Plötsligt händer det

Ikväll tröttnade jag. Sa till mannen att jag var uttråkad. Alla känslor går inte förklara. Dom bara finns. I samma veva som jag gjorde mitt uttalande, flög en säkring. Då blev det lite action i alla fall. För att åtgärda problemet cyklade mannen till Ica. Fick med sig en godispåse hem också. Förra helgen var det fullt ös. Då hann jag inte bli uttråkad. Kalas, utflykt och massa umgås. Då mötte vi solen och gungade med havet som bakgrund. Jag gruvar lite för att börja jobba igen. Lite komiskt kanske eftersom jag på sin höjd kommer att jobba i fem dagar till. Varför oroa sig för det? För trots att jag kan känna mig uttråkad en dag som denna så älskar jag att vara hemma. Att ha den friheten. Jag kommer knappt att hinna blinka och då är det helg igen. Efter helgen börjar den så kallade föräldraledigheten. Vad hände med tiden? Försvann den eller kom den mig till mötes?