En liten inbjudan till något stort

"...när hela världen är så underbar att ingenting gör ont..."

Nästa söndag, tredje advent, är det barnvälsignelse för Elia kl. 11 i Pingstkyrkan. Välkomna dit! Det blir Änglafest!

Ikväll kallar jag er skatter

"Jag lever genom möten", sa Jan Carlzon på Skavlan ikväll. "Jag kan inte komma på särskilt många mänskliga aktiviteter som kräver så stor flexibilitet, förmåga till mångsidigt tänkande och snabb bearbetning som socialt samspel". Så skriver Ross W. Greene. Författaren till en kursbok jag försöker pressa mig genom i helgen och skriva argumenterande frågor till. Denna dag har tillbringats till stor del runt vårt matbord. Som att jag öppnat skattkistan jag har med människor som finns i mitt liv. Några av dom har besökt oss idag. Första besöket blev mycket graviditet, förlossning och livet som mamma. Nästa besök blev en härlig röra om allt mellan himmel och jord. Människor i olika åldrar från 1 till dryga 80 år. Vad vore jag utan dessa möten? Sms:ar under kvällen med en vän som bor lite för långt bort. Och jag känner hur glad jag är att hon finns i mitt liv. Även om våra respektive vardagsliv rullar på utan att vi så ofta varken ses eller hörs. Så finns hon alltid med i mitt liv ändå. Så är det med dom här skatterna, människorna.

Att få ett läkarintyg när det är helg

Vårt besök blev alltså sjuk. Så pass att hon inte kunde resa vidare som planerat. Hon behövde därför ett intyg från en läkare. Eftersom detta utspelade sig under en helg var det akuten vi vände oss till. Jag gick först in för att anmäla ärendet i receptionen. Man kan väl säga att jag inte blev så väldigt bra mottagen. Vi fick till slut ändå komma in i väntrummet. Där blev jag lätt provocerad av en tavla på väggen med akutens vision. Det var fina ord om vänligt bemötande och god atmosfär. Fina ord på papper finns det gott om. Nog var det en vision. Mitt möte den dagen levde inte upp till orden på tavlan. "Har hon passet och alla papper med sig? Klarar hon verkligen inte av att resa? Ett läkarintyg är väldigt dyrt!" Som tur var satt min vän i bilen, hon var så svag att hon inte orkade stå upp, och slapp höra eländet. På grund av andra olyckor åkte vi hem och återvände på kvällen. Då blev bemötandet av ett annat slag. Det var fint. Vännen fick ett eget rum. Hon blev undersökt av glada sköterskor. En läkare kom in med intyget. Jag fick förklara för läkaren vad panodil var för slags värktablett. Lite lustigt. Hur dyrt tror ni intyget var? 300 kr. Precis som ett läkarbesök. Australien och Sverige har nämligen ett fiffigt avtal som gör att man bara betalar ordinarie pris och resten fixar landet dit. Nu var det så att datorn där man skulle betala inte fungerade. Dom undrade om vi kunde komma nästa dag istället. Haha! På hur många ställen i vårt avlånga land eller på vår runda jord händer det? Den där tilltron till människan. Jag tycker det är härligt! Det var också härligt att det var kvinnan jag träffade i receptionen tidigare på dagen som även jobbade dagen därpå. Mötet denna gång blev mycket bättre. Som en slags revansch. Länge leve sjukvården säger jag! Även om man träffar på ett och annat rötägg, så finns det så många fantastiska människor inom denna bransch!

Do you speak English?

När vi inte reser ut i världen, så kommer världen till oss. Denna gång i form av en fantastisk människa från andra sidan jorden. Australien. Vilket vitaminpiller rakt in i vår familj! Dessutom undrar jag om kanske engelskan har en läkande effekt? Det har som känts lättare allting. Härom natten när jag vaknade av att Aron hävde upp ett tjut, stötte jag i mannen och bad honom att gå till Aron. "Can you go to Aron?". Jag ruskade lite på mig och sa sedan: "Kan du gå till Aron?". Började kvickna till och skrattade lite lagom småhögt. Engelskan hade satt sig på hjärnan på mig. Så till den grad att när jag blev väckt mitt i natten så tilltalade jag min man på engelska. Förresten, körde er lärare med en sån hotmetod? Jag kommer ihåg när vi skulle traggla multiplikationstabellen. Vår lärare sa: "Ni ska kunna den som ett rinnande vatten. Om ni så blir väckta mitt i natten ska ni kunna den!". Konversationsengelskan verkar jag ha tagit till den nivån i alla fall. Nu har vår fina gäst åkt vidare till andra resmål. 16 platser ska hon besöka under hennes turné. Hon blev kvar lite längre än tänkt på grund av någon slags magåkomma. Att vara Florence Nightingale tar på krafterna även om jag tycker att det är en förmån. Nu ska vi ha fredagsmys här på söndan. Mannen har avslutat sin jobbarhelg. Och på tal om slut så kommer jag att börja jobba i januari. Att börja sluta. Det är ett roligt uttryck tycker jag.

Vem vill inte vara lite tant ibland?

Några fina kvinnor i min närhet ska starta syjunta. Om ni klickar på länken kan ni läsa att den här typen av umgängesform återigen växt fram på 2000-talet främst bland yngre kvinnor i större städer. Nu är jag ju en äldre kvinna i en mindre stad. Trots detta är jag inbjuden till det här sällskapet. Spännande, spännande. Första träffen är ikväll och då kan jag inte närvara. Detta ger mig lite tid att öva lite på något handarbete. Vad kan jag liksom? Diskuterade detta med mannen här om dagen. Sticka, virka... Då sa mannen att brodera är inte så svårt. Det är bara att sticka upp och ner i tyget. Jag höll på att bryta ihop av skratt och sa att det där måste jag blogga om. Det blir ett kort inlägg, sa han. Jag får väl brodera ut texten, kontrade jag. Ha!

Om det där med att bli gammal

Att finnas till för någon. Att tänka på sig själv. Hur kombinerar man det? Var går gränsen? Det dåliga samvetet kan gnaga inom mig. Gjorde jag tillräckligt? Borde jag göra något mer? Samtidigt ser jag mig själv i spegeln och skippar morgonkaffet för att magen inte är okej. Ibland bryr jag mig inte alls och känner att solen skiner. Ibland borde jag nog göra mer. Ibland borde jag nog känna att jag gjort allt jag kunnat. Jag tycker överlag att man ska vara snäll mot sig själv. Man måste få känna att man är bra och att man duger. Visst kan man en del dagar behöva en spark i baken, men alla dagar behöver man en kram. Min farmor och farfar. I ett nytt skede av livet. På ålderns höst. Jag tycker att en hel del tankar runt åldrandet är jobbiga. Nu strax före sängdags så väljer jag att minnas glädjen i mina barns och min farmors ögon när dom tittade på varann tidigare idag. I det läget var åldern bara en siffra.

Ett annat väldigt bra koncept

Frukost och en ny tidning. I detta fallet senaste numret av Family Living. Dessutom hos mina föräldrar, helpension. Frukostbuffé och barnpassning. Hösten visade sig från sin bästa sida idag. Några goda vänner kom förbi och åt våfflor och mammas fantastiskt goda äppelmos. Mannen i den familjen frågade hur jag mådde. Jag kunde inte komma på en enda krämpa jag hade just då. Solen sken. Jag mådde bra. Mår fortfarande bra. Nu sover snart sönerna och jag ska trycka i mig godis som om imorgon inte fanns. Men imorgon finns fanns den ännu inte syns. Om inte här så ovan där.

Om författaren själv får välja

Idag skulle jag träffa en kompis på ett kafé här i stan och sen skulle vi gå till Kupan. En hel perfekt kombination om du frågar mig. Dessutom anslöt min syster till kaféet som grädden på moset. Eller kanske som jordnöten på jordnötskakan. För det var det jag fikade. Jag stod där vid disken och undrade vad jag skulle välja. Skulle först ta något ur veckans erbjudande, för det tjänar man ju på. Då sa min kloka vän att det du förlorar på, det är ju om du tar något annat än det du vill ha. Därför blev det en jordnötskaka. Så god den var! Helt ljuvlig till en kopp kaffe! Sedan lät jag mig ryckas hän på Kupan. Det finurliga med att shoppa på såna ställen är ju att det knappt kostar något. Förutom tid. Jag och min vän skulle nog kunna tillbringa en hel dag i en sådan här butik. Med lätthet och glädje. Efter shoppingen promenerade jag hem och blev helt salig av alla höstfärger på löven. Så bra det kan vara. Bara så där på en onsdag.

Kalas på en söndag

På tisdag fyller Aron 2 år. Han delar födelsedag med sin morfar. Idag hade vi kalas för dom båda. Vi åt bland annat tårtan på bilden. En riktigt manlig stjärntårta med rosa grädde som hade smak av lemon curd och hallonmousse som fyllning. Imorgon tar vi kalaspaus och sen fortsätter firandet på tisdag då bland annat Arons farmor och farfar kommer hit. Imorgon ska vi istället till sjukhuset igen och träffa tant läkare och tant sjukgymnast. Hur det känns? Jag vilar i trygga armar. Oavsett.

Dagen då Aron inte sov middag

Då fick vi besök av Agnes. Hon håller på med spännande saker just nu. Dessutom hade hon med sig en vaniljlängd. Det är så härligt med människor som förverkligar sina drömmar! Dessutom grymt inspirerande att få vara i deras närhet. Lyckliga jag!

Glada hälsningar

I veckan fick jag mail av en bloggläsare. Ett fint sådant. Hon och jag gick samma bibelskola i Stockholm för något som känns som en evighet sedan. Nu hade hon hittat hit. Det gjorde mig glad. På andra sidan jorden finns en kvinna som är rätt kort, mörkhårig och heter Miriam. Faktiskt. Hon ska göra en Europaresa i vinter och har kollat upp biljetter för att besöka oss. Det gjorde mig också glad. Plus nervös. Jag vill ju liksom erbjuda en hejdundrande upplevelse. När någon tar sig från Melbourne till Lappstockholm vill jag att det ska vara extra. Kanske inte bara kan sitta i soffan och titta på hyrfilm från Shell i en vecka. Annars är det ganska vanligt att man som gäst hos oss får uppleva det. Det är så många människor som passerar genom ens liv på olika sätt. Fascinerande hur vissa fastnar. Löser enkelbiljett till hjärtat och stannar kvar där. Då spelar det ingen roll om det är hon som växte upp i grannhuset eller hon på andra sidan jordklotet.

När kaffestunden blev lite mer

När man just gjort ett litet städryck. Kaffet precis är klart. Barnen sover. Det plingar på dörren. In kommer svärföräldrarna. Med sig har dom fikabröd. Den tajmingen. Helt oplanerat. Helt perfekt.

Att dra nytta av reklambladen

I fredags hade vi ett litet kräftkalas hemma hos oss. En impulsgrej efter jag att bläddrat igenom reklamhögen tidigare under veckan. Det blev en helkväll i uterummet. Vi fick uppleva pensionärkuvösens fördelar. Vännerna som skulle komma på besök ville gärna bidra till ätandet och hade med sig västerbottenspaj och vinbärspaj. Uppskattat. Själv hade jag svängt ihop en yoghurtpannacotta med rabarberkompott. Och bakat bröd. Och tryckt ut falukorvstjärnor som Aron åt. Något av det mest fantastiska var att en av vännerna hade med sig partyhattar. Jag hade bara skojat om det innan, att han skulle göra sådana och ta med. Han tog skojet på allvar. Sånt är bra ibland. Egentillverkade och, som vi skulle säga inom skolan, individanpassade hattar. Jag fick strössel på min(som Aron sedan åt upp), mannen fick ett visst sorts apple och Aron fick ett flygplan. Sånt där blir jag rörd av. När någon gör något som egentligen inte är nödvändigt, men som ändå gör hela skillnaden. Den här kvällen hamnar lätt på sommarens tio-i-topp. Och till er som gärna hade sett en familjebild med hattarna på säger jag bara tyvärr. Vi bär minnet i våra hjärtan istället. För allas trevnad.

Vår bästa tid är nu

Jag har just skrivit på facebook att "sommarkvällar är grejen". Har suttit med en vän och druckit kaffe i kvällsolens sken hemma hos hennes föräldrar. Spanat ut över en grönskande trädgård fylld med läckerheter som väntar på att skördas. Så där som jag också skulle vilja lyckas få till det. Tittat på barn som lekt och upptäckt världen. Småpratat. Ätit hembakta kakor. Det är så oerhört enkelt ibland att uppleva livets storhet. Det är så enkelt att det blir svårt. En sommarkväll som denna är som guld. Att sedan åka hem. Att sönerna somnar direkt. Att äta en euroshopperkaka. Att surfa. Ni fattar. Den varma känslan inombords. Sommarkvällar är grejen.

Hur mår du?

Helgen är över. Orken är slut. Tack o lov att jag har en skön säng att sova i. Aron tyckte nog också att helgen tagit ut sin rätt. Eller kanske rättare sagt motorveckans firande som väckte honom på sena kvällen igår. Han somnade kl 18 ikväll. Då passade jag och mannen på att se en film. Kvällen avslutades i källaren. Vi håller på att göra ordning ett gästrum. Väggar har målats och även ett element som vi (läs: svärfar) ska sätta in. Fast det heter väl egentligen radiator. Helgen är över. Men den har varit alldeles underbar. Jag och min väninna har pratat och pratat och pratat. Vi har till och med hunnit fråga varann hur vi mår. På riktigt alltså. Men nu gott folk ska den här kvinnan ta ut kontaktlinserna, borsta tänderna, ta bort mascaran och krypa under täcket. Bara det är en lyx. Imorgon är en ny dag. Jag är ledig även då. Tack hej.

Dubbelt så bra!

Var på vippen att lägga in en bild från vårt bröllop. På vårt värdpar. Två av mina bästaste vänner. Fina som bara den. Idag har jag umgåtts med den ena. Imorgon kommer den andra och gästar vårt hem under helgen. Två änglar.

Ett dygn av livsglädje

Vi inledde veckan med ett besök hos våra goda vänner som flyttat ett stort steg närmare fjällvärlden. Gästfrihet, glädje och fullt ös! Vänskap är så fascinerande vackert och speciellt. Det fina med barn är att det som ingenting är, det blir något stort. Vem behöver något sommarland när det finns en liten häst att titta på eller en gammal idrottsplats där man kan kasta puckar och bollar? Det är verkligen intensivt nu för tiden när vi träffas. Men vi hinner dricka kaffe ändå. Till och med så mycket att jag fick ont i magen. Fast det är det värt. Dessutom åkte vi till grannbyn där ett tyskt par driver ett sommarkafé. Fantastiskt att man i glesbygden kan få äta tyska bakverk. Mindre fantastiskt är att det går åt en halv månadslön ungefär för att köpa ett paket våtservetter i glesbygden. Jag gick ett varv i butiken och samlade mod. Sedan tänkte jag att det var mitt bidrag till den lokalhandlaren. När allt kommer omkring så är det världsliga ting. Vad gör man inte för att inte behöva vrida på kranen och fukta ett toapapper? Vill du läsa en annan skildring av den här vistelsen kan du klicka här.

Om olyckan är framme

Arons första båttur. Med morfar som kapten och pappa tryggt nära så gick det bra.

Man kan åka båt utan flytväst. Man kan köra bil utan att ha på bältet. Man kan cykla utan hjälm. Nu tänker jag berätta om en grej som inträffade idag. Igår när jag fotade Aron i jordgubbslandet tog batteriet slut. Dumt nog hade jag inte laddat det för idag skulle vi få bevittna när min svärmosters man testade våtdräkten i älven. Vet inte om det skulle vara roligast att fota honom eller åskådarna på stranden. Denne man tränar för att vara med i ett triathlonlopp. Vi skulle äta lunch med dem idag. Innan lunch tog han en tur på tävlingscykeln. Vid ett övergångställe blev han påkörd. Flög över bilen. Han hade hjälm. Troligtvis också änglavakt. Vi åt lunch med dem idag. Han klarade sig utan synliga skador. Öm i kroppen så klart, men inget mera. Om han inte hade haft hjälm då?

Jag säger inte att allt är som förut

För ett tag sedan satt jag och bläddrade i gamla fotoalbum hos mina föräldrar. Förresten, finns det nya fotoalbum? Sätter vanliga människor, jag räknar bort scrappare här, in bilder i album nu för tiden? I albumet var en bild från när vi hade besök av en av mammas bröder med familj. Bildtexten lydde typ att "barnen ville inte somna på kvällen, så går det när man tänkt mysa ifred". På bordet var diverse godsaker uppdukade. Lite så var det här ikväll. En av mannens mostrar med familj var här. Vi har ett spel som vi alltid spelar när vi träffas. Vi bestämde oss för att vara hemma hos oss så att äldste sonen kunde få sova. Kunde. Kunde inte. Han sov minst 3 timmar under dagen och missade nästan annat finfint Stockholmsbesök. Han hade inte superbehov av att somna tidigt ikväll. Jag satt på kökssoffan med en son på varje sida. Deltog i spelet. Försökte hålla någon slags strategi, underhålla äldste sonen så att han inte förstörde spelplanen och ge nappen till yngste sonen så att han skulle sova vidare trots att diverse spelmarkörer kom flygande i luften tack vare hans storebror(tilläggas bör att jag inte var ensam runt bordet om att engagera mig för kidsen). Det var en trevlig kväll, det var det. Så här i efterhand kan man tycka att jag eller mannen kunde ha avstått att spela. För hur trevligt det än var, så hade jag en stressad känsla inom mig när gästerna åkt hem. Otillräcklighet kanske? Men det är väl så, allt funkar inte som det en gång gjort. Även om det går att ha med sig barn på mycket. På det mesta. Så är det ändå något som är annorlunda. Det bästa annorlunda som finns.

För er som undrar heter spelet "Ticket to ride". Vi spelade USA-versionen ikväll.

Ut med det nya, in med det gamla!

"Hela du är ju som ett enda loppis" sa pappa till mig för några dagar sedan. En komplimang tycker jag. Att göra fina loppisfynd gör mig glad. I regnet med halvtrötta barn hann jag idag göra några inköp på campingen. Där är det för övrigt loppis varje onsdag under sommaren. Fantastiskt. Förutom några barnkläder som barnens farmor betalade, så satsade jag på kreativt utvecklande saker till kidsen. En liten sockerkaksform, pärlplattegrejer och en annan slags pärlplattegrej. Att shoppa och ändå i stort sett ha lika mycket pengar kvar efteråt, det är min melodi!