar. Varit ute hela dagarna. Helt plötsligt är det inte bara vi och vårt hus. Vi är omgivna av människor. På något vis blir det mer hemtrevligt tycker jag. Barnen går över till grannbarnen, för självklart är gräset grönare där. Eller iallafall leksakerna roligare. Det blir så naturligt att samtala med grannarna nu när inte stora snöhögar skiljer våra tomter åt. Jag kan sitta i vår utemöbel med en kaffekopp i handen och hojta till grannen som fixar och donar i trädgården.  För det har jag märkt. Att de allra flesta som är ute, de fixar med något. Det är ungefär jag som sitter. Jag gillar också att fixa, men jag gillar lite mer att bara vara. Mannen gillar också att bara vara, men mer att fixa. Efter mittpådagenkaffet föll en gnutta inspiration över mig och jag bestämde mig för att fortsätta måla på gårdshuset. Ett projekt som påbörjades ifjol. Vi kör lite don efter person i den här familjen. Mannen har hand om bostadshuset och jag lilleplutthuset. Men alltså. Vad händer när jag ska dra mitt strå till renoveringsstacken? Självklart ska barnen haka på mig. Den ene sov dock, så han som var vaken fick på sig målarkläder och målade vägg och gräs. Samt skrek emellanåt för att han blev smutsig. Sen vaknade den andre och lyckades i obevakat ögonblick måla på både sin skjorta, sina shorts och stövlar. Han målade även fint på väggen men den detaljen kom i skymundan. Jag tog av honom kläderna och gick in för att skölja upp dom för att få bort färgen. Under tiden städade mannen upp ute efter målningen. I samma veva sker en kissolycka. Sonen grät och mamman tänker att nu gråter jag också. Sammanbrottets minut. Några timmar senare och med en trevlig middag hos goda vänner i bagaget, känner jag mig glad att målningen blev av. Vad gör väl lite färg på kläderna och kiss på golvet? Dessutom är vi omgivna av goda grannar. Och det där med det gröna gräset. Det rår fjärrvärmeledningen för.

Nu öser vi kärlek

God natt min skatt, vill han inte att jag säger. Han vill att jag säger God natt min apa. Aa som i apa och i Aron. Nu när dom ligger här sött i sina sängar och sover, kan jag dock inget annat känna än att dom är mina skatter. En dag hemma med regnet smattrandes utanför, har inneburit x antal konfliktlösningar. Leksaken som brorsan har i handen är otroligt mycket roligare än alla andra miljarder leksaker som hemmet kan uppbringa. Men samtidigt känns det okej när man är 2 och 3 år att det är på den nivån. Jag tänker att det där lär dom sig. Hur man ska vara mot varann. Fast grejen är den att många vuxna inte alls lärt sig. Hur man är mot varann. Hur man pratar med varann. Hur man beter sig. För en del beter sig verkligen. Att det ska vara så svårt att prata. Att lyssna. Att försöka förstå. I det mogna ligger att kunna se andra. Förstå behov. Täcka upp. Och samtidigt va lyhörd mot sig själv. Det bildas en klump inom mig när jag hör hur människor sårar varandra. Inte lyssnar utan bara kör på. Tidigare idag, när klumpen gjorde sig påmind, lyfte jag upp min yngsta skatt och lät hans varma direkta kärlek smitta mig. Ibland känns det som en tvååring besitter hela sanningen. Men nu ska han få sova och drömma stora drömmar. Han och hans storebror som börjar på A som i apa.

Om solstrålen

Väcker honom på morgonen och han flyger upp från 0-100. Säger "god morgon mamma" alternativt "mamma jobba skola". Han är nyfiken, uppmärksam och glad. Upprepar allt vi säger. En väldigt rolig fas. Mycket skönt att ha ett glädjeknippe vid sin sida. Det barnsliga här och nu. Där allt annat spelar mindre roll. Så liten. Så viktig.

Ett inlägg för en söndag

Det är ju ändå söndag, så jag passar på att skriva om Gud och sånt. I helgen har en mening gått på repeat i mitt huvud: "Det är Jesus som är skillnaden". Skillnaden mellan hopp och hopplöshet. Och mycket mer än så. Det går inte att begränsa Gud. Att förklara min tro med ord blir lätt platt. Men i allt som sker, allt som händer mig, har jag min tro på Jesus. Med ett hopp riktat mot en himmel. Min tro ger inget frikort genom livet. Det måste jag möta som alla andra. I mötet med livet är jag dock aldrig ensam. Flummigt, men sant. Det är det som är skillnaden.

Tranan och kråkan

Min farmor har flyttat till ett äldreboende. Själva flyttdagen var mer känslomässigt omtumlande än vad jag hade trott. Mitt i den sorg som kändes för att en epok var slut, fanns också glädje över hur bra det blev. En fin och ljus lägenhet med god service och trygghet. Precis vad farmor behöver. När jag satt där i nya lyan började jag fundera på hur det blir när min generation ska in på äldreboenden. Vi som är vana att göra om allt. Vi tar ner den där väggen, byter fönster, nej det där kaklet kan jag inte leva med och golvet måste självklart bytas ut också eftersom det har fel nyans. Att vara nöjd med vad man har är inte riktigt den melodin. Det ska vara så genomtänkt personligt så till slut ser alla hem djärvt svartvita ut. Här hemma står vi i startgroparna för projekt takkupa. Roligt och skrämmande på samma gång. Och när vi är klar med det har vi något annat som vi vill förändra. Uppdatera. Förbättra. Göra som vi vill ha det. Det ligger en tjusning i det. Har man inget bättre att visa upp vad man åstadkommit i livet, så kan man alltid visa ett kaklat badrum. Eller vad nu den här renoveringshetsen står för. Någon gång ska man väl hinna bo också? "Mamma Mu bygger koja" är en flitigt läst bok här vid nattning. Där bygger några barn en koja och går sedan därifrån. Kråkan förfasar sig över detta och undrar varför dom ska gå nu när kojan är klar. När allt kommer omkring är kanske inte den boken så fantasifull. Det är väl så det fungerar. Vi bygger en sak och går sedan vidare till nästa. Vi stannar inte upp och lever i det vi har. Jag menar inte att det är fel. Bara man lever nånstans. När farmors nya hem möblerades upp frågade hon återkommande "var har jag haft den här". Var sak har sin plats. Ett försök att återskapa sitt tidigare hem. För det är ju så det ska vara. I min värld tänker jag mer att nu har jag chansen att göra det på ett nytt sätt. Och samtidigt, när jag nu kliver in hos farmor känner jag igen mig. I igenkännandet finns trygghet. Ibland behöver man inte göra det så märkvärdigt.

I all hast 34 bast

Igår fyllde jag 34. Förvånad över att tiden går långsamt. Var det inte en halv evighet sen jag fyllde 30? Hur som helst så blev det en varm-i-hjärtat-dag. Först och främst min älskade familj. Många dagar känns det som blod, svett och tårar. Alla dagar känns dock som kärlek. Och att på självaste födelsedagen hinna sitta hela familjen och äta frukost ihop var bästa starten. Anländer till jobbet. Öppnar dörren till arbetsrummet. Tänker av reflex tända taklampan, men då ser jag att kollegorna redan sitter där. På mitt skrivbord står en liten bakelse med ett tänt ljus i. Min kaffekopp är fylld med kaffe. Dom sjunger och jag spricker inombords. Vilken livets förmån att ens väg korsas av så fina människor. I matbutiken träffar jag en vän som var på väg till mig med en blomma. Och som ni vet. Det är inte sakerna det handlar om. Det är dom där tecknen som visar att man är omtyckt. Att någon tänker på en. Att för någon är man viktig. Att höra min systerdotters stämma i telefonsvararen får hjärtat att svämma över. Ikväll var mina föräldrar och svärföräldrar här på middag. Vår familjs största supportrar. Ensam är inte stark. Nu är jag 34 år. Ung och gammal. Med livet nu.

Vem får handla i matbutiken?

Behövde åka och handla mat i lördags. Mannen jobbade, så det var barnen och jag. Tog lite emot att åka iväg. Ryckte sedan upp mig med tanken att om Familjen Annorlundamamman kan åka och handla med 10 barn, så borde jag åtminstone fixa två barn. Dom är ju inga monster liksom. I butiken försåg barnen sig med varsin liten kundvagn med flagga. Vi tog oss rätt smidigt genom butiken och dom varor vi skulle köpa hamnade i kundvagnarna. Ändå kände jag mig i vägen. De äldre fina paret var ju tvungen att få välja sina avocados ifred. Oj, vad det blev trångt bland mejeriprodukterna när vårt tåg rullade in där. Stackars medelålderskvinnan som gång på gång var tvungen att runda våra vagnar. Man vill ju inte att barnen ska störa. När vi sedan skulle betala utvecklades shoppingen till en fars. Hämtade ett barn och bad honom vänta medan jag hämtade den andre. Väl tillbaka hade den förste styrt iväg med sin vagn. Så upprepades det x antal gånger innan mamman började fördela lösa hot om indraget lördagsgodis. Jag betalade och tittade mig lite nervöst omkring så att barnen inte skulle vara i vägen för någon som skulle packa sina matkassar. Men där hejdade jag mig i tanken. Vad håller jag på med? Vad tycker jag själv? Har inte jag och mina barn lika mycket rätt att ta plats i matbutiken? Vi skulle ju också handla. Vi behövde också välja avocados, plocka lite produkter ur mejerihyllan och fylla våra påsar. Vem ska gå först? Vem får komma in på ett kafé? Tog matkassarna och barnen i handen och lämnade butiken. Oftast kanske det inte är barnen som stör tänkte jag. Det är dom där stora vuxna.

Mormor i matsalen

Till skollunch var det idag köttbullar. Inte mamma Scans perfekt rundade bullar. Lite så där hemmagjort skavankiga. Där och då i matsalens brus av elevernas surr började jag tänka på min mormor. Jag förflyttades till deras kök i kapellet. De många grytorna på bordet. Grytlapparna. Lukterna. Färgerna. Det var nånting med köttbullarna som kastade mig tillbaka i tiden. Jag försökte behålla stunden. Det kändes märkvärdigt fint. Minnen bleknar. Små bitar blir kvar. Skärvor av tiden. Som tillsammans skapar den mosaik som utgör mitt liv. Blundar en stund och tar in barndomsminnet. Kapellet. Köttbullarna. Mormor.

Här. Där. Nu. Då.

Försöker bromsa tiden. Backa tillbaks. Förflytta mig. Efter en helg med begravning är det nära till nostalgiska tankar. Jag minns det som var. Hur det var. Hur han var. Vill tillbaka. Och samtidigt helt nöjd med att vara här. Har träffat delar av släkten. Känt hur mycket jag tycker om dom. Hur bra jag mår av deras närhet. Vill förflytta mig. Alltid vara nära. Dela en vardagskaffekopp. Ta en promenad en vanlig tisdag. Fantiserar att jag bor nån annanstans. I sydligaste Sverige. I huvudstaden. Vid norrlandskusten. Kommer hem till vårt lilla vita trähus och känner att här bor jag. Alla dessa känslor. Och att förstå vad som är vad. Landar i kärlek. Stannar kvar. Längtar bort. Känner frid.

Kladdkaka för alla slags dagar

På barnmottagningen med yngste sonen i måndags. Läkaren säger att det inte är aktuellt i nuläget med hjärnröntgen. Skönt besked. Ändå klump i magen för att det tidigare varit aktuellt. Att hon blev konfunderad förra besöket. Jag tar upp lite för många gånger exemplet att han sitter framför tv:n och kollar snett. Läkaren säger att han är så liten att han inte behöver se tv. Det vet vi väl alla föräldrar vad förskräckligt bra tv:n ändå är? Fast när man pratar om det ska man säga att det är dåligt. Särskilt med såna som vet. Det ska väl vara en balans med det mesta tänker jag. I samma veva som jag försöker förklara bort tv-tittandet för läkaren, säger sonen hejdå till läkaren. Sedan tittar han på mig och säger "pela äppen". Den meningen översätter jag inte för läkaren. Som fel tillfälle efter tv-förmaningen. Jag vill spela på Ipaden. Går på något vis lättad ut från läkarrummet. Kollar telefonen. Sms från mannen som är med äldre sonen på badhuset. Han ville inte bada. Åsså den där klumpen i magen igen. Och den där irriterande ordbristen. Åker hem med barnen. Bestämmer mig för att fika något som inte klassas som nyttigt. Det är vi väl värda? Kommer hem och möts av Kallas hurtigt glada ansikte från reklambladet. Stör mig på att hon kan vara vältränad och glad. Öppnar kylskåpet och hittar kladdkakerester. Om inte annat så är jag glad.

PS. Sen säger världens bästa psykolog att det är bra att äldste sonen kan säga nej. Lutar mig mot det då.

Trettiotreårstrotsen

Jag lyfter upp honom mot stringhyllan som rymmer diverse pussel, spel och pennor. Frågar vad han ska välja. Han har det där flinet på läpparna. Det där flinet som innebär att han inte bestämt vad han ska ta, han bara lurar mamman med att han vet. För då lyfter hon ju upp honom. Jag ber honom skynda sig för jag sitter egentligen och äter frukost. Och kaffet kallnar. När jag ställer ner honom på mattan igen, sjunker han ihop och inget är bra. Allt jag föreslår skakar han på huvudet åt. Lego, film, pussel... Tills jag lyfter upp honom och frågar om han vill vara med mig. Han nickar. Bär honom till bordet och där får han sitta i mitt knä. Vi pratar om figurerna på min kaffekopp. Det ligger en bok på bordet och jag läser den för honom. Innan den är klar gör han tecknet för "mera". Det är så lugnt.  Nästan hittepåbra. Vi läser boken flera gånger. Jag behöver inte köpa massa saker till honom. Det han vill ha är mig och min tid. Ibland känns det mycket. Jag känner mig lite vissen för att jag försöker slingra mig undan. Låta annat ta platsen. Tack och lov att han inte ger sig. Att han tvingar sig på. Han förstod vad som var bäst för oss båda. Kaffet har aldrig smakat bättre.

Adjö Herr Muffin

Jag har förmånen att ha ett väldigt kreativt yrke. Ett yrke där min personlighet får ta plats. Där jag ryms. Igår skulle vi på teater med klassen. Adjö Herr Muffin. Den baseras på en bok av Ulf Nilsson som handlar om ett gammalt marsvin och hans sista tid i livet. En skildring av livets slutskede och döden. I tisdags skulle jag förbereda eleverna inför teatern. Läste utdrag ur boken och samtalade om innehållet. Berättade om min farfar. Att han dog ganska nyss. Att han var 90 år. Att hans kropp var gammal och trött. Och att vi som fanns runtom honom känner sorg och saknad. I boken om Herr Muffin berättas om hans begravning. Jag berättade att vi ska ha begravning för farfar på sportlovet. "Ska vi vara med då?" undrar en elev. Rara barn. En annan elev frågade var min farfar var nu. Minns inte vad jag svarade. Kistan är på ett ställe, men jag vet att han har flyttat. Vidare. Till en bättre plats. I det fria. På kvällen satt jag i soffan och grät. Dagens samtal med eleverna påminde mig. Om gåvan jag fått ha i hela mitt liv. Glädje och sorg. Och oändlig tacksamhet.

Elia hjärta farmor

Halv fem hörde jag av mig till svärmor. Kan vi komma på middag? Efter förskoleturnén runt stan hamnade vi vid dukat bord med nybakta kakor som efterrätt. Elia hade vett att lämna en hjärtlig present till sin farmor. Vår vab-hjälte som aldrig ger upp. Vi har varandra och det är stort. Det för oss självklara är en rikedom.

Alla hjärtans dag 2013

Alla hjärtans dag imorgon och jag målar naglarna svarta. Inget samband förutom att det röda, till den dagen mer passande färgen, nagellacket var slut. Imorgon kommer vi klippa pappershjärtan och jag kommer säkert skriva "Glad alla hjärtans dag" på tavlan så att de söta ettagluttarna kan göra de finaste korten. Sen ska vi åka skidor och fika. Sitta på matteföreläsning. Hämta lätt förkylda barn på förskolan och snabbt, smidigt och enkelt få till en middag med ett grinigt barn på armen. Det andra barnet mutas med film. Sen säkerligen rätt hyfsad middagsfrid. Bolibompa. Pyjamas. Tandborsten yeah, yeah, yeah. Läsa bilbok. Jeeeep, Audu, weowe. Läsa Emil. Gud som haver. Fria böner av bröderna. Ner i sängarna. Släcka lampan. Dom somnar till slut. Mannen kommer hem. Jag åker iväg på planeringsträff. Poff. Dagen nästan slut. Jag och mannen möts sedan på varsin kudde. Kostar kanske på oss en puss och en god natt. Det var den alla hjärtans dag liksom. En vanlig dag. Med hjärtan.

Samla på sol

Följde med Aron på simskola eller badskola kanske man ska kalla det. Snacka om energikick! Som han sprudlade! Han verkar tycka det är superskoj trots att han på samma gång ser lite skraj ut inför
de olika momenten som tränas. Att sedan personalen ägnar extra mycket tid åt pojken som ibland har svårt att hitta balansen, gör mig varm om hjärtat. Ibland blir det så tydligt att man valde rätt. Hämtade sedan upp Elia på förskolan. En personal från en annan avdelning är det som möter oss. Medan jag klär Elia säger personalen "jag måste kolla hur gammal han är, han har ju inte fyllt två än. Han säger så mycket och är så rolig att prata med." Den personalen visste nog inte vilken uppmuntran dom orden var för just den här mamman. Han pratar. Säger ord. I lördags hälsade jag på mina föräldrar och farmor. Vädret var sagolikt. Då tänkte jag "jag samlar på sol". För det är ju det man måste göra. Lagra det inom sig. Plocka fram vid behov. Sol. I form av en vacker vinterdag. En lycklig pojke i simbassängen. Fina ord från förskolepersonalen. Sol ute. Sol inne.

Att förlora

Han är i himlen nu min farfar. Löser korsord och tittar på fåglar med änglarna. Testar fiskelyckan och cyklar. Igår var jag hos honom. När jag sa "vi ses", då tryckte han min hand som svar. Jag har ännu inte förstått vilken förlust det är. Vet inte om jag orkar ta in det. 90 år hann han bli. Det är fantastiskt. Samtidigt kan man sakna någon fantastiskt mycket också som levt så länge. Han har ju alltid funnits där. Han är i himlen nu min farfar. Och jag undrar hur det är.

När det inte är för kallt

Idag fick vi se solen. Den försökte kämpa sig över bergstopparna. Vi gick på isen. Underbar vinterdag. Barnen åkte bob och tjöt av glädje. Några minuter av en dag. Stor påverkan på ett liv.

Att vara på sjukhus

Rummet på barnmottagningen liknar en gymnastiksal
i miniformat. Var där med yngste sonen i måndags. Han blev överlycklig när han såg var han hamnat. Besöket löpte på rätt avslappnat. Han sprang omkring och lekte med en boll. Ville då och då bli lyft för att kunna släppa bollen i basketkorgen. Samtidigt samtalade vi vuxna. Det var jag, mannen, sjukgymnast och läkare. Vi berättade våra iakttagelser. Dom sa vad dom såg. Vad nästa steg var. Och nästa, ifall första inte gav något resultat. Han vrider huvudet när han ska fokusera på något. Kanske beror det på skelning. Eller nåt annat. Det där nåt annat känns obra. För läkaren nämnde magnetröntgen. Sövning. Det som från början bara var lite gulligt när han höll huvudet snett. Rummet på barnmottagningen. Som våra barn tycker som mycket om att vara i. Där vi nu än en gång får höra sånt man inte vill höra. För allt ska ju bara vara bra.

Om åtta veckor

På ett vis har detta jullov inte varit särskilt märkvärdigt. På ett annat sätt helt fantastiskt. Jag har känt mig så ledig. En avgörande faktor var nog att mannen varit ledig större delen av lovet med. Med en vardag där det hör till vanligheten att vi möts i dörren, så är flera lediga dagar tillsammans lyx. Sedan samverkar det att barnen sovit liiite längre på morgonen. Men nu är det dags att ställa klockan. Inte direkt sugen, men väl på plats kommer jag tycka det är skoj! För ett år sen började om att jobba efter min föräldraledighet. Jag minns att det kändes som en varm kram att komma till jobbet. Jag önskar att alla skulle få känna så. För 10
år sedan, tadaa, gjorde jag min första arbetsdag på skolan. Ojojoj. Jämfört med det så känns morgondagen som en bit av en kaka. Snart är det sportlov!

Den gråare delen av fyrverkerierna

Alltså nyårsfirandet. Glömde en detalj. Mannens hälsa. Han var inte så piggelin och gick och la sig efter middagen och klev inte upp förrän vid tolvslaget. Jag tänkte att det också hängde ihop med året som gått. Hur vi mår. Hur det påverkar varje dag. Hur det blir kännbart även i de roligaste situationerna. Och att det ofta inte syns. Min man är yngre än mig. Det påpekar han gärna högt och ofta. Hans sämre dagar ser det dock ut som att han är 50 år äldre än mig. Kutryggad och stel. Vi förstår inte allt. Men vi vet iallafall vad vi har att leva med. Just nu. Och i allt, en tacksamhet att vi är vi.

Hejdå och hej

Så har vi tagit farväl av 2012. Nyårsfirade tillsammans med tre andra familjer. Totalt 7 barn under 3,5 år. Med en sådan uppsättning kan ni säkert gissa ut att partykvällen bestod en hel del av nattning, tröstning, fixa välling och byta blöjor. Kändes ändå bra att få avsluta året i samma anda som hela mitt år varit. Godsaker, trevliga människor, mycket skratt åsså mitt i allt barnen som alltid finns med och som inte går att styra med klocka. Föräldraskap är mycket att hänga med och att finnas där. Vara tryggheten. Vi har välkomnat 2013. Ett nytt år. Visst känns det fräscht med massa oskrivna blad! Funderar på vad jag vill med mitt 2013. Det är ändå bra att utmana sig, tänker jag. Lyfter slött upp Ellos-katalogen. Utmanar mig imorgon istället.