Nä men, finns ni kvar?

Hela världen har inte stannat. Det upptäckte jag idag när jag startade datorn för första gången på några dagar. Folk fortsätter renovera, resa, undervisa i kafévett, åka skidor i Alperna, se hockey och umgås. I onsdags blev jag mamma igen. En till son. Jag är tacksam och otroligt lyckligt lottad. Ligger på BB med en kropp som värker, men med ett hjärta så fullt av glädje och kärlek. Tack Gud för livet! Här inom sjukhusets väggar stannar lite av det vanliga livet upp. Det är bara att följa med liksom. Invänta. Hoppas. Och längta efter sonen som är hos sin farmor och farfar. Han som inte har någon aning om vad som händer, men som jag vet har det otroligt bra. Tittar ofta på en bild i mobilen som jag har av honom. Den är från i måndags. Bara några dagar gammal och ändå så känns det ofantligt långt bort. Han har på sig skinnjacka för första gången. Det var ju nästan som vår. Ansiktet har skrapmärken efter morgonens promenad då han trillade när vi lekte och jag jagade honom. Tänk att jag nu har två söner. Två skatter. Jag har inte fattat det än. Behöver nog minst ett par dagar till för att förstå och otaliga stunder att få titta dom båda i ögonen och njuta.