Nu lugnar vi ner oss

Vi har lagt in matta i uterummet. Slängt ut matbordet och stolarna. Tagit dit en soffa. Mannen har gjort ett bord av lastpallar, målat det vitt och satt på hjul. Idag kände jag för att pausa tiden en stund. Solen sken. Barnen sov. Vi drack kaffe och läste tidningar. Allt var ljuvligt! Jag hittade inte pausknappen, så dagen fortsatte. Kanske lika bra det, för det blev en bra dag. Jag hjälpte våren på traven och skottade fram rabatten som jag anlade ifjol. Spännande att se om det blir någe blomster. Det är då något grönt som sticker upp i alla fall. Jag känner att jag älskar tanken på att det snart är sommar. Och att det är arbetarnas fridag imorgon. Sköna maj välkommen!

I vårt kök

Vi har börjat köpa lokalproducerade ägg. Fick nys om en kvinna här i stan som har höns. Det känns på riktigt. Olika storlekar och färger. Lite äggstra bra.

Är det en vanlig dag?

Har varit med mina kollegor och firat en 60-åring. Vi sjöng i en sång "att du blivit äldre det tror inte vi". Så det där med ålder är inte så himla viktigt. Det viktiga är att få möjlighet att ha kalas! Idag är en kalasbra dag av fler anledningar. Några av mina finaste vänner blev föräldrar i gryningen. Detta ofattbara mirakel. En ny liten människa (som säkert inte kommer att vara särskilt liten i framtiden) har sett dagens ljus. Ska krypa under täcket med ett leende på läpparna. Oj, vad jag känner mig glad.

Det där med nappen

Vi har pratat med Aron under en period att sluta använda napp och kasta in alla nappar i sopbilen. Hur mycket av dom samtalen som han tagit till sig är ovisst med tanke på att han inte ger respons i ord, men han gör kaströrelse med armen så det har han hört iallafall. Jag skrev lite kort i fredags om detta att sluta med blöja och napp. Kändes som en omöjlighet. En läsare, som nästan är min granne, skrev en kommentar. Jag blev peppad. I lördags kände jag att jag hade orken. När jag frågade om Aron kunde samla alla nappar i en påse hakade han på. Först tänkte vi att han skulle få ha kvar en napp att använda under natten. När kvällen kom testade jag utan. Nu har han inte använt napp sen lördagseftermiddagen. Visst är det kämpigt när han vaknar mitt i natten och gråter och nästan har panik för att han vill ha sina nappar. Vi har hunnit bli experter på distraherande samtal. Och nog tycker jag att det känns som att det är en lite större kille som kommer emot mig när jag kommer hem från jobbet. Mamman känner sig på ett sätt trött eftersom det varit några oroliga nätter, på ett annat sätt känner hon sig pigg. Förändring är möjlig. Det känns hoppfullt!

Vara i våren

Var är våren? Det kan man fråga sig när snömoddet fastnar i cykelhjulen och snö blåser in i ögonen på min färd mot jobbet. Läste för eleverna ur Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Där är dom i våren. Här kommer ett smakprov:

Hon lossade sin skinnrem. En sådan hade Birk nu också skaffat sej, och med sina snaror beredda gömde de sej bakom en sten invid gläntan där alla vildhästar brukade beta. Det gjorde dem inget att de måste vänta.
"Jag kan så bra bara sitta här och vara i våren", sa Birk.
 Ronja såg på honom i smyg och mumlade tyst: "Det tycker jag om dej för, Birk Borkason!
Länge satt de där stilla och var i våren. De hörde koltrast och gök spela och gala så att det fyllde hela skogen. Nyfödda rävungar kultrade omkring utanför sin lya ett stenkast ifrån dem. Ekorrar flängde i talltopparna, och de såg harar komma skuttande över mossan och försvinna in i snåren. En huggormhona som snart skulle få ungar låg fredligt i solen alldeles nära. De störde henne inte, och hon störde inte dem. Våren var till för alla.

 

 

Fått napp?

Nu hoppas vi att alla sover gott i natt, så kan jag berätta resten sen. Har redan ropat Hej och skickat skryt-sms.

Mitt hjärtas skatt och glädje

Det väntas många bebisar i min närhet. Jag känner ett uns avundsjuka. Inte för att jag skulle vilja ha fler barn, just nu i alla fall, utan bara den där känslan. Väntan på barnet. Det nyfödda barnet. Detta under. I samma veva gläds jag åt att mina små barn börjar bli lite större. Deras personligheter blir tydligare och utbytet blir liksom av ett annat slag. Och en väldigt skön detalj är att dom roar sig själv vid kortare stunder. När jag satt i deras rum ikväll och inväntade att dom skulle somna, googlade jag. Som vanligt. "Sluta med napp". "Sluta med blöja". Väldigt mycket när det gäller barns utveckling så handlar det om att man ska vara lyhörd till barnet. Att barnet tar det där utvecklingssteget när det är redo för det. Ändå vill man ju som skynda på. Alternativt skuldbelägga sig själv. Jag kan känna mig osäker. Tänk om jag gör fel? För på ett vis tycker jag att jag platsar i kategorin världens bästa förälder, men rätt ofta känns det som att det nog är mitt fel att dom inte kan det eller det. Mamma i 2,5 år. Typ ingenting. Samtidigt som jag inte kan tänka hur livet var innan. För det känns så självklart att dom finns.

PS. Det där med att sluta med napp och blöja, berätta gärna hur ni gjorde! I nuläget känns det som att det aldrig kommer funka här.

Till idolen

Till dig som flera gånger velat se mina vita stövlar. Dom har fått flytta vidare till dom sälla jaktmarkerna. Dom hade gjort sitt så att säga. Stövlar med hål är ingen hit. Nu traskar jag runt i trädgården (läs: snögården) i dessa små globetrotterkängor. Kvinnan på bilden har knappt skostorlek 35. Så små är dom.

När jag fyllde 33

Omständigheter gjorde att jag tog ut en föräldradag idag. Passande nog min födelsedag. Mannen skulle på anställningsintervju på annan ort. Inte optimalt att ha med barnen på sånt. Det blev en sån bra dag. Lugn förmiddag då vi bara hade det mysigt. Eller bara råder väl inte småbarnsland. Det var gråt och snor och bajs i blöjan även idag. Lillkillen sov många timmar efter lunch, så jag kunde förbereda kvällens middagsbjudning och tårtkalas. Lyckades behålla lugnet också. Märks att jag blivit 33 och fått rutin på livet. Sedan var huset fullt av folk i några timmar. Det är lite märkligt det där när så många man tycker så mycket om är på samma ställe samtidigt åsså hinner man knappt prata. Men jag satt och njöt inombords av det fina av att ha så mycket bra folk i ens närhet. Det är det som spelar roll. Eventuella presenter är bonus.

När det blev rätt

Strålande sol hela långa dagen. Vi har suttit vid elden nere vid älven. Haft finbesök av en väninna och hennes två barn. Grillat, druckit kaffe, pratat med andra trevliga människor som hängde på isen denna dag och njutit. Så här ska en vårvinterdag vara enligt mig.

Vi drar igen!

Jag har påsklov och inget inplanerat. Mannen jobbar och jag och barnen låter dagarna passera. Den stunden dom båda sover sitter jag med en kopp kaffe. Bläddrar i någon tidning eller surfar. Vardagslyx. Det är många tårar som ska torkas och snoriga näsor som ska snytas under en dag. Men det är ju inte allt. Det händer massa guldkorn hela tiden. Nu ska jag packa bilen och ta med mig barnen till mina föräldrar. Igen. Jag älskar verkligen att vara hemma, men ensam hemma med dessa små pluttar blir inte riktigt samma sak. Då är det skönt att åka iväg och få helpension. Och mannen hinner se lite science fiction under tiden.

Alltså hej

Det bidde påsk och jag blev helt uppslukad av att få umgås och äta i parti och minut. Nu har jag ledigt i en vecka. Känns underbart.

Att bli bekant med CP

Historien fortsätter. Tidigare i detta ämne finns att läsa exempelvis här och här. Röntgenbeskedet visade att Aron har en liten ärrvävnad på vänster hjärnhalva. En skada som nog uppkom i samband med förlossningen. Ni hjärnbevandrade vet att halvorna styr motsatt sida på kroppen. Alltså den vänstra hjärnhalvan styr den högra sidan av kroppen. I nuläget vet vi alltså inget mer än att Aron är stelare i höger ben. Vi vet också att han inte kommit igång med talet. Och jag tror att språket sitter i vänster hjärnhalva. Han har dock god förståelse och kommunicerar mycket på sitt sätt. När man är 2,5 år spelar det inte så mycket roll att man haltar lite när man springer. Eller att man måste lyfta upp armen samtidigt som man springer för att balansera. Ibland tänker jag på när han är 10 år äldre. Då kanske det spelar mer roll. Ibland tänker jag också på hur det varit om det blivit kejsarsnitt direkt. Fast det gör ingen skillnad att jag tänker på det. Skadan finns ju där ändå. Jag tycker det är skönt när människor vet om hur det är. Därför berättar jag gärna när någon vill lyssna. Även om jag fortfarande har svårt att ta ordet CP-skada i mun.