Nu öser vi kärlek

God natt min skatt, vill han inte att jag säger. Han vill att jag säger God natt min apa. Aa som i apa och i Aron. Nu när dom ligger här sött i sina sängar och sover, kan jag dock inget annat känna än att dom är mina skatter. En dag hemma med regnet smattrandes utanför, har inneburit x antal konfliktlösningar. Leksaken som brorsan har i handen är otroligt mycket roligare än alla andra miljarder leksaker som hemmet kan uppbringa. Men samtidigt känns det okej när man är 2 och 3 år att det är på den nivån. Jag tänker att det där lär dom sig. Hur man ska vara mot varann. Fast grejen är den att många vuxna inte alls lärt sig. Hur man är mot varann. Hur man pratar med varann. Hur man beter sig. För en del beter sig verkligen. Att det ska vara så svårt att prata. Att lyssna. Att försöka förstå. I det mogna ligger att kunna se andra. Förstå behov. Täcka upp. Och samtidigt va lyhörd mot sig själv. Det bildas en klump inom mig när jag hör hur människor sårar varandra. Inte lyssnar utan bara kör på. Tidigare idag, när klumpen gjorde sig påmind, lyfte jag upp min yngsta skatt och lät hans varma direkta kärlek smitta mig. Ibland känns det som en tvååring besitter hela sanningen. Men nu ska han få sova och drömma stora drömmar. Han och hans storebror som börjar på A som i apa.