Början på vår CP-resa

För ungefär ett år sedan reagerade förskolepersonalen på hur Aron gick. Kanske var det något med höften? Vi tänkte inte så mycket på det. Vad visste vi liksom? Vi hade en läkartid inbokad på BVC för en rutinkontroll och spruta bara några veckor senare, så vi beslöt oss för att nämna det för läkaren då. BVC-läkaren sa inte så mycket utan gav oss en remiss till barnmottagningen. Vid det här laget var lillebror alldeles nyfödd. Besöket på barnmottagningen, där vi fick träffa läkare och sjukgymnast, resulterade i en höftröntgen och uppmaning att se till att Aron har stabila skor. Foppatofflor göra sig icke besvär på hans fötter. Höftröntgen. Då satt jag med Elia i väntrummet och hörde Arons gråt ljuda över hela röntgenavdelningen. Jag visste inte då att det skulle fortsätta vara jobbigt. Jag trodde att ett positivt röntgenbesked skulle vara det bästa. Men visst borde det vara lättare att laga en höft än en hjärna? Det visade sig inte vara något knas med höften. Jag tänkte att det kanske bara är någon utvecklingsgrej. Han kanske måste träna mer på att gå helt enkelt. I juni när det var soligt och varmt och sommaren just hade börjat. Då sitter vi återigen på barnmottagningen. Undersökningen har gått bra. Läkaren säger något i stil med att "eftersom det inte blivit sämre kan vi utesluta en tumör". Första chocken. Tumör? Han är ju bara lite dålig på att gå! Läkaren fortsätter att prata. Säger att deras arbetshypotes är att han har en lindrig CP-skada. CP-skada? Är man CP-störd då? I det här läget tänkte jag inte mycket alls. Det var mest bara tom chock. Med den tomma chocken åkte vi hem. Skulle återkomma vid Arons 2-årsdag. 3 månader senare. Det finns många faktorer som samverkar till att sommaren för mig var som ett töcken. Självklart var detta en av faktorerna. Samtidigt är det ju inte hela världen! Det kunde varit värre. Min syster fällde dock kommentaren som varit den jag upprepat mest under den här tiden "det är ändå en sorg att allt inte är som det ska". I september, dagen före Arons 2-års dag, fortsätter CP-pratet. Det är så det är. Nu ska syn och hörsel kollas, hjärna röntgas och inskrivning på habiliteringen ske. Det skriver jag om någon annan gång. Tänk att man kan tro att allt är bra fastän det inte är det?