Tranan och kråkan

Min farmor har flyttat till ett äldreboende. Själva flyttdagen var mer känslomässigt omtumlande än vad jag hade trott. Mitt i den sorg som kändes för att en epok var slut, fanns också glädje över hur bra det blev. En fin och ljus lägenhet med god service och trygghet. Precis vad farmor behöver. När jag satt där i nya lyan började jag fundera på hur det blir när min generation ska in på äldreboenden. Vi som är vana att göra om allt. Vi tar ner den där väggen, byter fönster, nej det där kaklet kan jag inte leva med och golvet måste självklart bytas ut också eftersom det har fel nyans. Att vara nöjd med vad man har är inte riktigt den melodin. Det ska vara så genomtänkt personligt så till slut ser alla hem djärvt svartvita ut. Här hemma står vi i startgroparna för projekt takkupa. Roligt och skrämmande på samma gång. Och när vi är klar med det har vi något annat som vi vill förändra. Uppdatera. Förbättra. Göra som vi vill ha det. Det ligger en tjusning i det. Har man inget bättre att visa upp vad man åstadkommit i livet, så kan man alltid visa ett kaklat badrum. Eller vad nu den här renoveringshetsen står för. Någon gång ska man väl hinna bo också? "Mamma Mu bygger koja" är en flitigt läst bok här vid nattning. Där bygger några barn en koja och går sedan därifrån. Kråkan förfasar sig över detta och undrar varför dom ska gå nu när kojan är klar. När allt kommer omkring är kanske inte den boken så fantasifull. Det är väl så det fungerar. Vi bygger en sak och går sedan vidare till nästa. Vi stannar inte upp och lever i det vi har. Jag menar inte att det är fel. Bara man lever nånstans. När farmors nya hem möblerades upp frågade hon återkommande "var har jag haft den här". Var sak har sin plats. Ett försök att återskapa sitt tidigare hem. För det är ju så det ska vara. I min värld tänker jag mer att nu har jag chansen att göra det på ett nytt sätt. Och samtidigt, när jag nu kliver in hos farmor känner jag igen mig. I igenkännandet finns trygghet. Ibland behöver man inte göra det så märkvärdigt.