Och till slut så sov barnet

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev det här. Det är fint med respons. Jag blir så glad. Kanske blev jag också taggad när en läsare med signaturen Marcus skrev att det är smidigt att värma en Billys... På nätet kan man läsa massa olika teorier och tips när det gäller barnuppfostran. Det finns mycket. Så mycket att det blir för mycket. Ändå söker jag och läser. Även fast jag vet vad jag egentligen tycker. Att man ska vara snäll mot sig själv. Tänka efter vad som passar för ens familj. Vad orkar vi med nu? Eller orkar vi med något nu för att inte behöva orka det sen. Jag tror att sunda föräldrar fattar sunda beslut. Jag tror att sunda föräldrar kan vara trötta. Jag tror att sunda föräldrar kan vara pigga. Med sunda menar jag inte här att dom håller på att motionera en massa och skippa gofikat. Hemma hos oss funkar det så att jag grubblar sönder skallen exempelvis när det gäller våra barns utveckling, matvanor och sömnmönster. Mannen verkar ofta rätt oberörd. Till slut måste jag bara få bolla lite tankar med honom. Eller så konstruktivt är det inte. Det handlar mer om att jag får ett smärre sammanbrott. Mannen lyckas ibland tolka vad jag säger och tycker det är bra, alternativt kommer han med en lösning som jag först totaldissar men efter lite eftertanke accepterar som en god idé. Sedan är det ofta han som orkar genomföra förändringen eller vad det nu är. Inte undra på det. Jag är ju vid det laget helt utmattad av alla tankar. Nu åter till det här specifika fallet med att Elia vaknade före vad man kan kalla morgon och ville äta. Förra lördagen när jag var på väg i säng bestämde jag mig för att i natt testar vi att hålla ut(liknande teorier finns att läsa om på nätet. Jag har även pratat med min mamma som testat en variant av detta på ett av sina barn). Inte ge stackars barnet mat. Mannen gjorde först en insats strax efter midnatt och satt vi spjälsängen. En bra stund innan gryning vaknade barnet igen. Jag höll honom och försökte hitta någon slags sovställning som funkade. Var det nästan 2 h? Nästa natt sov killen fram till halv 5. Jag höll i honom och sov från och till. Gråten var vårt sällskap. Natten efter det räckte det att lillsötisen fick ligga mellan oss när han vaknade där i arla morgonstund. Han somnade om och åt sin gröt när vi andra åt frukost. Så har det varit nu i en vecka. Slutet på sagan? Troligtvis inte. Är det något jag lärt mig under mina 2 år som moder är att allt kan ändras. Just när man landat i att "nu har vi en rutin", så blir helt tvärtom. Som förälder kan man bara försöka hänga med och försöka hitta tjusningen i alltihop!