Alla dessa CP-undersökningar

Det blev alltså inskrivning på habiliteringen för Aron. Träffa sjukgymnast och kurator. Skriva individuell planering. Svara på massa frågor jag knappt visste fanns. Synen kollades på ögonmottagningen. Ni som varit på olika undersökningar med en tvååring vet ju hur lätt, eller svårt, det är. Att komma in på i ett rum. Sätta sig på en stol. Träffa en främmande människa som ska peta på dig med olika grejer. Du ska helst samarbeta för att undersökningen ska bli lyckad. Jag vet inte hur mycket dom såg på den där ögonundersökningen. Det såg då bra ut. Tror jag. Skulle bli kallade om ett år igen för att se om det gick bättre då. Hörseln kollades på öronmottagningen. Då var hela familjen med och drog runt som ett teatersällskap mellan väntrummen och försökte hinna ha lite fruktstund mellan hörseltesterna. Det blev också en magnetröntgen. Aron fick sövas. Och visst är det svårt att undvika tankarna på hur det var för några år sedan. Han som gjorde röntgen då. Han som inte finns här mer. "Jag ska komma ihåg att gratta dig Aron på din namnsdag." Lille Aron vaknade upp och fick en piggelin. I ett sådant där läge skulle man kunna ge honom hela världen. Han fick en maxbox. Vi körde lättade de 13 milen hem igen. Att vara tillsammans är ändå något förunderligt. Och varje sån där jobbig gruvsam grej man klarar av, bygger på några slags muskler.