Adjö Herr Muffin

Jag har förmånen att ha ett väldigt kreativt yrke. Ett yrke där min personlighet får ta plats. Där jag ryms. Igår skulle vi på teater med klassen. Adjö Herr Muffin. Den baseras på en bok av Ulf Nilsson som handlar om ett gammalt marsvin och hans sista tid i livet. En skildring av livets slutskede och döden. I tisdags skulle jag förbereda eleverna inför teatern. Läste utdrag ur boken och samtalade om innehållet. Berättade om min farfar. Att han dog ganska nyss. Att han var 90 år. Att hans kropp var gammal och trött. Och att vi som fanns runtom honom känner sorg och saknad. I boken om Herr Muffin berättas om hans begravning. Jag berättade att vi ska ha begravning för farfar på sportlovet. "Ska vi vara med då?" undrar en elev. Rara barn. En annan elev frågade var min farfar var nu. Minns inte vad jag svarade. Kistan är på ett ställe, men jag vet att han har flyttat. Vidare. Till en bättre plats. I det fria. På kvällen satt jag i soffan och grät. Dagens samtal med eleverna påminde mig. Om gåvan jag fått ha i hela mitt liv. Glädje och sorg. Och oändlig tacksamhet.