Att vara på sjukhus

Rummet på barnmottagningen liknar en gymnastiksal
i miniformat. Var där med yngste sonen i måndags. Han blev överlycklig när han såg var han hamnat. Besöket löpte på rätt avslappnat. Han sprang omkring och lekte med en boll. Ville då och då bli lyft för att kunna släppa bollen i basketkorgen. Samtidigt samtalade vi vuxna. Det var jag, mannen, sjukgymnast och läkare. Vi berättade våra iakttagelser. Dom sa vad dom såg. Vad nästa steg var. Och nästa, ifall första inte gav något resultat. Han vrider huvudet när han ska fokusera på något. Kanske beror det på skelning. Eller nåt annat. Det där nåt annat känns obra. För läkaren nämnde magnetröntgen. Sövning. Det som från början bara var lite gulligt när han höll huvudet snett. Rummet på barnmottagningen. Som våra barn tycker som mycket om att vara i. Där vi nu än en gång får höra sånt man inte vill höra. För allt ska ju bara vara bra.