CP och förskola

För två veckor sen påbörjade vi inskolning för sönerna på en förskola här i stan. Kanske världens smidigaste inskolning. Det kändes det så bra. Fast mitt huvud dunkade efter andra dagen. Att prata om Arons CP-skada gör jag gärna. Men det kan också göra mig trött. För jag tror inte jag accepterat än. Det gör lite ont att se att han behöver samma hjälp av personalen vid rutschkanan som hans bror. Och då är dessutom inte lillebror särskilt snabb i sin motoriska utveckling. Förra veckan fick vi erbjudande om plats på språkförskola för Aron. Vi tackade ja. Jatackardagen var vi nog rätt mosiga inombords både jag och mannen. Allt blir en påminnelse. Så klart mitt i allt en tacksamhet över all stöd och hjälp som vi får ta emot. Imorgon startar en ny inskolning för Aron. Krävs lite mer av logistik nu när barnen ska vara på olika förskolor i olika delar av stan. Ikväll bad Aron, på sitt sätt, Gud som haver högt när han skulle sova. Jag blundade och kände vilken kraft bönen är. Även från ett litet barn utan ord.