Ryck upp dig mamman!

Jag räcker till. Det är bra det jag gör. Även fast den ena hinner stoppa sin hand i avgasröret (?) på åkgräsklipparen så att han fick en jätteblåsa i handen. Även fast den andre leker i cykelvagnen så att den tippar och han slår sig på asfalten. Sådana situationer som uppstår stup i kvarten. Sådana situationer då man som förälder kan känna att man brister. För det är ju min uppgift. Att motverka alla farligheter jag bara kan. När vi är bara vår lilla familj kan jag känna mig tillfreds med hur vi har det. Visst, det finns en del saker jag och mannen pratar om att vi kanske skulle göra annorlunda. När det gäller barnuppfostran. Men i det stora hela mår vi ju bra och trivs med varandra. Då när man befinner sig i andra sällskap ifrågasätter jag våra gränser. Är vi för slappa med våra barn? Är vi för hårda? Jaha, dom säger till sina barn i den där situationen, ska vi då säga till våra? En osäkerhet helt enkelt. Jag minns när Aron var alldeles nyfödd och vi var på Barn4. Jag var rädd för att göra fel. Där var det förstås höga krav på renlighet som gjorde det lite mer komplicerat. Exempelvis skulle händerna tvättas x antal gånger och kärlen man använde vid tvätt och matning skulle rengöras på ett särskilt sätt. Jag inväntade deras godkännande innan jag gjorde något med mitt barn. Mitt barn. Sedan fortsätter det där "godkännandet". Alla kontroller på BVC där man väntar på att få okej-stämpeln i rumpan. Där man så fort man avviker något från kurvan får höra någon kommentar om längd, vikt, sömn eller hur mycket eller lite barnet äter. Sedan ska barnet in på förskolan. Passa in. Fungera. Acceptera. Accepteras. Jag vill påpeka att vi hittills på resan träffat på mycket fin personal, så det är inte dom det här handlar om. Det handlar om mig. Och kanske dig. Jag behöver inte jämföra mig. Jag kan ta råd. Inspireras. Och få känna att det är bra det jag gör. Jag räcker till. Nu ska jag gå och lägga mig i vårt sovrum där två viljestarka avkommor sover. Skapade övermåttan underbara. Tack Gud för förtroendet!