Men orka!

Det är så härligt att gå på stan. Inhandla grejer till kommande projekt. Drömma och fantisera. Sen kommer man hem och fyller hallen med sina inköp. Då blir det liksom på riktigt. Då ska drömmen genomföras. Ärligt så är inte det alltid lika härligt tycker jag. Vi har en ganska, enligt mitt tycke, trivsam vardagslunk just nu. Vi äter frukost tillsammans. Jag cyklar till jobbet. Kommer hem till middagen. Umgås med barnen. Vilket kan innefatta sång, film, skrik, dusch, bokläsning, gnäll, promenad, bilåkning, gråt etc. Sedan ska barnen läggas och efter det kan jag ägna mitt fokus åt något annat. Men hallå! Som ikväll. Kommer ut ur barnens rum kl 20 med en inspiration som får mig att duscha och sen sätta mig i soffan. Nu ska jag städa lite i och för sig, men min poäng är att jag tycker att det är svårt att hinna med. Eller visst hinner jag med en hel del, men orka! Några som verkar orka är den här familjen. Kolla in före- och efterbilderna! Nästan lite provocerande. Jag ska försöka rikta min energi till att inte bli provocerad utan inspirerad. Inleder med att städa toaletten. Vem vet vilka storverk jag uträttar sen? Kanske till och med diskar stekpannan.

Kalasfredag

Det blev kalas i fredags. Solen sken. Vi hade en tårta som såg ut som en etta. Fina vänner och fina svärföräldrar på besök. Så där perfekt lagom. Det enda som störde var min täppta näsa. Det är så spännande att få vara förälder. Få se en människa växa fram. Lära känna personen. Vem är du? Historien med storebror har gjort att jag känner oro för lillebror. På måndag ska vi träffa läkare och sjukgymnast igen. Alltså man vet ju aldrig. Därför var det en glädje att den lille killen just före sin ettårsdag tog ett rejält utvecklingssprång och började röra på sig. Då får man ta att pannan hans har diverse blåmärken...

Alla dessa CP-undersökningar

Det blev alltså inskrivning på habiliteringen för Aron. Träffa sjukgymnast och kurator. Skriva individuell planering. Svara på massa frågor jag knappt visste fanns. Synen kollades på ögonmottagningen. Ni som varit på olika undersökningar med en tvååring vet ju hur lätt, eller svårt, det är. Att komma in på i ett rum. Sätta sig på en stol. Träffa en främmande människa som ska peta på dig med olika grejer. Du ska helst samarbeta för att undersökningen ska bli lyckad. Jag vet inte hur mycket dom såg på den där ögonundersökningen. Det såg då bra ut. Tror jag. Skulle bli kallade om ett år igen för att se om det gick bättre då. Hörseln kollades på öronmottagningen. Då var hela familjen med och drog runt som ett teatersällskap mellan väntrummen och försökte hinna ha lite fruktstund mellan hörseltesterna. Det blev också en magnetröntgen. Aron fick sövas. Och visst är det svårt att undvika tankarna på hur det var för några år sedan. Han som gjorde röntgen då. Han som inte finns här mer. "Jag ska komma ihåg att gratta dig Aron på din namnsdag." Lille Aron vaknade upp och fick en piggelin. I ett sådant där läge skulle man kunna ge honom hela världen. Han fick en maxbox. Vi körde lättade de 13 milen hem igen. Att vara tillsammans är ändå något förunderligt. Och varje sån där jobbig gruvsam grej man klarar av, bygger på några slags muskler.

Simkort?

Min telefon blev hemskickad för dåligt uppförande. Idag fick jag en ny i ersättning. Mannen tog på sig tekniskt ansvar för att få den funktionsduglig. I samma veva höll jag på att leta fram badkläder till mig. Vi ska nämligen på badhuset imorgon. Sms:ar mannen med min gamla telefon, vi befinner oss alltså på olika våningsplan och använder den typen av kommunikation, och meddelar att barnen sover. Rotar runt bland bikinidelar för att hitta något att sätta på denna, allt för snarlik en gravids, kropp. Får som svar av mannen att han behöver simkortet. Simkortet? Har vi löst något sådant kort? Eller har vi fått det i present någon gång? Ärligt talat dröjde några sekunder innan jag kopplade vad han menade. Hans hjärna bedrev inte förberedande arbete inför morgondagens utflykt. Telefonen ja! Nu har jag en smart igen. Det osmarta är dock att jag hela tiden glömmer bort lösenord. Nu krävs det ett heltidsjobb att få igång alla program igen. Tids nog mina vänner. Nu är det helg. Vi är hemma. Vi är lediga. Hur gör man då?

Livet efter blöjan

Barn använder visst inte blöjor hela livet. Det känns hoppfullt. Igår ville Aron sitta på pottan. Framsteg. Resultat? Han släppte en fis. Undra om han alltid kommer vara så fin i kanten att han går på toa för att prutta? När Aron var knappa året satt han på pottan typ två gånger och gjorde både ettan och tvåan. Jag skulle säga att det var mer lyckträffar än kunskapskännedom. Vid en av de gångerna kände jag sådan stolthet. Hur reagerar jag spontant då? Jo, fram med mobilen och tar en bild på den fine sonen som sitter på pottan och ler. Skickar bilden till min syster och känner mig så där lagom mallig. Vad händer? Pojken och pottan tippar. Plockade fram ödmjukheten och torkade bort skiten.

Början på vår CP-resa

För ungefär ett år sedan reagerade förskolepersonalen på hur Aron gick. Kanske var det något med höften? Vi tänkte inte så mycket på det. Vad visste vi liksom? Vi hade en läkartid inbokad på BVC för en rutinkontroll och spruta bara några veckor senare, så vi beslöt oss för att nämna det för läkaren då. BVC-läkaren sa inte så mycket utan gav oss en remiss till barnmottagningen. Vid det här laget var lillebror alldeles nyfödd. Besöket på barnmottagningen, där vi fick träffa läkare och sjukgymnast, resulterade i en höftröntgen och uppmaning att se till att Aron har stabila skor. Foppatofflor göra sig icke besvär på hans fötter. Höftröntgen. Då satt jag med Elia i väntrummet och hörde Arons gråt ljuda över hela röntgenavdelningen. Jag visste inte då att det skulle fortsätta vara jobbigt. Jag trodde att ett positivt röntgenbesked skulle vara det bästa. Men visst borde det vara lättare att laga en höft än en hjärna? Det visade sig inte vara något knas med höften. Jag tänkte att det kanske bara är någon utvecklingsgrej. Han kanske måste träna mer på att gå helt enkelt. I juni när det var soligt och varmt och sommaren just hade börjat. Då sitter vi återigen på barnmottagningen. Undersökningen har gått bra. Läkaren säger något i stil med att "eftersom det inte blivit sämre kan vi utesluta en tumör". Första chocken. Tumör? Han är ju bara lite dålig på att gå! Läkaren fortsätter att prata. Säger att deras arbetshypotes är att han har en lindrig CP-skada. CP-skada? Är man CP-störd då? I det här läget tänkte jag inte mycket alls. Det var mest bara tom chock. Med den tomma chocken åkte vi hem. Skulle återkomma vid Arons 2-årsdag. 3 månader senare. Det finns många faktorer som samverkar till att sommaren för mig var som ett töcken. Självklart var detta en av faktorerna. Samtidigt är det ju inte hela världen! Det kunde varit värre. Min syster fällde dock kommentaren som varit den jag upprepat mest under den här tiden "det är ändå en sorg att allt inte är som det ska". I september, dagen före Arons 2-års dag, fortsätter CP-pratet. Det är så det är. Nu ska syn och hörsel kollas, hjärna röntgas och inskrivning på habiliteringen ske. Det skriver jag om någon annan gång. Tänk att man kan tro att allt är bra fastän det inte är det?

Det rara med alla hjärtans dag

Som vanligt steg jag upp före övriga familjen idag. När grötarna var kokade och tekoppen stod och drog bakade jag en hjärtlig kladdkaka. Kladdkakan var färdig precis när resten av familjen gjorde entré i köket. Ibland funkar det. Aron hetsåt gröten och slängde blickar mot den hjärtliga kladdkakan. Fast eftersom vi är hälsosamma vänner i det här huset, fick han slänga sina blickar mot Fåret Shaun istället. Kladdkaka blev det till efterrätt*. Vid middagen. Cyklade till jobbet med den tillfredsställelse det ger att hinna det man har tänkt. Hur ofta händer det liksom? På jobbet fick jag och kollegan en alla hjärtans-gåva av en elev. Jag blev varm inombords. Så fint! På tisdagar arbetar jag på fritids. Tittade på alla barn som gjorde olika hjärtliga hälsningar. Barn som just lärt sig skriva. Som plitar ner kärleksförklaringar till sina föräldrar. Kanske måste det till en sån här dag för att vissa kärleksfulla saker ska bli sagda? För att toppa den här rara dagen, ska jag promenera till min syster. Dricka te och försöka lösa så många världsproblem vi bara kan under en dryg timme.

*= Det var någon som hade ätit av kladdkakan under dagen för det mesta var faktiskt slut när det var efterrättsdags. Denne någon hade dock införskaffat fler bakverk, så sockerchocken uteblev inte! Hjärtligt gott!

Om melodifestivalen

Jag är uppvuxen med melodifestivalen. När jag var ung så var det inte insamlingsgalor var och varannan helg på tv. Jag minns faktiskt inte så mycket tv-tittande så här rent spontant. Melodifestivalen. Då dukades det upp med skålar fyllda med chips, ostkrokar, godis och säkert något annat gott. Det var då man åt. Åtminstone minns jag det så. Läskeblask. Och ett program som aldrig tog slut. Jag var trött redan som barn även om min mamma alltid sagt att jag inte behöver så mycket sömn. Det är för övrigt samma mamma som ser sömnen som lösningen på det mesta. Har du ett prov i skolan? Se till att sova ordentligt! Är du sjuk? Se till att sova ordentligt! Jag somnade ofta framför melodifestivalen. Vi hade bäddat med våra täcken framför tv:n. TV:n som satt ihop med en ställning med hjul. Det var annat än plattisarna det! Det fanns ingen fjärrkontroll på den tiden. Inte hemma hos oss iallafall, så vi förbrände 2-3 ostkrokar varje gång vi skulle höja volymen. Jag minns inte att jag drömde om att stå på melodifestivalscenen. Det är väl mer i vuxen ålder. Tänk att få vara programledare! Lät fantasin flyga iväg medan jag borstade tänderna ikväll. Viftade med armen. Levde mig in i rollen. Slungades tillbaka till verkligheten med mitt flottiga hår och nergrötade tröja i samma veva som tandkräm rann nerför kläderna.

Vardagslunken

Lite för trött. Börjar nästan gråta åt alla bloggar jag plöjer igenom och läser. Lite för sur. På mannen utan anledning. Mitt i min surhet fixade han i princip all städning. Och samtidigt. Väldigt glad för att jag tog mig ut på en kvällspromenad. Och för att jag har ett jobb som jag tycker är roligt. En familj som är så mycket kärlek. Oops. Nu kommer snart tårarna. Slutar här och går och städar toaletterna. Något bidrag ska jag väl skänka till husets välmående.

PS. Imorgon är det fredag!

Hemmamannen

"Hur känns det att vara tillbaka på jobbet?" Vanligaste frågan just nu. Det känns bra, tack. Att komma hem till färdiglagad middag, städat hus och nybakt bröd känns mer än okej. Ombytta roller. Det blev inte som vi tänkt, men det blev bra. Imorgon är det fredag. När jag tar helg börjar mannen jobba. Så är det nu i två veckor, men efter cirka tjugo dagars arbete får vi nog en ledig dag ihop. Livet är spännande! Just nu på ett bra sätt.

Kvällen innan

Jag satt med Aron i knäet på en kudde framför granen i väntan på middagen. Middagen var för övrigt rester från mamma. Halleluja för rester säger jag bara! Vi har julklapparna i en gammal trälåda vid granen. Jag sa till Aron att imorgon är det julafton och då kommer vi att öppna paketen. Han sa, på sitt vis: hurra, hurra, hurra! Det är vad han förknippar med paket, att man säger hurra. Jag log lite, men kom sedan på att han har rätt. Det är ju Jesus födelsedag imorgon. Visst är det lätt att glömma bort bland revbensspjäll, knäck, paketinslagning och alla julhälsningar hit och dit? Vi har fixat massor idag och samtidigt lyckats kombinera det med att ha mysigt tillsammans. Klockan 20 satt vi bänkade framför På spåret. Godsakerna var framdukade. Barnen sov relativt bra. Som en dröm! När På spåret var slut borde jag lagt mig. För allt jag försökt åstadkomma efter det har liksom blivit pannkaka. Eller för att citera mannen när han ringde sin mamma: "Miriam har spårat ur". Då är det bra att komma tillbaka till anledningen till denna högtid. Det viktigaste ha redan hänt. Jesus föddes till vår jord. Då får det bli hur det vill med knäcken. God jul!

ett två tre fyra

Det har varit en mysig helg. Inleddes med julmiddag med mitt jobb. Sedan körde jag och barnen till Änglagård. Vi har druckit kaffe på säng och ätit lussebullar. Sjungit in julen i kapellet. Traskat i snön och lekt med en spark specialdesignad av min pappa. Bakat stompa med mamma. Kunnat några frågor i På spåret. Adventsfikat med farmor och farfar. När mamma bar in trevåningsfatet fyllt med olika sorters kakor, så jublade jag inombords. Aron jublade högt. Körde sedan hem igen. Jag gick på julkonsert med några väninnor och insåg vad praktiskt det är med benvärmare. Nu ska jag och min syster inte ge varann några julklappar, annars skulle hon nog ha fått sig ett par. Fick tipset för ett år sedan, men trög som jag är så har jag inte köpt några förrän nu. På tal om nu. Tekoppen snart uppdrucken. Nu ska jag chockera mig själv och krypa under täcket före kl 22. Sömn är nog det klokaste valet. På ovanvåningen hör jag en förkyld gosse gråta. Får se hur det blir med sömnen...

Sonen och kungligheterna 2

Hade laddat för att göra en god repris av det här. I sista stund kom jag ihåg att plocka fram kameran. Då höll Aron på med något helt annat än att kolla på Nobelpartyt. Lite motvilligt ställde han dock upp på fotografering tillsammans med kungligheterna. I övrigt tycker jag det är läckert med kunskap. Prisutdelningen lockade fram tårar hos mig. Två dagar innan han skulle få kanske den största utmärkelsen man kan få, avlider pristagaren. Utan att veta om att det var hans tur att mottaga priset. Undra vilka tankar som åkte genom huvudet på hans fru när hon stod och nickade till ers majestäter, pristagare och mina damer och herrar. Det kan bli försent. Det tänker jag en dag som denna när jag nästan exploderat av surhet här hemma. Var tvungen att avreagera mig genom att dra igång ett bullbak i middagstid. Kvinnan med timing. Att laga mat och baka har tidigare visat sig inte vara det mest ultimata för den här frun. Elia fick vaniljsocker i sin middag. Så då kan vi bocka av det på provsmakningslistan. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

Om att hitta saker när man städar

Vi har en orgel hemma. Den byggde en släkting till mannen för en massa år sedan. Dom behövde en orgel och då byggde han en. Hur löste man det annars när man levde långt före internetbutikernas och stormarknadernas tidevarv? Idag tog jag fram dammvippan och försökte rengöra orgeln på ett lager damm. Ut kom det här tidningsurklippet. Jag har inte gjort några efterforskningar än hur gammalt urklippet är. På andra sidan än vad som visas på bilden, står det beskrivet om en händelse, så jag tror inte man behöver vara mycket detektiv för att ta reda på åldern. Nu har jag inte gjort det. Jag fastnade för dikten. Lite som "Hej hallå, du har väl inte glömt?". När man städar kan saker komma fram som man inte visste att man hade. Eller sådant som man tappat bort. Jag tänker på dom som känner att dom tappat bort sig själva. Vilken städning ska man göra då? Vi försöker veckostäda för att vi tycker om att ha det städat och för att det blir lättare att städa om man gör det ofta. Visst tänker du också på det när det gäller dig själv?

Nu smäller det!

Vi ramlar in i advent. Tömmer kartonger på stjärnor och glitter. Letar sladdar och reservlampor. Köper saffran för att det är så billigt i år. Drar igång "lyxig saffranskaka" som har jäst klart lagom när middagsstressen är på sin topp. Att göra egen vaniljsås är inga problem. Stoppa in nappen i barnets mun och hoppas att han är nöjd med den en stund. Medan saffransdegen jäser hinner jag ju göra dom där adventskakorna också. Mannen passar på att fixa nytt silikon på kaklet vid diskhon. Åsså lite middag på det. Ja, varför inte göra allt på samma gång? Vet ni vad? Just nu är det ganska skönt. Vi njuter av att vi är lediga. Vi har som landat i det. Att det tar en timme innan adventstjärnan hänger på sin plats gör inte så mycket. Advent. Väntan på något större. Så mycket bättre.

Do you speak English?

När vi inte reser ut i världen, så kommer världen till oss. Denna gång i form av en fantastisk människa från andra sidan jorden. Australien. Vilket vitaminpiller rakt in i vår familj! Dessutom undrar jag om kanske engelskan har en läkande effekt? Det har som känts lättare allting. Härom natten när jag vaknade av att Aron hävde upp ett tjut, stötte jag i mannen och bad honom att gå till Aron. "Can you go to Aron?". Jag ruskade lite på mig och sa sedan: "Kan du gå till Aron?". Började kvickna till och skrattade lite lagom småhögt. Engelskan hade satt sig på hjärnan på mig. Så till den grad att när jag blev väckt mitt i natten så tilltalade jag min man på engelska. Förresten, körde er lärare med en sån hotmetod? Jag kommer ihåg när vi skulle traggla multiplikationstabellen. Vår lärare sa: "Ni ska kunna den som ett rinnande vatten. Om ni så blir väckta mitt i natten ska ni kunna den!". Konversationsengelskan verkar jag ha tagit till den nivån i alla fall. Nu har vår fina gäst åkt vidare till andra resmål. 16 platser ska hon besöka under hennes turné. Hon blev kvar lite längre än tänkt på grund av någon slags magåkomma. Att vara Florence Nightingale tar på krafterna även om jag tycker att det är en förmån. Nu ska vi ha fredagsmys här på söndan. Mannen har avslutat sin jobbarhelg. Och på tal om slut så kommer jag att börja jobba i januari. Att börja sluta. Det är ett roligt uttryck tycker jag.

En dag av ljus

Den känslan. När man varit hos goda vänner på lunch och ätit våfflor. Gått en promenad i ruggigt höstväder. När man sitter vid matbordet och skriver på en skoluppgift. När lillebror nyss har ätit och leker på golvet. När storebror nyss har vaknat och sitter med pappan i fåtöljen. När man är bortbjuden på middag. Då känns det där gråa orosmolnet inte lika stort. Det dominerar inte livet. Nu ska vi åka och tända ljus för Singa, Linus, Rut och Leopold. Dom som har kämpat den goda kampen.

Dagen grå

Idag var det grått ute. Precis som om det aldrig riktig blev dag utan var smånatt hela tiden. Idag hade jag på mig en grå kofta. Jag kände mig rätt grå inombords också. Liksom utan det där suget. Vi hade inga planer för dagen. Härligt, kanske du tänker. Jobbigt, tänkte jag idag. Inte ens wordfeud funkade på telefonen. Räddningen blev skype-samtal med min bror och hans fru. Det gav både mig och telefonen energi, för helt plötsligt funkade spelet. Jag gick en långpromenad. Handlade och besökte fina frisören. Mitt i allt de grådassiga blev det lite ljusare. Men detta var en grå dag på många vis. Något som däremot var brunt var efterrätten. Klassikern chokladpudding. Verkligen en av mina favoriter när jag var liten. Jag tror det var första gången Aron fick smaka denna nostalgins dessert. Det var en fröjd att titta på hans glada ögon när han slevade i sig puddingen. Lycka! För när allt kommer omkring så fanns allt det viktigaste runt matbordet ikväll. Mannen, den något större lille sonen, den något mindre lille sonen. Dom som ger livet färg.

Mannen talar ut

Mannen tycker att jag skrev osanning igår. Han tycker inte att det är han som genomför allt. Det var väl inte riktigt så jag menade. Jag tänkte mer på olika händelser när vi bestämt att "nu gör vi så här", då kan han som ha den extra glöden, eller kanske tjurskallen, att ro det i land. Jag kommer halvspringandes aningens efter. Fast jag vet, mycket av det som händer här i vardagen ser undertecknad till att det sker. Det ena behöver inte utesluta det andra. Då var det sagt. Nu kan jag duscha i frid.

Och till slut så sov barnet

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev det här. Det är fint med respons. Jag blir så glad. Kanske blev jag också taggad när en läsare med signaturen Marcus skrev att det är smidigt att värma en Billys... På nätet kan man läsa massa olika teorier och tips när det gäller barnuppfostran. Det finns mycket. Så mycket att det blir för mycket. Ändå söker jag och läser. Även fast jag vet vad jag egentligen tycker. Att man ska vara snäll mot sig själv. Tänka efter vad som passar för ens familj. Vad orkar vi med nu? Eller orkar vi med något nu för att inte behöva orka det sen. Jag tror att sunda föräldrar fattar sunda beslut. Jag tror att sunda föräldrar kan vara trötta. Jag tror att sunda föräldrar kan vara pigga. Med sunda menar jag inte här att dom håller på att motionera en massa och skippa gofikat. Hemma hos oss funkar det så att jag grubblar sönder skallen exempelvis när det gäller våra barns utveckling, matvanor och sömnmönster. Mannen verkar ofta rätt oberörd. Till slut måste jag bara få bolla lite tankar med honom. Eller så konstruktivt är det inte. Det handlar mer om att jag får ett smärre sammanbrott. Mannen lyckas ibland tolka vad jag säger och tycker det är bra, alternativt kommer han med en lösning som jag först totaldissar men efter lite eftertanke accepterar som en god idé. Sedan är det ofta han som orkar genomföra förändringen eller vad det nu är. Inte undra på det. Jag är ju vid det laget helt utmattad av alla tankar. Nu åter till det här specifika fallet med att Elia vaknade före vad man kan kalla morgon och ville äta. Förra lördagen när jag var på väg i säng bestämde jag mig för att i natt testar vi att hålla ut(liknande teorier finns att läsa om på nätet. Jag har även pratat med min mamma som testat en variant av detta på ett av sina barn). Inte ge stackars barnet mat. Mannen gjorde först en insats strax efter midnatt och satt vi spjälsängen. En bra stund innan gryning vaknade barnet igen. Jag höll honom och försökte hitta någon slags sovställning som funkade. Var det nästan 2 h? Nästa natt sov killen fram till halv 5. Jag höll i honom och sov från och till. Gråten var vårt sällskap. Natten efter det räckte det att lillsötisen fick ligga mellan oss när han vaknade där i arla morgonstund. Han somnade om och åt sin gröt när vi andra åt frukost. Så har det varit nu i en vecka. Slutet på sagan? Troligtvis inte. Är det något jag lärt mig under mina 2 år som moder är att allt kan ändras. Just när man landat i att "nu har vi en rutin", så blir helt tvärtom. Som förälder kan man bara försöka hänga med och försöka hitta tjusningen i alltihop!