Att knyta an

Idag kom första babyn! Det kommande halvåret väntas en handfull barn i min närhet. Idag fick min fina vän, partypinglan, och hennes man en pojke. Grattishälsningarna på facebook är många. Så klart. Detta är sannerligen något att fira! Jag har känt mig väldigt berörd hela dagen. En vän som jag umgåtts så mycket med, har nu fått sitt efterlängtade barn. Jag reagerar dock på grattishälsningarna. Hur folk skriver. Människor som själva har fått barn, som i sin hälsning speglar sin egen upplevelse. Födelsedagen beskrivs ofta som magisk, underbar och fantastisk. Främst då tiden efter födelsen. När man får sitt barn, lägger det mot sitt bröst, tittar trött leende på personen man har med sig i förlossningsrummet. Tiden står stilla. Lyckan är påtaglig. Det är bara nu och här. Du, eller ni, och lilla barnet. Du känner att det här var värt allt. Det här kan du göra om många gånger. Stopp! Med all respekt för din och min unika upplevelse av att föda barn, så vill jag få på pränt att det inte behöver vara gullesnuttepluttigt och duochjagmotvärlden. Jag vill inte heller lyfta fram mig själv som någon martyr eller "åh, vad det är synd om mig". Inte alls. Jag vill bara skriva hur jag upplevt det. Jag som fick spara det där magiska till några dagar efter födelsedagen. När min äldste son skulle födas drog det igång med värkar med dunder och brak, efter igångsättning. Lillplutten kom dock inte ut ens med hjälp av sugklocka och eftersom han började må dåligt inne i magen blev det urakut snitt. Allt gick fort. Mannen fick stanna i hallen eftersom dom inte hade tid med honom. När jag låg där på britsen i operationsrummet sa jag: "Fick han en pall? Han har lätt för att svimma." Omsorgspoäng till mig. Det var glädje i operationsrummet och jag var så omtumlad efter allt som hänt, och troligtvis efter allt smärtstillande jag hade i kroppen, att jag minns det med ett leende på läpparna. Barnmorskan passerade mig i fullt fart och sa "Grattis mamma" så jag förstod att barnet var fött. Sedan låg jag där, i ovisshet, såg personalen granska ett långt kvitto, barnets värden. Efter en stund kom mannen in, bärandes på vår son. En sjukskötare tog massa bilder med mannens mobilkamera. Jag minns att vi skrattade mycket. Och att jag försökte vända huvudet för att se honom. Det lilla barnet. Jag tror inte riktig jag tog in doften, mjukheten i skinnet, fascinationen av de små fingrarna och tårna förrän några dagar senare när vi fick lämna intensivvårdsavdelningen och åka hem. Det är svårt att förstå vad man varit med om när man ligger på olika våningsplan i ett stort sjukhus i en annan stad och mest har fokus på sitt eget mående. Ikväll låg vi i soffan och lekte med olika appar i min mobil. Hans varma kropp som lutar sig mot mig. Nu spelar roll. Ett och ett halvt år senare var det dags igen. Denna gång planerat snitt. Jag är ju en person som gillar ordning och reda, så detta med planerat passar mig. Men luras inte tro att planerat snitt är en enkel lösning. Jag tror det ska till lite dramatik och blod,svett och tårar när nya människor gör entré. Jag ligger återigen på britsen i ett operationsrum. Känns det inte mindre den här gången? Eller är det för att halva Umeå universitets sjukvårdsstuderande ska vara med också? Kom och var med, jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är att det ska födas ett litet barn. Den här gången får mannen var med. I snygg sjukhusmundering. Jag mår illa och tänker att det blir inga fler barn. Och nu väntar vi tvillingar! Nä, det var ett skämt. Åter till storyn. Innan barnet snittas fram blir jag skönhetsopererad. Förra snittet lämnade ett fult ärr efter sig, som nu tas bort. Efter lite slängande hit och dit och med en narkosläkare som imponerat med bedövningen(han tyckte det var lite klurigt eftersom jag är så kort, men doserade perfekt), så lyfter dom upp gosse nr 2 i fötterna. Jag ser pillevinken och tänker tyst "det blev en pojke som jag trodde". Jag är glad. Mannen får följa ut och klippa navelsträngen. Dom kommer in igen och jag försöker än en gång så gott det går böja huvudet så jag ser barnet. Nu ska jag till iva och invänta att bedövningen släpper och sen ska vi till vårt mysiga rum på lilla BB och njuta av vår nyfödde son. Eller så får lilla barnet åka helikopter, som sin bror, till universitetsjukhuset för intensivvård. Mannen köra bil dit för att hänga med i förloppet. Jag, den nyblivna tvåbarnsmamman, återvänder ensam till det mysiga rummet på lilla BB. På mammagruppen pratar dom sedan om dom där första timmarna, dagarna. Hur härligt det är att få dom tillsammans. Jag äter svampsoppa i ett rum med dunkel belysning. Sover en god natts sömn och får dagen efter åka bårtaxi till min man och mitt nyfödda barn. Där följer 10 evighetslånga dagar som ändå blir en betydligt positivare upplevelse än förra gången. Gosse nr. 2 hade andningshjälp och massa slangar runt sig. Det tog nog fyra dagar innan jag fick se honom utan alla masker och mössor. Nu kramar jag nästan sönder honom, för jag känner så obeskrivligt mycket kärlek till honom och till hans bror. Det är magiskt, underbart och fantastiskt! Det här att få barn.

För ett år sedan blev vi med hus

Det är lätt att tänka att inget händer här i huset. En titt på den här fantastiska bilden från hallen, tagen för exakt ett år sedan, kan hjälpa mig att inse att några framsteg ändå skett. Närmast i bild ser ni en dörröppning som är borttagen. Där går trappan upp till övervåningen. Hatthyllan är målad vit och flyttad till den nya klädförvaringen som finns till vänster. Tak och lister är vitmålade(plus nytt golv och golvvärme). Även listerna i rummet som skymtar längre fram. Det är tapetserat i båda rummen. Lådan på hatthyllan har flyttat ner till källaren. Den innehåller påskpyntet. Så lite har ändå åstadkommits. Vi har ju även utökat familjen med en person. Och det vill inte säga så lite. På tal om att föröka sig, så har vi idag njutit av första skörden jordgubbar från vårt eget land. Dessutom har vi mer än 20 äpplen i vårt äppelträd. Så låt oss knyta ihop säcken genom att säga att "he som hänn he hänn hänna". I alla fall för oss.

Hej hopp min lilla sockertopp

Fotograf: Barnets morfar

Nu har han lagt till charmoffensiven. "Det lät ju till och med när han skrattade", sa min farmor glatt. Så liten. Så mycket glädje. Barnet på bilden har just passerat 3 månader. Fått sprutor och allt. Mamman insåg igår att det var läge att fira och målade naglarna röda. Av den tilltänkta amningsperioden är nu hälften avklarad. Tiden rör sig ändå framåt. Även om det inte känns som X2000 alltid.

På kurs med mig själv

Jag håller på att lära mig hur man gör. Att vara nysnittad och tvåbarnsmor. Det går faktiskt bra! Idag ska jag och sönerna ta oss en helgtur till mina föräldrar. Mannen jobbar, så vi ska njuta av helpension i Änglagård. Sedan ska vi skynda oss hem så att vi hinner umgås med stockholmarna. Idag är det första dagen som jag och Elia är ensamma hemma. Dagens surfas bort så klart. Vem hade trott något annat? Jag har också sett "En unge i minuten". Detta avsnitt om kejsarsnitt. Jag skrattade mycket både vid första och andra sonens ankomst. För roligt är det! Trots att det känns. Mycket och på olika sätt. Även med kejsarsnitt.

Låt mig stolt presentera nr. 2

Det här är Elia. Min andre son. Idag började han andas för egen maskin. Några slangar mindre. Helt plötsligt kunde jag se hans ansikte, inte bara den upptryckta versionen. Han öppnade ögonen och tittade. Omöjligt att förklara, men fantastiskt att uppleva!

Nä men, finns ni kvar?

Hela världen har inte stannat. Det upptäckte jag idag när jag startade datorn för första gången på några dagar. Folk fortsätter renovera, resa, undervisa i kafévett, åka skidor i Alperna, se hockey och umgås. I onsdags blev jag mamma igen. En till son. Jag är tacksam och otroligt lyckligt lottad. Ligger på BB med en kropp som värker, men med ett hjärta så fullt av glädje och kärlek. Tack Gud för livet! Här inom sjukhusets väggar stannar lite av det vanliga livet upp. Det är bara att följa med liksom. Invänta. Hoppas. Och längta efter sonen som är hos sin farmor och farfar. Han som inte har någon aning om vad som händer, men som jag vet har det otroligt bra. Tittar ofta på en bild i mobilen som jag har av honom. Den är från i måndags. Bara några dagar gammal och ändå så känns det ofantligt långt bort. Han har på sig skinnjacka för första gången. Det var ju nästan som vår. Ansiktet har skrapmärken efter morgonens promenad då han trillade när vi lekte och jag jagade honom. Tänk att jag nu har två söner. Två skatter. Jag har inte fattat det än. Behöver nog minst ett par dagar till för att förstå och otaliga stunder att få titta dom båda i ögonen och njuta.