Ett steg mot något annat

Igår var deadline för en inlämningsuppgift till kursen jag läser. Tjugo minuter före midnatt skickade jag in mitt bidrag. Tjolahopp vilken kick det var att bli färdig! Ändå var detta bara en liten futtig uppgift på ett par sidor. Den handlade om elever i socioemotionella svårigheter. Hela kursen handlar ju i och för sig om det. I en av böckerna jag läste skrev författarna om att ju större problemet är desto mindre steg måste man ta. Det blir liksom övermäktigt annars. Målen måste gå att nå. Det måste vara möjligt, annars ger man upp. Om jag applicerar det på min vardag så tror jag det är bra att uppmärksamma de små stegen. Som att vi fått sänka madrassen i Elias säng eftersom han snurrar och har sig. Eller att vi tagit bort en barnstol eftersom Aron helst sitter på vanlig stol nu. Och att mannen och jag åt knäckebröd framför tv:n ikväll istället för massa kakor. Jag var dock tvungen att ta fram lite nonstop från New York till slut. Någon måtta får det väl ändå va! Är det små steg så är det! För övrigt är mina steg oftast små i jämförelse. Men nu ska man ju inte hålla på och jämföra hela tiden utan rikta strålkastaren mot sig själv och kolla om man har en bjälke i ögat. Det är så lätt att tycka. Det är så lätt att känna att man ska tycka. Ha en åsikt. Har sett två program ikväll. "Barn till varje pris" och "Landet brunsås". Jag försöker landa i vad jag tycker. Om jag nu måste det. Ska jag uttala mig när jag har två små gullungar som ligger och sussar sött samtidigt som falukorvarna och baconpaketen anfaller mig från frysboxen? Mina tankar nu är ungefär lika spretiga som mitt inlägg. Det bjuder jag på. Förhoppnings bjuder jag på mindre billig skit i framtiden. Visst borde det funka?