CP-barn och andra barn

Jag kan känna mig så trött på analyserandet. Även om jag älskar det. Fundera. Försöka förstå. Se samband. Varför gör han så? Varför reagerade han så på det där? Hallå! Kan vi inte bara få leva livet? Låta det rulla på liksom. Ta strider. Undvika strider. Sätta gränser där vi orkar. Släppa där vi tycker att det inte spelar så stor roll. Google är aldrig långt borta. Bara skriva några ord och sen klick! så har du svaren på ditt barns beteende. För det är väl så enkelt? Men jag undrar, när ska man rycka på axlarna och när ska man reagera? Förra veckan var vi på habiliteringen och gjorde en så kallad individuell planering igen. Det var 1,5 år sen sist. Efter träffen kände jag mig glad, för det är så himla mycket hjälp som finns att få. Vi som föräldrar fick lyfta våra funderingar och även nämna det dom ser på förskolan och sen helt plötsligt är det inskrivet i ett dokument att vi ska få diverse hjälp. Och det är ju bra! Jag tycker det är bra att man tar tag i saker i tid. Inom skolans värld är det alldeles för ofta som det dröjer innan eleven får den hjälp han eller hon behöver. Åren som går kan skapa sår som kan ta tid att läka. Även om besked kan vara tunga, så tror jag ändå att det är bättre att man vet varför det är som det är. Att det i längden underlättar. Men nu när det handlar om mitt barn. Vår familj. Då känner jag att jag skulle vilja vara ifred. Samtidigt som jag vill att Aron ska få all den stöttning han kan få. Ni hör hur snurrigt det låter? Så snurrigt är det inom mig. Att vara mamma känns naturligt för mig. Enkelt. Det är ju bara att köra på med sunda förnuftet som guide. Men vet ni. Att vara mamma känns jättesvårt för mig. Det svåra kanske är att det känns så mycket. I hela mig.