Trettiotreårstrotsen

Jag lyfter upp honom mot stringhyllan som rymmer diverse pussel, spel och pennor. Frågar vad han ska välja. Han har det där flinet på läpparna. Det där flinet som innebär att han inte bestämt vad han ska ta, han bara lurar mamman med att han vet. För då lyfter hon ju upp honom. Jag ber honom skynda sig för jag sitter egentligen och äter frukost. Och kaffet kallnar. När jag ställer ner honom på mattan igen, sjunker han ihop och inget är bra. Allt jag föreslår skakar han på huvudet åt. Lego, film, pussel... Tills jag lyfter upp honom och frågar om han vill vara med mig. Han nickar. Bär honom till bordet och där får han sitta i mitt knä. Vi pratar om figurerna på min kaffekopp. Det ligger en bok på bordet och jag läser den för honom. Innan den är klar gör han tecknet för "mera". Det är så lugnt.  Nästan hittepåbra. Vi läser boken flera gånger. Jag behöver inte köpa massa saker till honom. Det han vill ha är mig och min tid. Ibland känns det mycket. Jag känner mig lite vissen för att jag försöker slingra mig undan. Låta annat ta platsen. Tack och lov att han inte ger sig. Att han tvingar sig på. Han förstod vad som var bäst för oss båda. Kaffet har aldrig smakat bättre.