Varför klättrar du så högt om du inte vet hur du ska ta dig ner? Den kommentaren sa jag just till sonen som blir 2 år i höst. Bra sagt va? Man fattar liksom att jag har högskolepoäng i pedagogik. Eller inte. Till mig själv säger jag nu varje morgon: Natten är glömd, en ny dag väntar. Varsågod, här är ditt kaffe! Vi är hemma nu efter 10 dagar hos mina föräldrar. 10 dagar fyllda med massa trevligheter. På vägen hem kände jag mig stark. Kropp och själ har mått bra av den här vistelsen. Nu gjorde han det igen. Klättrade upp och visste inte hur han skulle ta sig ner. Det är kanske det jag också skulle göra. Klättra upp för att se något nytt. Se vad som finns där lite längre bort. Inte oroa mig för hur jag tar mig ner. Endera får jag stanna däruppe eller så finns det Någon som tar emot när jag faller. Får lämna mina formuleringar. Hör hur ytterdörren öppnas. En liten nyfiken människa är på väg ut...
6 kommentarer:
Oh, vilka tänkvärda ord. Jag blir berörd, kanske skulle jag också börja klättra? Tack för underbara dagar tillsammans./Mor
Underbart inlägg. Tänkvärt. kram sis
+1 på sis kommentar.
Utöver ett tänkvärt inlägg vill jag påpeka att Aron här har fantastiskt snygga skor (och t-shirt).
Miriam! Jag älskar din blogg och dina visa ord! Behövde läsa just dem just nu.
Kramis
Fick gåshud av att läsa detta! Så sant, så befriande! Tack Miriam!
Skicka en kommentar