Det där med nappen

Vi har pratat med Aron under en period att sluta använda napp och kasta in alla nappar i sopbilen. Hur mycket av dom samtalen som han tagit till sig är ovisst med tanke på att han inte ger respons i ord, men han gör kaströrelse med armen så det har han hört iallafall. Jag skrev lite kort i fredags om detta att sluta med blöja och napp. Kändes som en omöjlighet. En läsare, som nästan är min granne, skrev en kommentar. Jag blev peppad. I lördags kände jag att jag hade orken. När jag frågade om Aron kunde samla alla nappar i en påse hakade han på. Först tänkte vi att han skulle få ha kvar en napp att använda under natten. När kvällen kom testade jag utan. Nu har han inte använt napp sen lördagseftermiddagen. Visst är det kämpigt när han vaknar mitt i natten och gråter och nästan har panik för att han vill ha sina nappar. Vi har hunnit bli experter på distraherande samtal. Och nog tycker jag att det känns som att det är en lite större kille som kommer emot mig när jag kommer hem från jobbet. Mamman känner sig på ett sätt trött eftersom det varit några oroliga nätter, på ett annat sätt känner hon sig pigg. Förändring är möjlig. Det känns hoppfullt!