Vi åt lunch häromdagen

I fredags åkte mannen, yngste sonen och jag till Umeå. Läkarbesök för mannen och shopping för övriga. Vid lunchtid dök mannen upp på stan och vi åt lunch ihop. Vi åt lunch ihop utan att frenetiskt skära upp maten i små bitar och blåsa för att den ska få ätlagom temperatur. Vi åt lunch ihop utan att behöva vara på givakt så att inte glas eller tallrikar kom flygande. Vi åt lunch ihop utan att torka snor. Utan att lyfta upp ur barnstol. Utan att torka upp vatten. Vi åt lunch ihop och det var fint. I takt med att vi svalde maten, svalde vi också läkarbeskedet. Det var inte ett slag i magen. Mer som ett jaha. Något vi anat, men inte fått bekräftat. Att få en diagnos kan kännas begränsande. Men det kan också öppna möjligheter. Möjligheter att få rätt medicinering, träningsprogram eller vad det nu kan handla om. Det är inte hela världen, men det är våran värld. Dom tror att mannen har något som kallas för Bechterews. Alltså inte besserwisser som min bror trodde. Även om mannen har vissa såna tendenser också.